Låt samtiden representeras av olika arkitekturstilar – alla tjänar på det

Hundertwasserhaus, Wien. Foto: Paasikivi

Att varje ny byggnad och stadsplan ska representera sin samtid är ett ställningstagande som få reflekterar över. Arkitekturen ses underförstått som en linjär utveckling där de mest framstående arkitekterna får definiera samtiden i en ständigt föränderlig med aldrig på förhand definierad rörelse. Men är denna världsbild så viktig för att skapa byggnader och stadsrum med hög kvalitet att vi måste ta den för given?

Tidigare i historien har tidsandan mer handlat om att förfina och utveckla än att söka kontraster för sakens skull. Det finns anledningar dra mer lärdom av de miljöer som verkligen fungerar än att till varje pris markera varje tidsepoks särart. Något som i förlängningen skulle skapa bättre förutsättningar för god arkitektur i alla formtraditioner.

Framtidstro och arkitektur
Vi lever fortfarande i kölvattnet av det tidiga 1900-talets radikala förändring av synen på arkitektur och planering. Få gånger tidigare i historien av de grundläggande värderingarna i en hel bransch ändrats så kraftigt. På 1930-talet gick man i klinch med alla gamla regler för byggnadsproportionering och stadsplanekonst. Modernismen tog åt sig äran för såväl tekniska som sociala framsteg. Att kritisera stilen blev synonymt med att gå emot de stora framsteg som gjordes under 1900-talet, både naturvetenskapligt och kulturellt. På detta sätt skapades ett starkt socialt stigma kring att ”blicka bakåt” som alltjämt är närvarande.

Men 1900-talets framstegsoptimism har inom andra områden ifrågasatts hårt. Idag, snart 100 år efter modernismens genomslag, råder inte samma självklara korrelation mellan en stil och ett samhälle i förändring. Tvärt om vet vi att evig tillväxt, massbilism och hårt dragen funktionsseparering är ohållbart. De områden som byggdes för funktionsblandning och långsamma rörelser längs stadsgator har högaktuella värden. I såväl äldre som nyare historia finner vi mängder av goda exempel på stadsmiljöer, i både klassicistisk och modernistisk formtradition. Former har tolkats på olika sätt i olika tider och det mest ärliga mot samtiden vore att höja sig över de föränderliga trenderna och söka mer tidlösa kvaliteter. Men marknaden har intresse av att vi ska konsumera för sakens egen skull. Trenderna skapar ett alibi för ohållbar tillväxt.

Den heliga tidsandan – vart tar den oss?
Sökandet efter nya former är dock mycket djupt rotad. Och det har förvisso lett till många högkvalitativa byggnader och miljöer. Avant gardets ständiga sökande efter nya former, har gett oss fantastisk objektsarkitektur, och i många fall goda helhetsmiljöer. Vem skulle vilja att Sydneyoperan eller Tančící dům aldrig byggts? Eller för den del vår svenska folkhemsfunkis?

Problemet idag är bara det att det är en liten del av allt som byggs som håller sådana arkitektoniska kvaliteter. Det mesta som byggs är hårt definierat av byggbolagens metoder och rätt mediokert ur formmässig synvinkel.

 Operahuset i Sydney, ritat av Jørn Utzon. Sökandet efter nya former har lett till många högkvalitativa byggnader och miljöer. Foto: Adam. J.W.C.

Den klassiska arkitekturen följde tydliga estetiska regler för proportioner och symmetrier.  I den klassiska traditionen kunde arkitekten eller byggmästaren falla tillbaka på ett formspråk som gav kvaliteter även utan särskilt mycket kreativt arbete. I den moderna bulkarkitekturen finns inga konkreta estetiska regler, men däremot en uppsjöpraktiska/konstruktiva krav. Arkitekten måste ständigt föra en estetisk kamp, annars blir hen överkörd av byggaren.

Den färdiga byggnaden blir alltför ofta icke-arkitektur, formgiven av byggmetoder, yteffektivitet och kostnadspress. Missnöjet är en ständig följeslagare till dagens svenska arkitekter.

Idén om den kreativa arkitekten som inte behöver tyngas av estetiska regler utan med fritt sinne söker definiera samtiden genom ständigt nya former, riskerar alltså i praktiken att bli en hämsko för konsekvent och genomförbar formgivning.

Röda Bergen. I den klassiska arkitekturen kunde arkitekten falla tillbaka på tydliga estetiska regler. Detta gav husen baskvaliteter som ofta saknas i dagens nyproduktion.

Arkitekturens fält
Den danska sociologen Niels Albrektsen skrev på 1990-talet en uppmärksammad essä, ”Arkitekturens fält” där han analyserade arkitektkårens sociala regler utifrån Pierre Bourdieus teorier om elitgruppers upprätthållande av social status. I korthet menade Albrektsen att arkitekter kan definieras antingen som konstnärliga, socialt orienterade eller professionella. De konstnärliga har högst status inom kåren. De socialt orienterade ligger i mitten. Medan de professionella arkitekterna, de som sätter byggbolagens praktiska och ekonomiska önskemål framför byggnadskonsten, har lägst status inom arkitekturens fält.

Nedlåtenheten är dock enkelsidig. De professionella arkitekterna ser upp till de konstnärliga och tar rygg på deras formspråk. Underförstått: så länge de konstnärliga arkitekterna verkar i en viss tradition kommer alla andra att följa efter. Om Bjarke Ingels ritar ett påkostat och avancerat bostadshus med höga lägenhetspriser, kommer gängse arkitekt söka referera till detta i de projekt de har på ritbordet, trots att de jobbar utifrån helt andra ekonomiska förutsättningar.

Att kraftigt förenkla och förvanska grepp som ”stjärnarkitekter” använt sig av känns ändå tryggare än att, låt oss säga, ta efter 1920-talets bruksarkitektur där enkla hus gjordes vackra genom symmetrier och dekorationer. Det förra innebär respekt för samtiden. Det sistnämnde ”tillbakablickande”. Denna överdrivet respektfulla inställning till samtiden vore väl egentligen inte något problem om det inte fick så stora proportioner. Man när man idag bygger högt, tätt och urbant, och samtidigt undviker alla de redskap som användes för att skapa skönhet åt den klassiska staden, blir helheten lidande.

Park79. Nybyggda exklusiva bostäder på Gärdet i Stockholm

Konghälla. Nybyggda vardagliga bostäder i Kungälv.

På 1930-talet var den modernistiska arkitekturen kaxig och utmanade auktoriteter. Detta är egenskaper som ofta tillskrivs de mest framgångsrika arkitekterna även i våra dagar. Problemet är bara att kaxighet kräver en norm att kontrastera mot. Modernismen har varit etablerad norm i snart 100 år och den klassiska arkitekturen återfinns främst i våra stadskärnor.

Den arkitektoniska fronten rör sig ”framåt” utan några definierade regler. Få försök görs att systematisera vad den framåtsträvande konstnärligheten egentligen består av. Uppfattningen om en oantastlig arkitektonisk front hämtar sin näring från såväl modernismens ständiga rörelse uppåt-framåt, som postmodernismens skepticism mot övergripande förklaringsmodeller och objektivitet.  Vilket gör den en smula förbryllande.

Platsens värden
I ställningstagandet att varje byggnad bör representera sin samtid bygger på antagandet att ett högt egenvärde skapas av att man kan se ungefär när en byggnad är uppförd. Detta för att skapa en läsbarhet och ett mervärde för dem som vistas på platsen. Underförstått – tydliga kontraster är att föredra framför formmässig anpassning, även i utpräglade kulturmiljöer.

Ett annat synsätt vore att utgå ifrån de natur- och kulturhistorisk värden som finns på platsen och söka utveckla och förbättra dessa. Detta synsätt skulle förmodligen ha större stöd hos allmänheten. Känslan av lokal identitet och platsmässig unicitet har stor betydelse för hur vi upplever våra stadsmiljöer.

En engelsk rapport framhåller att 84% av de tillfrågade i en intervju visade en önskan av att respektera historisk form, stil och material i nyproduktion. (Prince´s Foundation, 2014) Nyligen släpptes dessutom ett examensarbete från Handelshögskolan i Göteborg som visar att de gator som präglas av en enhetlig och för platsen unik arkitektur också var de som respondenterna i studien uppfattade som mest attraktiva. Både för den personliga skönhetsupplevelsen, för viljan att vistas på platsen och för att visa upp den för turister. (Möller & Olsson, 2018)

Ett område som delvis bestod av liknande byggnader som det mest populära, men som fått tydliga tillägg i form av tydliga ”årsringar” från olika decennier var respondenterna dock likgiltiga till. Man kunde konstatera att ett alltför stort fokus på enskilda byggnader gjorde att gatan förlorade sitt mervärde. Något som talar för att maximera platsens värden framför den historiska läsbarheten, att anpassa nybyggnader efter platsens kontext.

 

Visby.Traditionell stadsgata i Visby.

Låt olika stilar utvecklas parallellt!
I dagens svenska arkitektur är det legio att kritisera modernismens stadsplaner samt de monotna fasaderna från 1960- 1970-talet. Samtidigt är uppfattningen att alla byggnader skall representera samtiden stark. Kritiken mot miljonprogrammets storskaliga lösningar har lett till en situation där konkreta styrdokument för formgivning betraktas med stor skepticism.

Ändå ska vi under kommande decennier bygga enormt mycket nytt i städerna. En formmässig osäkerhet råder. I de enskilda fallen får sökandet efter ”nyskapande” lösningar ofta märkliga konsekvenser. I grunden rationella hus sminkas med bjärt färgade balkonger, oregelbunden fönstersättning och fiktiva fasadindelningar. Långt ifrån den konstruktiva och funktionella ärlighet som skattades högt av de tidiga modernisterna.

Nybyggda bostäder med fiktiv fasadindelning i Hovås, Göteborg.

Höjer vi blicken och funderar kring hur formspråket kan utvecklas, på säg hundra års sikt, ter det sig orimligt att vi skulle fortsätta flytta runt balkonger och leka med olika fasadmaterial bara för till varje pris markera särart. Människans grundbehov av värme, vila, hygien och plats för umgänge gör att några radikala förändringar av våra bostadsmiljöer eller kontorshus knappast är att vänta.

Det är naivt att tro att de volymbyggnader som ska fylla våra städer med bostäder och arbetsplatser skulle kunna formas radikalt annorlunda genom en avantgardistisk konstnärlighet. I dessa fall bör vi istället söka tidlösa baskvaliteter. Viljan att ständigt skapa nya stilar uppmuntrar korta trender. Hur många fullt funktionsdugliga kök från 1990-talet har inte rivits ut i Sverige det senaste decenniet bara för att de är omoderna? Ett enormt resursslöseri.

Är målet tidlös och konsekvent arkitektur bör vi använda oss av all den ackumulerade kunskap och skönhet, funktion och sammanhang som vuxit fram i historien. Då blir vår repertoar bredare och djupare.

När St Eriksområdet i Stockholm uppfördes under 90-talet fick det kritik för att det ansågs otidsenligt, samtidigt som det snabbt blev omtyckt av allmänheten. Kanske kan vi se fler liknande projekt i framtiden?

Låt oss göra ett tankeexperiment. Istället för att samtliga byggprojekt sjösätts med ambitionen att det skall vara ”nyskapande” skulle dess formmässiga mål definieras utifrån sina förutsättningar. I de projekt som har förutsättningar att bli nyskapande samtidsarkitektur ska givetvis all kraft läggas på att de skall bli det fullt ut.

Men i mer vardagliga projekt söker man höja nivån genom att på förhand bestämma vilket formspråk det skall ha och sedan ser till att man är konsekvent mot detta. Målsättningen skulle inte vara att allt som byggs ska definiera sin ”tid”, utan att man inställt utgår ifrån vad som passar platsen och människorna som ska bruka miljöerna bäst. Men det kräver att vi börjar se även de modernistiska uttrycken som stilarter och inte bara som konsekvenser av arkitekternas subjektiva samtidstolkningar.

Genom att öppna upp för en dylik formpluralism skulle det som byggs framöver kunna bli av varierande och spännande karaktär.

En stad skulle kunna växa med såväl klassicistisk rutnätsstad som naturanpassad funkis, utefter dessa typologiers respektive egenskaper och identitet. Andra områden skulle kunna bli smältdeglar mellan olika formtraditioner.  Ytterligare andra skulle kunna öppnas upp för helt fria formexperiment. Sammantaget skulle detta leda till mer spännande och varierade städer, där tidsandan inte längre skulle vara ett egensyfte utan snarare en naturlig konsekvens av de val som görs i respektive projekt.

Fredrik Rosenhall, arkitekt 
Peter Olsson, ekonomistuderande
Lukas Memborn, arkitekt


Kommentarsregler: 

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt  för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret  publiceras inte. Väl mött

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *