Det finns bostäder – brist på intressanta stadskärnor

Det finns bostäder i Stockholm enligt Boverket, om man vill och kan köpa. Skillnaderna mellan innerstad och förort är stora, även om avståndet är  19 minuter. I Akalla kostar kvadratmetern ca 21 800 kr, på Söder ca 70 000 kr. 

En utredning av Boverket angående bostadsbristen i storstäder har gjorts. Det finns lägenheter, om de är bostadsrätter. En snabb tur på Hemnet så visar det hur många som finns disponibla, om man vill betala summan som krävs. Innerstadspriserna är enorma, men blott 19 minuter med tunnelbanan från T-centalen så rasar priserna kraftigt. Bland annat kan man få ett eget radhus på 60 kvm i trädgårdsdelen av Akalla för 1 300 000 kr (bostaden såld). Boverkets utredning är dock  missvisande eftersom man utgått ifrån att bostadsköer får låna till hela kostanden. Bankerna kräver 15 % i kontantinsats vilket utesluter många, trots goda inkomster.

Varför är det då så billigt i Akalla och stormdyrt i innerstaden? I egentlig mening byggdes Akalla och liknande förorter för att uppväga de brister man ansåg staden hade under den kraftiga bostadsbristen på 1960-talet. Man ville även bygga det nya Sverige med en demokratisk bostadsstandard. Snabbt. En kontrast till den då slitna innerstaden där nya standardmått var svåra att hitta. Resten är historia.

Det senaste decenniet har man eldat på drömmen om att bo i stan. ”Alla vill bo i innerstaden” ringde som ett konstant brandlarm. Och nu var det inte standard man sökte utan lyx. En bostadsrätt med standardkök och badrum, ca tio år gammalt ansågs som renoveringsobjekt. Förorten drevs längre bort från kartan. Om det inte var de klassiska villaförorterna var knappast ordet ”status” förknippat med dessa, trots hur praktiska och prisvänliga de faktiskt är.

När jag flyttade till Stockholm på mitten 1990-tal så var faktiskt tullgränserna rent mentalt mycket mindre. Södermalm till Nytorget och Mariatorget var bra, Östermalm ok, Vasastan till Odenplan ok medan Kungsholmen kändes långt bort i skogen. Midsommarkransen och Aspudden var kanske inte något man skröt med direkt. Liljeholmen var likställt med grava social problem. Hammarbysjöstad, hade någon ens vart där? Man gav bort bilar och cyklar för att folk skulle flytta dit.

Sen hände saker. Men fortfarande så är tullnära platser mer än 10 minuter från den gyllene gränsen ansedda som lite si och så. Finns det annat än attityd i detta? Det finns ett klart samband till det enorma pr-tryck som skulle bana väg för lukurativ förtätning i innerstaden. Folk var redan sugna och risken minimal att inte bli av med bostäder. Att man satte balans på spel, förfulande byggnation kom till var inte alls intressant. Man ville inte riskera ännu ett Hammarbysjöstad.

”Det är tråkigt där” sade en kompis som desperat letade bostad. ”Tråkigt?” sade jag, som inte tillbringat mycket tid i Akalla. ”Ja, jag växte upp där och faktiskt är det tråkigt”. Jag åkte dit igen. Jo, kanske är det lite tråkigt. Bostäder, Lidl och tunnelbana. Betong. Ganska segt efter sju på kvällen. Man har nämligen gjort mycket lite sedan det byggdes, trots att befolkningen växt. Blicken riktades med trenden in mot Stadsholmen.

På otaliga seminarier hördes att inom 30 år kommer 80 % av jordens befolkning bo i städer. Ett antagande som främst rör de tidigare u-länderna men som Stockholm tog till sitt hjärta. En sorts stress över att inte ha höghus dök upp. För att få ekonomi i dem måste de ligga i innerstaden, höghus i förorten kändes ledset och var redan beprövat. Dit var det ingen rusning, trots utsikt.

Höghus i innerstaden är beroende av den livfullhet som redan finns, men man marknadsförde dem som en ny slags frihetsgudinna för framtiden. Tongivande arkitekter anslöt sig, de var sugna på prestigejobb och hur man skulle lösa problemet. De som kommit upp har inget med demokratiska bostadskostnader att göra, om man inte utgår från att demokrati är att den som har mest pengar får lägenheten. Man får betala ca 75 000 kvm för att bo i skraporna i Liljeholmen.

På såvis har man riskerat att både innerstan och förorten förblir separareade och i slutändan lika tråkiga då man bygger söder innerstaden och ger förorterna generellt standardlösningar utan finess. Kulturlösningar har varit en av dessa, då innerstadens folk åker ut för att njuta av konsten, och sedan hem igen. Kanske var det roligare stadskärnor man egentligen behövde. Inte röda plastkossor på ett fält.

I denna urbaniserinsstress så glömde man helt enkelt av förorterna. Trots att deras layot är mycket bra för att förtäta och skapa nya kraftfulla stadskärnor. Där det gjorts förtätningar och omgestaltningar, men prestigebyggena är fortfarande innanför tullgränsen. Det krävs bara lite mod och politisk vilja.

 Matti Shevchenko Sandin

Kommentarsregler: För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret publiceras inte. Väl mött!