Azerbajdzjans huvudstad Baku har rustats upp för att bland annat  glittra ikapp med stjärnorna i tv-rutan. Världsberömda arkitekter har bjudits in för att få omvärlden att häpna samtidigt som kulturvärden och identitet får stryka på foten. Stockholm Skylines Kerstin Westerlund Bjurström har nyss besökt staden.

Nyligen besökte jag Baku i Azerbajdzjan, så aktuellt för många med tanke på att finalen Eurovision Song Contest genomförts där. Staden ligger otroligt vackert vid en stor bukt i Kaspiska havet. Bukten kantas av böljande höjder på vilka staden klättrar. Baku utvecklades till en viktig handelsstad långt före vår tideräkning började. Den ligger strategiskt där Kaspiska havet möter det flod och sjösystem som leder västerut mot Svarta havet. Dess äldsta del, som finns med på Unescos världsarvslista, omges av en ringmur. Mot fiender från havet skyddades den av ett ännu bevarat stort försvarstorn som började byggas 700 år före Kristus.

Absurda skalförskjutningar ger ett animerat intryck. Foto: Kerstin Westerlund Bjurström

På det platta kustområdet utanför Baku breder ett ökenliknade flackt landskap med rika oljefyndigheter ut sig. Till priset av en ständig hotbild kommer detta sedan självständigheten från Sovjetunionen det egna landet till godo. Tyvärr så syns denna nyvunna rikedom bara allt för väl i Baku. Den bland många äldre arkitekter omhuldade tesen att det är i fattiga tider som den långsiktigt hållbara goda arkitekturen kommer till kändes bara alltför sann.

I stället för att bygga på och förstärka den tydliga identitet som topografin ger verkar höghus och andra så kallade märkesbyggnader få placeras så att de slår sönder de karaktärsskapande dragen. I stället för att bygga vidare på en måttligt hög och sammanhängande bebyggelsestruktur som fungerar socialt och ekonomiskt så får människor maka på sig eller får de sitt livsrum starkt begränsat för att dessa skrytbyggen ska kunna komma till. Eller så föses de ihop i nya gigantiska bostadshus som på förortsvis placeras ut på lämpligt avstånd från varandra med mycket begränsade möjligheter till socialt och ekonomiskt liv.

Det var inte många av de stora arkitektnamnen som saknades bland planerade eller redan uppförda skyskrapor eller andra skrytbyggen. De anlitade arkitekternas engagemang i vad det blir för stadsmiljö av det hela verkade obefintlig, samma gällde nog beslutsfattarnas i vanlig ordning vågar jag mig på att tillägga både vad gäller stjärnarkitekter och beslutsfattare. Nästa skyskrapa planeras bli en kilometer hög.

Att en sådan planering skapar en hisklig trafiksituation säger sig självt. För att ta sig från hotellet till den konferenslokal som jag tillbringade dagarna i cirkulerade vi ett varv på motorvägsliknande konstruktioner runt det berömda kulturcentrat ritat av Zaha Hadid, fastän inte en skyskrapa utan en horisontell amöba ”bläckfisken”, ett lika stort hinder för en levande och produktiv stadsmiljö. Kring moderna skyskrapor utarmas gatulivet tvärtemot vad många tror. Till dem promenerar man allt mindre, vad som än sägs om att bilåkandet ska minska så tar man alltmer bilen till källarvåningarnas stora garage.

Zaha Hadids skapelse, "Bläckfisken", fungerar illa i stadslandskapet. Foto: Kerstin Westerlund Bjurström

Mitt syfte med resan var inte att sjunga utan att närvara vid en ICOMOS konferens om utvecklingen av det urbana landskapet och teorier om hur den under rådande globaliseringsprocess med hårt bebyggelsetryck i många växande storstäder ska kunna ske på ett tillfredsställande sätt socialt, kulturellt, ekonomiskt och ekologiskt. Unesco har nyligen beslutat om ”Recomendation on Historic Urban Landscape” som bl a syftar till att motverka den fragmentisering med nedbrytning av sociala och ekonomiska strukturer som globaliseringstrycket mot snabbväxande storstäder för med sig.

Till för mig redan kända nackdelar med skyskrapor – och till viss grad även med höga hus – skyhöga byggkostnader, komplicerade tekniska system, utarmad gatumiljö och dåligt markklimat har jag nu lärt mig att ytterligare en nackdel är på väg. Från bl a Vancouver i Canada rapporterade man att av säkerhetsskäl vill människor i allt mindre utsträckning åka till sitt våningsplan tillsammans med andra i hissarna. Där ryker i ett slag den sociala gemenskap som teoretiskt skulle kunna uppstå i ett stort hus som ersättning för det man förlorar i välkomnande gatumiljö samtidigt som merkostnaderna skenar. Några svar på varför den möjlighet som den goda ekonomin ger inte används till att bygga upp nya centrumbildningar med en stadstruktur som ha bättre förutsättningar för att fungera.

Det enda viktiga syntes i Baku vara att de nya monumenten blir tillräckligt spektakulära för att sätta Bacu på kartan. Vi som bor i Stockholm har hört det förut. Frågan jag inte kan låta bli att ställa mig är vad är det för människosyn som driver fram sådana önskningar som vi innerst inne vet inte bidrar på ett långsiktigt hållbart sätt hos oss. Vi är inte nyrika, inte i jämförelse med Baku i alla fall. Vi är inte en diktatur som kosta vad det vill måste visa muskler. Vi har inte orsak att manifestera en nyvunnen frihet. Vi borde inse att våra attityder till byggande inte är långsiktigt hållbara, hur miljömedvetna i det lilla vi än är.

Är det så illa att vår självkänsla är så låg att vi inte ser vad vi har. Eller är det bara ren och skär manifesteringslusta hos de människor som har möjligheterna eller som vill leva som sådana, kosta vad det kosta vill för dem som drabbas. De hos oss som drabbas på ett så tydligt sätt, att det blir begripligt för andra än de riktigt insatta, är ju oftast inte så många som de som drabbas i diktaturen Azerbajdzjan. De påverkar inga valresultat.

Kerstin Westerlund Bjurström

Läs artikel i DN om Baku: Schlagerfestens glittrande yta döljer fattigdom här

Kommentarsregler, läs här

I snabbt expanderande städer behöver man på allvar diskutera hållbarhetsperspektivet. Enorma mängder betong används för att komma ikapp bostadsbristen. Ett material som i miljömässigt inte har många fördelar. Nu höjs röster för mer byggande i trä.

Det tar ca 100 år att få fram ett starkt virke i Sverige. Internationellt kan man få fram virke snabbare beroende på växzoner och träslag. Detta på mycket liten yta, som samtidigt fungerar som ett reningsverk under sin livstid. Ungefär lika lång tid beräknas en byggnad stå innan den ersätts. Ett praktiskt, ekologiskt och hållbart kretslopp. Träd är hemvist för microorganismer, insekter och djur, och tar hand om våra koldioxidsopor. Dessutom är det vackra.

Träbyggnader har traditionellt använt sig av ett prefab-system där byggnaden ofta tillverkades och fraktades till köparen. Byggnaderna kunde senare plockas ned, flyttas återigen och ibland kombineras med andra. Än idag tillämpas flitigt prefab för småhus men kan mycket väl användas till stora byggen.

Trä har fantastiska egenskaper som material. Inte bara håller det mycket länge om man sköter det, det är formbart och kan efterlikna otalet andra material som sten och järn. Om detta vittnar de många transformeringar av europeiska förebilder i sten genom åren.

Att trä försvann mer och mer som byggnadsmaterial var brandrisken i tätbebyggda områden.Man ersatte så småningom trä i stadskärnorna med tegel, sedan betong. Nu kan man eliminera risker för bränder då våra värmesystem är inte beroende av eldstäder i varje enhet. Det betraktas snarare som en lyx.

Idag kan man dessutom förkorta byggprocessen betydligt med prefababricerade träelement utan att ge avkall på estetik eller plånbok. Något man tillämpade redan för flera hundra år sedan. Vi har bara glömt av det. Dessutom blir det lättare transporter och hus.

Byggnader av tegel och trä, kan lätt återanvändas genom att de små enheterna plockas i sär och sätts upp igen i önskad form. Om trämaterialet är slutanvänt som byggmaterial kan detta mycket effektivt användas för kompositmaterial eller eldning.

Skogsbeståndet i Sverige är rik och väl kultiverat. Det är mycket liten urskog kvar efter man satte träindustrin i system under 1800-talet. Det är alltså inga större problem med att avverka och sätta ny. Den orörda mark som finns är i stort sett skyddad.

Så varför väljer vi betong? Svaret är antagligen en kombination av bekvämlighet, tradition samt ett makalöst PR-arbete. Betong består av cement och kemiska tillsatser som kräver stora mängder energi vid tillverkning och sedan måste den fraktas samt hållas i rörelse tills den är på plats.

Otroliga mängder koldioxid frigörs i processen vid framställning av betong. Detta kunde minimeras med träsystem istället.

Ett material man alltså skall vara varsam med och använda till det nödvändigaste. Det finns forskning på hur man skulle kunna göra betongen mer absorberande av koldioxid (karbonisering) genom att tillföra olika talker eller titan. Men den energikrävande processen kvarstår. Det är mycket lätt att gå på de glada pressreleaserna om att nu är det mer miljövänligt med betong, ja rent av knallgrönt. Det är det inte. Som tidigare påpekat är de nuvarande siffrorna ungefär 5 % av koldioxiden som absorberas enligt forskning. Ungefär som att låna ut ett hundra kronor och få fem kronor tillbaka. En dålig affär alltså. Det är desutom komplicerat att laga. Allt medan skogen växer.

Den rivna Lindgården på Djurgården skall ersättas med ett nytt hotell. Bilden visar en prefabricerad provdel i huvudsakligen trä som ställdes upp förra sommaren.

Det har börjat byggas trähus i städer, i Stockholm med faktiskt. Även om det sker i andra kommuner i regionen och de få som planeras i är mest skrytobjekt och kallas miljöhus på alla sätt och vis. Det borde de inte. De skall kort heta hus och betonghus bör kallas för miljöovänliga.

Matti Shevchenko Sandin

Läs debattartikel i SvD här

Sergels torg vittrar sönder. Området som är ett av de mest trafikerade i staden skall nu renoveras upp. Utan tydliga förändringar.

Det är ingen hemlighet att att ”den gröna huvudstaden” älskar att använda betong*. Ett material med stora färdigheter för byggnation, men med förfärliga miljökonsekvenser. Länsstyrelsen har lyft upp och avslagit 45 av de 205 överklaganden angående Nya Slussen. Ett betongkadaver skall rivas och ersättas med ett nytt.

Samma gäller nu Sergels torg som ytterligare bevisar att materialet inte är särdeles bra för framtiden. Knappt 50-talet år har gått och nu måste stora delar av den vittrande betongskorpan bytas ut. Problemet blev uppenbart när spårvägen skulle dras genom city. Tätskiktet mot dagvatten läcker och butiksinnehavare har fått sina varor nedblötta. Trafikpåfrestningarna är stora och det lär bli kaotiskt när den sex års långa renoveringen som kommer att kosta 1,4 miljarder kronor. Kanske kommer man även att dra spårvagnen längre än till NK. Bara kanske.

De som var så ivriga på att få platsens modernistiska farbror, Slussen svartmålad och riven – kommer nu inte med några fiffiga förslag. Varför då? Det är snarare en pietetsfull renovering som är på gång. Inga idéer om att lägga om trafik eller ens för skojs skull få upp människorna på gatorna istället för ned i underjorden. Inga materialförbättringar heller. Betong och återigen betong. För att bevara modernismen? För att slå på respiratorn i 50 år till?

Matti Shevchenko Sandin

Inslag ur ABC-nyheterna 3/5 här

*Fotnot: Betong ger ungefär sin dubbla vikt i koldioxid i utsläpp vid tillverkning. Forskning visar att den absorberar ungefär 5 % koldioxid över tid, dock går åsikterna isär om detta. En liten del av materialet kan återanvändas, då mest som fyllnadsmassa eller i krossad form som blandas ut i ny betong.

Lite tidigare än vanligt lägger vi denna fina stockholmsbild som skickats in av trogen läsare. Tack!

I SvD kunde man för några dagar sedan läsa om det misslyckade Järvalyftet. Det var en rätt komisk läsning. Vad sägs om följande:

“Mitt på Järvafältet står en man vid två röda kor i plast. Det är projektledaren Magnus Andersson som har en nyckelroll när Järva ska lyftas. Här, i den lantliga idyllen vid Eggeby gård, var den tilltänkta platsen för Järva Future lab, navet i den storslagna Stockholmsutställningen 2010. Stockholms stad betalade 7,3 miljoner kronor i konsultarvode för en förstudie till utställningen – som aldrig blivit av.”

Vad gick då dessa pengar till? Jo, enligt samma artikel till Färgfabrikens ex-chef Jan Åman. Han fick pengarna för att utreda sin vision om en Stockholmsutställning på Järvafältet. Alltså, en person har en idé om en Stockholmsutställning och vänder sig då till kommunen och får 7,3 miljoner i konsultpengar för att utreda denna idé.

Det synliga resultatet av pengarna är tydligen en katalog, som framtagits med hjälp av konstnärer och arkitekter.

– Pengarna i sjön, säger Järvalyftets projektledare Magnus Andersson till SvD.

Jan Åhman arbetar nu med en ny utställning. Denna gång en bomässa för Upplands Väsby. Väsby Labs, som projektet heter, kan beskådas hä­r.

Titta gärna på filmen. Åhman fortsätter med sitt konstnärliga tema. Nu är det inte röda kor i plast utan mötesplatser på taken som gäller. Mycket underhållande och fantasifullt, lite grann som en sci fi-rulle från 50-talet. Kul grej, men med god stadsplanering har detta inte att göra. 

OK, frågan om staden har kommit i centrum i samhällsdebatten, så man kan förstå att politiker och tjänstemän försöker överträffa varandra med kreativa infall och att därför budgeten för stadsbyggnadsfrågor hanteras lite väl lättvindigt ibland. Kanske ska man dock vara extra försiktig när aktörer viftar med ordet “konst”.

Magnus Andersson själv, alltså projektledaren för Järvalyftet, tycks ha förstått hur systemet fungerar. Samtidigt som han förser kommunen med underlag till de beslut om vilka som ska få projektpengar i Järvalyftet så sitter han själv med i ett av de projekt som fått tilldelning. Vad projektet heter? Självklart heter det Digital Art Center i Kista.

Matti Shevchenko Sandin

Läs artikel i SvD här

Länk till Väsby Labs här

Kommentarsregler läs här

Emma Jonsteg, vd på Utopia arkitekter, skriver på DN Stockholmsdebatt att vi måste öka kraven på arkitekturen. Jonsteg har alldeles rätt i  att den arkitektur som passerar stadsbyggnadskontorets melittafitler knappt håller något annat än byggbolagens materialekvationer som skapar en evigt långt idisslande av funktionalistiska effektivitetsideal. Det är inte hållbart i längden.

Den del av innerstaden vars attraktivitet saknar motstycke visar att vissa nodbyggnader tillsammans med god arkitektur  och funktionsblandning skapar bra platser att bo på. Det är segt framvuxen stad, stad som sökt sina egna behov och med byggnader som visserligen liknar varandra men skiljer sig i kreativitet.

Jonsteg analyserar  mycket bra det vanliga påståendet att det är några få högljudda personer eller nätverk som ständigt röstar ned projekt. Det är snarare åt andra hållet, de som vill bygga ”spektakulärt” samt den byggnadsstrategi som används. De flesta vill ha en funktionsduglig och vacker stad där de känner igen sig. Kontinuitet är viktigt. Exemplet MAXXI i Rom är ett sådant. Nytt, ultramodernt men arkitekten Zaha Hadid hade tydliga linjer att  försöka skapa samband och inte kontrast. Linjer hon själv fullt ut ville följa. I Stockholm föreslås hela tiden byggnation som skall sticka ut, synas överallt, inte upptäckas och skapa nya spännande platser. Resultatet blir, oftast av naturliga skäl, nej och lådproduktionen fortsätter. Tryggt och billigt för byggbolag, dyrt och trist för befolkningen. Förödande för skönheten.

Vidare skriver hon:

”Som om det vore en självklarhet tar många diskussioner i dag utgångspunkten från att Stockholms skönhet är fulländad. Nytillskott i stadsbilden får inte på några villkor störa det gamla, vackra och unika. Det är ett förhållningssätt som vittnar om både historielöshet och resignation.”

Är detta god arkitektur?

Problemet är snarare att det som byggs faktiskt stör det många uppfattar som unikt och vackert. Kontraster skapar inte alltid denna efterlängtade skönhet. I flera fall där det skett är det lätt att förstå ilskan som vid Norra Bantorget/ Klara Sjö verkligen inte gett utsikten några pluspoäng. Om man ska förtäta skall man välja en mer förlåtande och framåtsträvande miljö. Det kommer trots allt att bli fler som bor där i framtiden. Byggnader behöver inte alls smälta helt in i omgivningen, men det är en fördel om det förhåller sig till den. Att göra ad hoc-arkitektur, hur intressant än projektet är för sig självt, skapar inte automatiskt vackra och hållbara miljöer. Det är kvalitetstänkande som gör det.

Stockholm Waterfront, utan anpassning till platsen.

I de fall där ”landmärken” byggs som Stockholm Waterfront, blev det inte heller lyckat. Idag vänder man och vrider på huset för att se fördelar som kontorsdelen är bra men inte hotellet. Faktum kvarstår att det är svårt att dela upp den för stadsbilden. En klump vid ett av de känsligaste tilläggen i stadens byggnadshistoria. Det är lätt att rubba, eller rent av förstöra den balans som sakta växt fram med några ”brandfacklor” som skall slängas in och definiera den tid vi lever i. Som om vår tid enbart skulle bestå av dominans i singularis?

Hon skriver:

”Anpassning till platsen, variation i gestaltning, möjlighet till social integration är ytterligare några och alla är de viktiga. I ett strategiskt arbete för att slå vakt om och utveckla stadens attraktionskraft så är även originalitet, innovation och modernitet helt centrala.”

Detta är självklarheter som tyvärr måste upprepas gång efter annan då man idag komplett feltolkat stadens växtbehov. Det är inte innerstaden som främst behöver utvecklas, det är den kommande innerstaden. Om man hade diskuterat på dagens sätt för ett par hundra år sedan hade Stadsholmen idag bara varit höghusö med satelliter runt den. Nu tog man modiga beslut och lät staden växa samman med sina dåvarande förorter på t ex Södermalm och Kungsholmen. Dagens innerstad.

Skönhet i världsklass finns redan. Bara att utöka den.

Stockholms skönhet är inte fulländad. Inte på långa vägar. Titta bara på många av de minst sagt dassiga förorterna (nya som gamla) eller varför inte det slätstrukna projektet vid Hagastaden som lidelsefullt blickat åt New York utan att för en sekund skapa arkitektoniska mervärden. Man lade allt krut på två ”torn” som i längden visade sig vara för dyra och glömde helt av att planera intressant arkitektur.

Det är inte svårt att ändra folks åsikt om nytillägg både i och utanför innerstaden. Det enkla svaret är att se till att fler byggherrar bygger i samma område och i grunden komma med bättre förslag. Där har arkitekterna massor att tillföra.