Narva – blott ett storslaget minne

Narva är en av de historiska svenska städer ingen reser till utan speciell anledning. Det finns nämligen knappt något kvar av en stolt tessinstad. Stockholm Skyline reste dit för att försöka ta reda på varför och möttes av en stadsöde värre än ryktet.

Narva är Estlands största gränsstad mot Ryssland. Faktiskt ligger en sjättedel av staden på den ryska sidan, Ivangorod, med floden Narva emellan. Det är en utpräglad industristad med värmekraftverk som stora arbetsgivare och universitetsstad för lärare med inriktning på undervisning på ryska .

För Sverige, och Estland, är Narva ett levande minne över svenska stormaktstiden då det ingick i det svenska territoriet. Förvånande nog i dessa postkoloniala tider pratas det varmt om svensktiden, 1561-1704, i det historiskt hårt prövade landet där utländska härskare har avlöst varandra. Längst och senast var det Ryssland. Narva var en politisk hotspot mellan de krigande stormaktern och 1659 brann den under ett kortvarigt ryskt flagg. Staden byggdes upp och försvarsverket  ritade Erik Dahlberg om 1681.

Narva innan kriget.

Det svenskarna mest förknippar Narva med är det stora slaget år 1700 då Sverige vann en överlägsen seger över de attackerande ryssarna. Sammantaget förlorade 10-12 000 personer livet vilket merparten var från ryska armen. Fruktansvärda scener utspelades där ryssarna flydde ut i det iskalla vattnet och drunknade i tusentals inom loppet av några timmar. Andra gick åt på slagfälten.

Svenska lejonet i Narva. Först uppfört 1936 vid infarten och ansiktet till Narva där svenska armén samlades inför slaget. Under andra världskriget sköt tyskarna ned det och den nya version är upprest år 2000 inne i Narva med utsikt över floden och Ryssland.

1704 tog Ryssland Narva, 1918 Tyskland och blev först estniskt igen 1919. Under andra världskriget utkämpades ett fruktansvärt slag mellan Sovjet och Tyskland.  Sovjet bombade aggressivt och tyskarna satte eld på resterande under reträtt. Hela den gamla delen av staden lämnades i ruiner och i Sovjets händer. Så det är inte märkligt att Narva hyser minnen. Även om de inte alltid syns då det nästan inte finns något kvar.

Från slaget om Narva 1944. I bakgrunden anas Voskresenskijkatedralen invigd 1896. Katedralen restaurerades. Foto: Landssviksak, nummer 2506, Oslo Politikammer

Ungefär samma plats idag. Katedralen ligger framför.

Narva vilar till stor del på stjärnformade bastioner från renässansen. Dessa är väl synliga och präglar tillsammans med danskbyggda borgen Hermannsborg och på andra sidan floden ryska Ivangorods fästning. Över floden går en bro med en råttfällsliknande burkonstruktion som fungerar som gränsstation. Passagen är väl använd då många arbetar i på ena sidan men bor på den andra. Lite av en Malmö/Köpenhamnsituation.

Till vänster ses Hermannborgen, en gång byggd av danskarna, fick fyra av sina översta våningar i tornet bortsprängda som rekonstruerades efter kriget till sitt medeltida utseende. Till höger på ryska sidan Ivangorod, grundad av Ivan III 1492. Däremellan gränsbron över floden Narva.

Det Narva som fanns fram till 1944 var en typisk 1600-talsstad med synliga anor från medeltiden och enligt 1800-talet med tillagda boulevarder och romantiska parker på bastionerna. Det fick ytterligare en klassicistisk dusch under tidiga 1900-talet då flertalet byggnader restaurerades eller nybyggdes i denna anda. Skall man uppleva den bör man ta sig till vackert restaurerade Tallinn med sina färglada putshus med förkärlek till pilastrar och gavelverk.

Reklambild från 1800-talet för den livliga gränsstaden med dess blomstrande industrier drivna av vattenkraft.

Narva var tät och gångvänlig med lagom stora torg. Av detta finns knappt något kvar mer än resterna från 1800-1920-talet. Här och var finns industribyggnader som Kexholmen och hamnmagasin, alla i tråkigt skick. Inne i stan kan man springa på några till, men få har satts i stånd. Plus är dock att de inte rivits.

Efter kriget var återställande ett ganska vanligt knep att få folk att återvända. Igenkännandet var nyckeln till trygghet.  Warszawa är ett exempel. Men här ville inte Stalin att folk skulle återvända utan förbjöd narvabor som flytt att komma tillbaka. Kanske skulle även minnet av ryska nederlag suddas ut en gång för alla. Historia var ju trots allt det förgågna och kommunisterna trodde inte att något gott kom ur den. Istället installerades 95 % ryssar i staden, och den är fortfarande främst rysktalande.

Panorama väst över Narva. Funktionssepareringen är i fullständig blom.  Foto: Hendrix Eesti

Istället uppfördes i etapper en socialistisk idealstad med fullständig funktionsseparering. Endast rådhuset, Hermannsborg, två ordinära hus och några kyrkor återställdes till sin ursprungliga form. Resten kan närmast likna med ett gigantiskt miljonprogram som varken börjar eller slutar. Det bara är.

Modell av det bortbombade Narva där Rådhuset skymtar som första tornet från vänster.

Ungefär samma vy idag. Byggnaderna innehåller mestadels bostäder. Få ha verksamhetslokaler i bottenplan. Foto: Hannu

Landets ekonomi har blivit mångfallt bättre efter införandet av platt skatt på 21 % och trots den hårda ekonomikrisen 2006 så är priserna inte långt från svenska. Tallinn, 20 mil bort, och andra städer i regionen har livliga marknader. Estländare är nyfikna och lätta att få kontakt med. Man är flerspråkig och service minded och Tallinn vimlar av butiker och restauranger av den högre skalan. Staden var även den anfrätt av kriget, men återuppfördes i stort till det den var innan. Så pengar verkar inte saknas.

Ursäkta kvalitén, men det är från bilen man upplever stora delar av Narva.

20 mil bort ligger Tallinn, hårt anfrätt av kriget men återuppbyggd och är idag en mycket trevlig stad. När man studerar äldre bilder och modeller av Narva så vår de tvillinglika.

I Narva träffar man knappt någon. När man gör det är de vänliga men reserverade. Man ser folk promenera på de kvarvarande paradgatorna med stadskvarter från sekelskiftet och i schematiska köpcentrum. I övrigt är det långt mellan vattenhålen i staden och fullständigt folktomt. Det är nästan kusligt tyst och öde. Detta till trots att det är en gränsstad och hotellen vimlar av olika nationaliteter som är där för jobb.

Det finns kanske, men ingenstans ser man biografer, små kaféer eller teatrar. På turistsidor skryter man med de få kvarvarande eller rekonstruerade byggnaderna från innan krigsslutet. Men det är tyvärr bara russin i det sura brödet. Det finns helt enkelt mycket lite att göra förutom att jobba och sedan gå hem.

Utkanterna av Narva – ungefär tre minuters biltur eller 20 minuters promenad in till Rådhuset.

Man lyckades fantastiskt bra med att döda stadslivet i hopp om att uppfinna en ny stadsform. Det är långt mellan husen och flertalet av dem är så pass deprimerande att det är roligare att titta ned i gatan.

Den ryske nationalskalden Aleksandr Pusjkin gata tillhör sekelskiftsdelen som bitvis klarade kriget. Här ligger stadskvalitéerna någorlunda tätt och ger en hint om hur trevligt Narva en gång var.

I övrigt tillhör det här de bättre delarna. Kanske var det här ett försök att återfå en någorlunda stadskvalité. Hur som övergav man den relativt snabbt.

Känslan av kontroll är överhängande och man kan inte låta bli att se finessen med modernismens uträknade plan om att veta var folk befinner sig vid vissa tider. Har du gått hem så har du. Inte minst vittnar nästan tomma restauranger om detta.

De två återuppförda mindre byggnaderna, oklart varför. Bakom ett höghus med en aldrig fungerande vattencistern på taket. Till vänster anas en av bastionernas vallar.

På museet i Hermansborg har man på ett rörande sätt samlat och ställt ut det kvarvarande kulturarvet. Det är spillror som mödosamt samlats ihop efter bombregn. Allt från kaffekoppar till kalkstenskapitäl. Det mesta av lösa föremål skulle transporteras till Tallinn men tåget hann att bombas. Endast några ordinära möbler och en italiensk spegel återstod. De samlades upp av ortsbefolkningen och återfördes till museet. Dessa utgör nu en av de kraftfullaste berättelserna i museet och sätter hela den minst sagt konceptuella kulturarvsdebatten i perspektiv. För när nästan inget finns kvar blir varje spillra helig.

Möblemanget som undslapp bomberna.

1600-talskapitäl i kalksten från bombmassorna och enligt museet tillverkade i Stockholm

Guiderna påpekar ofta hur vacker den lilla, men viktiga, tessinstaden var. Och hur man än försöker hosta upp alla teorier om hur vackert och fult definieras, hur intressanta alla årsringar skall anses så går det inte. Narva ligger på en vacker plats, men är smärtsamt fult.

Rådhuset i Narva byggdes under svensktiden och stod färdigt 1671. Arkitekt var lübiske Georg Teuffel. Huset ruinerades 1944 men återuppfördes under 1960-talet. Det är det enda av torgets byggnader som har sitt ursprungliga utseende.

Det uppbyggda rådhuset vittnar om hur trivsamt det en gång var och vilket anslag man ville ge stadsborna och besökare; En modern och medveten stad men med traditioner och kontakter.

Universitetets torgfasad. Övriga fasader minner mera om 1800-talets tegelarkitektur. Ritat av KAVAKAVA Architects.

Bredvid finns universitet Tartu som stod klart 2012. Vid första anblicken är det ett postmodernt verk man lärt sig att hata. Men faktiskt så är det en av de mest intressanta och konceptuella byggnaderna i staden. På platsen låg innan kriget en börsbyggnad i barock. Denna avtecknar sig nu negativt i den nya byggnadens fasad.

Universitet från sidan. Foto: KAVAKAVA Architects

Det hela är gjort fullt ut så t o m taket är in-och-utvänt. Övriga fasader återknyter till tegelarkitekturen och de olika skalor staden var byggd i. Poängen med det vilda tilltaget är att man skall diskutera Narvas historia och påminna om vad som en gång var och vad som hände. Det blir en intressant och vacker diskussion med det ordentligt återuppförda rådhuset. Man kan hoppas att de fortsätter och återför torget till sin forna status. För Narva behöver det.

Börshuset innan kriget. Dess fasad avtecknar sig idag i universitetsbyggnadens torgsida. Den trevliga gatan till vänster finns inte ett gruskorn kvar av.

Narva är ännu ett exempel på hur modernismen och en mans röst nådde vägs ände och att det finns högre värden att sträva efter. kanske kommer man rekonstruera delar eller åtminstone knyta samman. Tyvärr var de anslag från arkitekturbyråer kusligt lika vad som händer i svenska förorter idag – stort, fyrkantigt och sparvis rutigt. Tyvärr upprepar historien sig än en gång. Kan inte den vackra platsen Narva få ännu en chans?

Matti Shevchenko Sandin

Kommentarsregler:

För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret publiceras inte. Du ansvarar själv för din kommentar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.