Motsvarar priset kvalitén?

Atriumhuset vid Lindhagen som i sig inte är dålig arkitektur men omgivningen drar ned det.

I solstugna mäklarannonser kan man läsa hur fantastiskt det är i nya områden med modern arkitektur, lugn och grönytor till 100 000 kvadratmetern. En snabb titt in och man undrar om man läst rätt. Priset motsvarar verkligen inte kvalitén.

Det går att orda mycket om det skall vara modern arkitektur eller mer klassiskt tradition i nybyggandet. Att politiker över lag inte törs höja sin pipa över stildogmer har mest att göra med att de är tragiskt oinsatta i ämnet arkitektur och vad det historiskt stått för. Förr blott hundra år sedan var det identitetsskapande miljöer på högsta prioritet, idag att materialisera politiska visioner. Dock finns bevisen på att dessa visioner inte fungerar särdeles väl. I takt med att det ena efter det andra projektet som älskats ihjäl på förhand av dem ploppat upp så blir det allt mer lågmält. Orgelpipan är ett gott exempel på hur illa det kan bli, men främst Stockholm Waterfront som iskallt tronar i sin ensamhet, utan sammanhang, fri från de väl marknadsförda stadsberikande vardagsfunktionerna.

Waterfront – ett under av arkitektoniska kvalitéer eller blott ett eko av arkitektur som aldrig riktigt fungerat?

De stora projekten ger tyvärr ringar på vattnet. Kvalitén på signalarkitekturen faller snabbt nedåt i allt mer industriell skala för vardagsarkitekturen. Tyvärr förenklas det mesta än mer och får samtidsarkitekturen att framstå som en sallad av dålig smak och billiga lösningar.

Detalj av fasad påinnergården. Rimmar kvalitén med prisbilden?

En snabb titt på en vardagsmiljö i det beryktade Atriumhuset invid Lindhagens och ovanstående påstående bekräftas. Detta skulle vara ett prestigebygge där det mesta av bostädernas charm och kvalitet skall utgöras i princip av en glasad fasad in mot gården. Hur ser gården ut? Låt säga så här; gick jag in på en klädaffär och skulle välja en dyr vardagsgarderob som även skall fungera till fest skulle jag knappast nöja mig med nylon, taffliga sömmar och dassiga färger. För det är så det ser ut. En fasad är i puts och gråfärgad. En är i metall och en tredje sammansatta plattor i beige och unken vinröd senast sedd på 1980-talet. Kort en orgie i nostalgi över slit-och-släng decennierna.

Förortskvalitéer till innerstadspriser.

I mitten av den lilla asymetriska gården i två nivåer finns en illgrön rasthage för barn och några gräsmattor i kilform. Vackert? Nej. Fridfullt? Nej. Snabbt ihopsatt? Ser ut så. Är jag elak? Kanske, men mest ärlig. Jag ville tycka om det, men de gick inte.En besynnerlig besk smak dröjer sig kvar när man betänker att det är detta vi lämnar till framtiden.

Matti Shevchenko Sandin

Kommentarsregler:

För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret publiceras inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *