Bredare arkitektkunskap och respekt för medborgarnas uppfattning efterlyses

 

Replik till Kieran Longs, Alexandra Hagens och Lars Marcus artiklar om arkitekturdebatten

Från Kerstin Westerlund Bjurström, F.d. Ordf. Svenska Arkitekters Riksförbund

Det är till arkitektkåren vi bör sätta hoppet om att våra städer ska kunna nå sin fulla potential” skriver Arkitektur- och Designmuseums chef Kieran Lang i SvD Kulturdebatt 17/12.

Lang avfärdar folkliga proteströrelser som Arkitektupproret och motståndet mot Nobelbygget. ”I stället för att träta om fasader, kolonner och tempelgavlar borde vi ta debatten … hur våra städer ska bli bättre platser att leva på”. Den 5/1 kritiserar Alexandra Hagen Vd för det stora arkitektföretaget White dessa för bland annat att äldre byggnader ses som förebild för det nya och för att de missar grundläggande fakta med avgörande betydelse för vår förståelse av arkitekturen. Den 16/1 beskriver arkitekten och professorn i stadsbyggnad Lars Marcus dem som naiva och konservativa.

Ingen har något att vinna på arkitekters nedvärdering av folkliga protester mot dagens byggnation. Tvärtom borde de bejaka att allt fler medborgare engagerar sig i stadsmiljön och uttrycker sin åsikt. Och hur skulle de göra det om inte genom att ge exempel på byggnader och stadsdelar som de tycker om?

Svåromtyckt omtag på ”nytt och modigt”.

Kristina Berglund, Svenska Byggnadsvårdsföreningen: ””Låt inte tidens mode få styra stadsutvecklingen i Stockholm”

Kieran Long späder på kritiken med att han ”inte känner till någon annan stad i världen som just nu intar en försiktigare hållning till ny arkitektur än Stockholm”. Avgörande måste väl i stället vara de samlade förlusterna över tid och vad den aktuella stadsbildens unika värden tål, även om det i dagsläget enbart skulle röra sig om de små stegens tyranni? Omaka tänder i en tandrad kan som bekant bli förödande för utseendet. Utplånandet av särpräglad topografi såväl som av spår av betydande verksamheter gör städer både tråkigare och mindre intressanta. Den genom ny- och påbyggnader succesiva förflackningen av stadssiluetten och allt mörkare gatumiljö är bara ett av många exempel.

Vi vet att vårdslöshet med kulturellt kapital ger samhällsekonomiskt negativa konsekvenser. Varför dessutom ändra ett vinnande koncept? Den täta och oftast robusta äldre bebyggelsen klarar det mesta av vad stadsliv i utveckling kräver. Också miljöskäl talar mot rivning.

Rivningen av Astoria. Foto: Rädda Astoria

Dagens vinstmaximerade satsningar i innerstad eller i andra redan attraktiva lägen i våra större städer är på grund av olika fördyrande faktorerer oftast synnerligen ineffektiva vad gäller utfallet i antalet nya bostader och kontor. I stället behövs det mer av vad som upplevs som ”riktig innerstad”. Vad gäller Stockholm är, enligt aktuell regionplan, nya stadskärnor svaret såväl på detta som på behovet av minskat utanförskap, minskad trafikbelastning och förbättrad miljö.

Att de blir attraktiva är avgörande för en lyckad stadsutveckling inte minst socialt. Men hur ska det gå till?

En förutsättning är den arkitektkunskap som krävs för att med stadsplanering styra investeringar dit de behövs och till att uppgradera dessa områden. I SvD Kulturdebatt 16/1 redogör

Lars Marcus förtjänstfullt för hur dynamiken i en stad fungerar. Någon större förhoppning om att Sveriges plankontor kan vara på väg att bli bättre på att vid behov styra denna förmedlar han inte.

Hagastaden betraktades som nytt och modigt. Redan lägenhetsrea.

Arkitektföretaget Whites Vd bedyrade den 5/1 att kvalitet lönar sig med extrema exempel som Sydneyoperan. Hon bejakar den ”renässans för tanken att arkitekturen ska bidra till trygghet och välbefinnande” som hon ser men kringgår dagens problem i vardaglig miljö.

Arkitektutbildningen är sedan länge utan inslag av kunskap om hur stadsplanering och gestaltning påverkar oss människor emotionellt. Forskningen i ämnet i Sverige räcker inte på lång väg. Merparten av dagens arkitekter synes mig i allt för hög grad begränsa sin uppgift till att tillgodose praktiska och kvantitativa behov utifrån en av perfektionism snarare än humanism präglad modernistisk formtradition. Det konstnärliga utvecklingsarbetet synes inte utmana denna.

Astorias tillbyggnad. Nyrenässans för arkitekturen?

I dagsläget borde det vara betydligt viktigare att utgå från kunskap om hur stadsmiljöns utformning påverkar oss människor emotionellt.

Byggandet omsätter miljarder. Att det genomförs så att det bidrar till ett socialt mer sammanhållet samhälle med större likvärdighet mellan stadsdelar är nödvändigt. Av våra verksamma arkitekter måste vi kräva full uppmärksamhet på hur planering och gestaltning verksamt ska kunna bidra till gemenskap, trivsel, trygghet, minskad brottsfrekvens och därmed platsens attraktivitet, att tillgänglig forskning utnyttjas och att mer och fördjupad efterfrågas. Grundläggande är dock att dagens alltför njugga attityd till seriösa folkrörelser ersätts av nyfikenhet och respekt.

 

Kerstin Westerlund Bjurström

F.d. Ordförande av Svenska Arkitekters Riksförbund SAR

Ledamot Stockholm Skyline och Stiftelsen Blasieholmens vänner


Kommentarsregler:

För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Du ansvar själv för din kommentar.Telefonnumret publiceras eller sparas  inte.

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *