Populär fransk nystil

 

Miniatyr över Le Plessis-Robinson. De färglagda husen är nya och de vita är de äldre. En del av dess funktionalistiska förflutna finns alltså kvar och nyttjas främst av företag då hyrorna är billigare än det mycket närliggande Paris innerstad.

Idag diskuteras hur vi skall hantera det allt mer slitna miljonprojektet i Stockholm. Skall vi bevara, förändra eller både och? Paris har många förorter från samma tid i kraftigt förfall. Segregationen har nått skrämmande proportioner och klassklyftorna ökar. Modernismen där har blivit en fråga om elit eller underklass. Området Le Plessis-Robinson hamnade mitt i detta, och kom inget vart tills man tog ett radikalt beslut och förvandlade det gamla modernistiska området till en traditionell fransk stad i nyromantisk dräkt och populäriteten och stoltheten kom tillbaka.

Le Plessis-Robinson ligger ca en mil utanför Paris centrum och sex kilometer från stadsgränsen i området Il-de- France. Stadskärnan ser ut som ett utsnitt ur Paris eftertraktade 1800-tals stad med sandstensfärgad puts, gjutjärnsbalkonger och blånande takkupor. Gatorna svänger efter medeltida mönster och möts upp av torg och vackra parker. I gatmöten har hörnen på husen kapats för att ge utsikt. Här återfinns brasserierna där  människor flockas under gaslyktorna som är de samma som inne runt Seine, här möts man, samtalar äter och allt det där andra som hör Paris till.

Det nyanlagda Le Plessis-Robinson på 30-talet. En modernistisk dröm med alla de funktionssepareringar man kunde tänka sig, eller ett desperat plåster för industrialismens sår.

Om man aldrig hört talas om denna romantiska stadsdel så är det inte så märkligt. För ca femton år sedan var det en i mängden av Paris nedkörda modernistiska förorter. Skillnaden var kanske den lilla trädgårdsstad som låg i anslutning till där mest folk bodde folk; i de stora bostadslängorna från 1930-talet och framåt. En del bättre många sämre. Kommunikationerna intill centrala Paris,  Île de la Cité, var inte bra eftersom man fick ta sig ca 1,5 km till närmaste tåg. Inte direkt en drömplats att slå ned bopålarna i eller etablera ett företag.

På 1990-talet bestämde man sig för att få rätsida med området innan det förföll helt till ännu en av Paris sorgliga förorter. Istället för den strikt modernistiska planen anlades nu en romantiskt urban miljö efter klassiskt franskt mått där ”urban renässans” var ledordet. Fokus har legat på att hitta en herarkisk urban väv som skall ge en stark identitet och på så sätt skapa gemenskap. Man menar att det konventionella sättet att skapa urbana ytor med billigt uppförda bostäder för ekonomiskt svaga grupper, minsta möjliga nivå på avfallshantering etc inte var aktuellt. Man gjorde tvärtom och satsade mer pengar på detta.

Det pittoreska och romantiska i motiven har visat sig vara populärt.

Det hela har gett önskat resultat och befolkningen har ökat. Idag bor där över 21 000 invånare, 10 skolor finns. De kvarvarande 1960-talsområdena utnyttjas flitigt av företag eftersom de har billigare hyror än Paris innerstad vilket skapar arbetstillfällen. Man har alltså lyckats med att skapa en miljö som är attraktiv, och lösningen låg ca en mil bort i Paris äldsta del, Le Marais, den del som sakta växte fram och hotades av utplåning under modernismen. I motsats till föregångaren har man här tagit ett ekologiskt ansvar om hanteringen av utsläpp, bevarande av våtmarker i området samt arbete med att neutralisera koldoixidutsläpp. Det man inte lyckats med är att få Paris tunnelbane- och pendeltågsnät dit vilket verkligen borde göras om man vill öka tillgängligheten och minska utsläppen.

Ungefär samtida projektet Jakriborg som ligger ca 10 km från centrala Malmö. Området var och är omdebatterat för sin förindustiriella form och framförallt för sitt stilmässiga utseende. Även om det inte följer samtida stil-ismer så är det mycket populärt bland boende och besökare. Foto. Johan Magnus

 Det många höjer på ögonbrynen för är stilen. Som förklaring till de historiska stilar som man har uppfört husen i nämner man ”regional stil” och låg budget. Att det inte fanns pengar till exempelvis sten och dyrbara arkitekter så att man istället satsade på detaljer och arkitektoniska spel i puts och korvirkesestetik. Fokus låg på annat och igenkännandet var viktigt för att attrahera ny publik. I Sverige har vi liknande exempel, bespottade men populära Jakriborg utanför Lund där man använde sig av en medeltida stilorientering, i Stockholm området St. Erik på Kungsholmen i tjugotalsstil. Tittar man på villabyggandet i landet så är det med en övervikt på traditionellt utförande.

Nybyggnation i Hjorthagen. Visserligen färgas numer de "vita lådorna" men mycket mer är det inte. Att så mycket av detta byggs måste betyda att detta är den samtida arkitekturen enligt Stockholm.

Man kanske kan förklara det som att man tar stöd i det klassiska för att gå vidare, förklara en ny tids början, inte rädsla för den. Det går nog alldeles utmärkt att enbart använda sig av ”samtida” arkitektur så länge gator och torg planeras efter den klassiska kvarterstadens mått, med slingrande eller raka gator, alternativt en kombination och möjligheten för verksamheter vävs in i gatumiljön. Stockholm har ett antal sådana miljöer som kommer att behöva tas om hand mycket snart och diskussionerna är i full gång om man skall bevara eller förändra eller både och. Det finns även stora mellanrum som kommer att bebyggas. De områden som anläggs och byggs ut i Stockholm följer visserligen en regional stilorientering. Inte den från 1800-talet utan från 1960-talet. Frågan är om vi inte är redo för  nyromantik även här?

Matti Shevchenko Sandin

Stockholm Skyline