Samtiden är vidskeplig

Visionsbild: Wingårdhs arkitekter

Har du god smak lille vän? Ja då får du vara med. Inte ens i de inre kretsarna får man vara helfri i tankar om form. Det är styrt, massproducerat och sammankopplat med dig som person. Ett sorts mått på ditt intellekt.

På en middag för en tid sedan kom samtalet in på samtidsarkitekturen. Med ett halvt öra lyssnade jag på den vanliga raddan av argument för modern arkitektur, man har hört dem förut. Jag kommer höra dem igen. Och igen.

Det var inte det intressanta, folk får tycka vad de vill i min värld. Det som fick mig att kvickna till var de vidskepliga nyanserna som plötsligt färgade samtalet. Som om arkitekturen skulle kunna locka fram allt elände som skett genom historien. Spöken som nazister, kommunister, kolera, digerdöd och våld skulle magiskt ta fäste i oss om en gavelfront dök upp i ett nybygge.

Penn Station i New York är föreslås att återuppföras i sitt förra utförande. Blir det ondskans borg då? Bild: Jeff Stikeman for Rebuild Penn Station

Diskussionen centrerade sig runt den imperialistiska kejsarstilen där den fallosliknande kolonnen hade en central roll. Ungefär som en ständig påminnelse om ett patriarkats manifest. Återuppbyggnaden av Berlins slott fnystes bort som nyimperialistisk startskott. En återgång till ett totalitärt samhälle. För att inte tala om kass smak! I Stockholm kan visst vad som helst var sant.

Berlins slott byggs upp för att läka samman en sargad stadsbild. Eller är det nyimpeiralism? I Stockholm är allt sant.

Vidare kom man fram till att Stalin, Hitler och numer Trump använde sig av dessa klassiska former för att kuva. Vilket är möjligt. Makt har alltid skrivits in i sten och betong i enorma manifestationen. Idag i glas och stål. Likväl har minne, kärlek, lust och skönhet huggits ut ur sten för att bevaras för evigt. Men det är nog för känslosamt för att prata om. Känslor är inte intellekt.

Hadrianus port i Antalaya. 130 e.kr. nästan 1900 år av skönhet.

Därpå kom middagsgästerna fram till att det faktiskt inte fanns något skönare än funktionalismen och framåt eftersom den inte anlade ett krav på tradition på människan. Hela världen hade förvandlats från runt tiden av modernismens rationella formfödelse. Befriande från traditionen var det enda. Formfrihet (eller frihet från form)! Ja, så höll det på. Jag funderade på när de skulle dra igång kampsången och ta till plakaten. Tyvärr var ingen av oss i våra COS- och Acnekläder fria från form eller särdeles fria i den. Vi likande varandra som syskon.

Det finns fina exempel på god arkitektur från den tid vi blickar tillbaka på. Men ord som: charm, tillgänglighet och stadsvärlden är inget som förknippas med dem. De är skulpturer. Foto: Arild Vågen

Det blir så i gruppbeteende, den ena skall överglänsa den andra i briljans. Ett typiskt religiöst beteende. Den som ens blickar åt något som kan förknippas med dödssynderna är ute ur leken. Lika hemsk som en rökare eller den som inte tar bort kaffekoppen efter sig på lunchbordet. Det är helt enkelt för upprörande att bryta leden. Ingen av oss tillhörde ett religiöst förbund, ändå hamrade bergspredikan om denna rena form. Som ett pladdrigt instagramkonto med högfiltrerade bilder.

Komiskt nog, trots formdebatten, bodde flera av dem redan i ägda sekelskiftesvåningar, andra i innerstadsfunkis och en fjärde på väg till villa. Alla kunde välja boendeform. Möjligen inte ha råd med en balkong, inte så stor iallafall.. ”Vart bor de som inte kan välja” tänkte jag , men sa det inte. Fegt.

Traditionellt så det förslår.

Det är så lätt att skaffa alla rätt i en diskussion och samtidigt ha helt fel. Om det är något vi bygger i så är det tradition. En ständigt loopade tradition som på alla sätt och vis använts, och används, som maktmedel. De enkla stora strukturerna i samstämmigt grå eller leverpastejsbrunt talar direkt till dig som individ. Hur liten du är och hur du bör bidra till kollektivet. Inte sticka ut och vara en individ, trots att vi lär vara en av världens mest individuella folk. Även om det så betyder att tro på spöken.

På plan i Mälaräng.

Den ändlösa bostadskön nästan alla står i, oavsett om man har bostad eller inte, är fin matjord till att få igenom minsta gemensamma nämnare när det kommer till byggprojekt. Och det hejas på av estetikdiskuren. Och rädslan över att återvända till den mörka tiden före ljuset. Trots att både Stalin, Hitler och Trump använts sig av modernismens förenklade former med stora ljusinsläpp, släta lättskötta ytor, äkta material och enkla men starka budskap. Jag ville inte förstöra middagen med det.

Jag ville inte heller påminna om att moderna klassicismen utvecklades under 500 år och inte en femtioårsperiod efter en annan var sig lik. Hur detta kulminerade i belle époques smekande och insmickrande arkitektur halva Paris består av.  Hur den speglade människornas njutningslystnad. Att vi själva, med läckerheter från världen alla hörn på bordet, omgivna av den senaste designen, gjord för att tjäna vår minsta vink och behaga ögat återupplever denna epok. Även om vi ikläder den kontorskorridorernas grå charm och likriktning. För det är lätt att sitta med sin goda smak, sin stockholmsdiskurs och ängsliga jag. För då får man vara med.

Belle époquemålaren Pierre-Victor Galland, L’enfance de Pan (vers 1883-1884). Foto: Jamain

Själv gled tankarna iväg till en helt annan estetdiskussion och serien ”The murder of Versace”. Inte så mycket den sorgliga historien som ledde fram till mordet på Gianni Versace, utan hans livsverk. Kläder, smycken, inredning och en formvärld baserad på kvalité, humor och tradition. Han fullständigt hängav sig åt sådant som t o m jag kallar kitsch. Men så vackert det var, så sinnligt och modigt. Och hur sura folk blev med framgångarna i minimalismens 1990-tal! Helt frikopplat från god smak, men fullständigt i känslan och kravet på kvalitet.

”Barocco” designat av Gianni Versace för höst/vinterkollektionen 1991 collection. Foto: Versace

Den vidskepliga samtiden om att världens allt förmågan ont skall sippra ur Pandoras ask utifall vi går från rådande smakmonopol ligger tyvärr som en fet dimma över smakdiskussionen. Endast för att så få vågar sticka ut.

Om ändå någon med inflytande vågade tänka som Versace och låta sinnligheten gå före det kärva förnuftet. Om jag kunde skulle jag återkalla hans ande och låta den vila över Stockholm 2019.

Matti Shevchenko Sandin – som vet att bygga i klassiska stilar även är ett looppande av form. Men kanske dags för det istället för dagens märkliga 1960+ hybrider?

Kommentarsregler:

För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Du ansvar själv för din kommentar.Telefonnumret publiceras eller sparas  inte.

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *