Nobelstiftelsen rör sig på bräcklig is –fakta från klargörande seminarium

 

Urban City Research/Ax:son Johnsonstiftelsen och Svenska Byggnadsvårdsföreningen måndagen den 16 mars ett seminarium i Musikaliska Akademins stora konsertsal om vad en placering av Nobel Center på Blasieholmen får för konsekvenser.

Stockholm stad har presenterat en detaljplan och samråd pågår till 22 april. Seminariet hade titeln ”Nobel Center en tillgång eller katastrof för Blasieholmen”. Men när oberoende personer med objektiv bred kunskap kom till tals behövde man inte lyssna länge för att förstå att frågan har betydligt större räckvidd än enbart till Blasieholmen med omgivning.

Det är bara att konstatera att det för den enskilde kräver alldeles för mycket arbete att utifrån presenterat material förstå vad den föreslagna placeringen betyder ens för upplevelsen av stadsmiljön. För att hitta fotomontage där man kan se hur byggnaden kan komma att se ut från kritiska siktvinklar måste man leta sig fram till oftast oansenliga foton i detaljprogrammets olika utredningsunderlag.

Återkommande argument från Stockholms stad för en etablering av Nobel Center på Blasieholmen handlar om att innerstaden och särskilt Blasieholmen behöver stärkas med fler attraktioner och om att Nobel center behövs där för att Stockholmarna ska få en allmän plats nära vattnet, få fler befolkade gångstråk ut mot Skeppsholmen och för att nuvarande park är ogästvänlig och nedgången.

Det var befriande att höra Peter Elmlund, ekonom och projektledare för Urban City Research, deklarera att detta strider mot resultatet av den forskning som finns värden över om stadsutveckling. Att så centralt i Stockholm utan ett Nobel Centrum utveckla platsen till en välbesökt museipark och oas för stockholmarna med både sjöfartsverksamhet, restauranger, plats för tillfälliga evenemang mm är om man verkligen vill det inte något problem. Det som är på väg att ske är att innerstaden tvärt emot vad som sägs är på väg att överhettas.

Han poängterade att det av många skäl är nödvändigt att satsa på att skapa nya attraktiva stadsdelar. Han pekade på hur ytterligt begränsad och hopträngd Stockholms innerstad i själva verket är jämfört med andra storstäder. Ur sin rika erfarenhet av samarbete på många kontinenter visade han exempel på hur nya platser med riktig utformning får nya eller äldre nedgångna stadsdelar att blomstra. Han konstaterade att ett framåtsyftande Nobel Center skulle höra hemma där.

Att höra Marcus Hjulhammar, fil dr i Marinarkeologi och biträdande professor vid Helsingfors Universitet, gav en fördjupad kunskap om värdet av sjöfartsminnena – såväl av den byggda miljön –tullhuset och de två magasinen – som det som ligger under marken. Det senare kan efter en månghundraårig historia tillbaka till trettonhundratalet som svenska rikets marinbas innehålla mer än någon anar. Av detaljplaneredovisningen uppfattar den icke insatte det som ett relativt litet problem att eventuella lämningar måste grävas upp vilket kompenseras av den nya kunskap som detta kommer att ge.

Men så enkelt är det antagligen inte. Det kan beroende på vad man hittar bli en extremt långdragen process. Med erfarenhet från Vasa vet vi svårigheten att ta hand om det upphittade om det visar sig vara synnerligen märkligt och bör bevaras. Det kan särskilt för Nobelstiftelsen uppstå mycket besvärande situationer med beskyllningar om skadat kulturarv som kan få genklang värden över. Kanske skulle den största missen av alla vara att inte förstå värdet av blasieholmsmiljön, med eller utan intresseväckande arkeologiska utgrävningar, som ett komplement till Vasamuseet som turistattraktion. Potentialen i befintliga byggnader och i platsen som sådan är mycket större än vad Stockholmspolitikerna velat se.

Av Kerstin Barup, arkitekt verksam i Skåne och professor vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm, fick vi veta att de två magasinen är totalt unika och att förbilden till dessa fanns i Hamburg där de absolut inte finns kvar – överhuvudtaget är bevarade arbetsmiljöer av enklare slag ytterligt sällsynta. Hennes slutsats att det inte kan vara rimligt att riva byggnader som tullhuset och magasinen överhuvudtaget i ett samhälle som vårt borde vara självklar. Min kommentar är att det är sorgligt att konstatera hur det i detaljplaneförslaget ägnats mycken text åt att i detalj beskriva hur tullhuset och de båda magasinen över tiden ändrats. Avsikten att med att med detta ge intryck av minskat värde verkar vara uppenbar.

Göran Cars, professor i urbana och regionala studier på KTH, återkom flera gånger till frågan om det om man bortser från sjöfartsminnena skulle vara möjligt att infoga en ny monumentalbyggnad på platsen. Kerstin Barups svar var tydligt, att en sådan måste ha arkitektur i paritet med övriga monumentalbyggnader och förhålla sig till platsens karaktär i övrigt. Det är bland annat en fråga om att begränsa höjden. Jag uppfattade det som att det föreliggande förslaget inte kan betraktas ha tillräcklig arkitektonisk kvalitét, vilket jag inte har svårt att hålla med om.

Dessutom har förslaget enligt min mening försämrats väsentligt i bearbetningen efter tävlingen, vilket ytterligare undergräver mitt förtroende för hela processen. Det gör mig besviken att höra Stockholms stadsbyggnadsborgarråd på fråga om vad han tycker svara att han ser framemot att få in en modern byggnad på platsen. Är det en ren klyscha eller förstår han inte att diskussionen handlar om annat än om byggnaden är modern eller inte.

På ett sätt som borde vara av intresse för Nobelstiftelsen diskuterade Björn Hesselgren, civilingenjör och forskare i samhällsplanering på KTH, olika aspekter på vilka spelregler för byggande som gäller för det offentliga respektive näringslivet. Han problematiserade att det i Nobelstiftelsens verksamhet finns en sammanblandning. Han pekade på risken om man från deras sida inte tar samhällsansvaret på allvar. De problem som byggnaden för med sig kan ge negativa konsekvenser för dess image och verksamhet. Han avslutade med att det nog vore bättre om Nobel Center förblev en dröm och drog en given parallell med Ferdinand Bobergs förslag till Nobelpalatset i nuvarande Nobelparken.

Av Kristina Berglund, f.d. stadsarkitekt och styrelseledamot i Svenska Byggnadsvårdsföreningen, fick vi en för oss alla nyttig föredragning av planprocessen. Hon konstarerade att någon möjlighet till offentlig diskussion om lokaliseringen inte har erbjudits före arkitekttävlingen. Det tidigare för en så viktig fråga obligatoriska så kallade programsamrådet lagstiftades bort av föregående regeringsmajoritet.

I ett sådant samråd skulle mer grundläggande problem ha kunnat klaras ut. Hon pekade på flera olösta frågor. En var att åtkomsten med buss till byggnaden inte är löst på ett acceptabelt sätt och heller inte verkar gå att lösa bättre. Framförallt pekade hon på behovet av nya tyngdpunkter i Stockholm där verksamheter som Nobel center borde lokaliseras. Hon poängterade det märkliga i och risken med att våra politiker idag vill tränga in allt som anses viktigt på en så liten yta. Flera av talarna förde fram tanken på att se ett stiligt Nobel Center som entré till Stockholm norrifrån – vid Norrtull, invid den nya Hagastaden eller i vetenskapsstaden.

Nationalmuseums var 1800-talets jättesatsning på att förmedla kultur till folket och ett av få kvarvarande exempel i Europa på den tidens museibyggande. Det felaktiga att ge det en så dominerande granne som Nobel Center togs också upp av flera. Byggnaden förminskas visuellt när dess dominans i stadsbilden så betydligt försvagas genom att det från många siktvinklar inte längre upplevs stå fritt – inte minst p. g. a. Nobel Centers höjd. Utsikten från byggnaden beskärs precis nu när staten till hundratals millioner i kostnader arbetar med att återge byggnaden dess forna glans i vilket öppnande av fönster åt alla håll är en del. Det minskar möjligheten till framtida expansion.

Kvällen avslutades efter paneldiskussion med att Byggnadsvårdsföreningens ordförande Vicky Wenander delade ut symboliska Nobelpris till föreläsarna. Det var ju i musikaliska Akademin som Nobelpriset delades ut innan Konserthuset fanns. De fick var och en Ax:son Johnsonstiftelsens bok om Swedish Grace – en diskret påminnelse om den tid då man visste vad man gjorde när det gällde stadsplan och husbyggande.

Kerstin Westerlund Bjurström

Arkitekt SAR/MSA

---

 

Kommentarsregler: 

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt  för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret  publiceras inte. Väl mött!