Söder är bäst

Götgatan, ett av Stockholms livligaste stråk. Foto: Holger Ellgaard

Södermalm är ett av Sveriges mest mytomspunna och mest inarbetade varumärken. Alla vet att det är skoj där.  Men är det så? Matti har flyttat från Kungsholmen och hamnat mitt i en enda röra av – ja precis allting.

Södermalm är den brokigaste stadsdelen inom tull. Rörigt, snyggt, fult och ständig ljudmatta från fester, gitarrspelande fönstertrubadurer, sirener och trafik. För att inte tala om vojandet – man tar sig knappt levande fram längre! Södermalmsbohemen har gradvis trängts undan av #hashtag-folket med regnbågsfrisyrer ständigt uppkopplade på jakt efter att identifiera orättvisor. Restauranger erbjuder öl från 25-125 kronor. Samma för hårklippning, 250-2250 kr. Det är helt enkelt ingen ordning.

Biografen Victoria som forfarande ger ett smalare men utmärkt utbud av samtidsfilm. Foto: Mattias Ek SSM

Folk på Söder tenderar också att vara lata. Det är så jobbigt att röra sig några kvarter, ”Nej, jag är vid Mariatorget, jag orkar bara inte ta mig till Slussen, kom hit istället!” har jag hört otalet gånger. Om de nu inte fikar nere vid Nytorget, då är det stört omöjligt att ens locka ut dem på Götgatan. Människor här är även ordentligt uppfinningsrika när det kommer till att beskriva, enligt dem själva, sina under till japanskt välplanerade lägenheter. I realiteten består de mest av Flüggers nya färgkarta och märkliga skåplösningar man tryckt in allt i för att få 42 kvadrat att kännas som 45. Och en mässingkrok på det och det är en ”drömlägenhet”. Sen klär man sig konstigt. Pyjamas och tofs eller fransk sidenkappa. Eyeliner till örat eller ingenting förutom en massa ringar i näsan. Ingen ordning alls faktiskt. Och på det busslaster från landsorten för  glittriga musikaler eller bröliga fotbollsmatcher. Låter det ens trevligt?

Gammalt/nytt, fult och fint samsas i ett av stans mest trafikerade vägkorsningar vid Folkungagatan/Götgatan. Foto: Holger Ellgaard

Förkovra dig i Södermalms historia här

Mitt i allt detta finns fortfarande ”den vanliga” stockholmaren i täckkappa som obrytt tar sig genom myllret av identiteter för att komma hem till sin 80-talstrea i Södra stationsområdet med matkassar, glaskonst och trevliga balkongmöbler. De tittar bara slött framåt.

Intelligent, vacker och samspelande arkitektur från olika tider vid Södertunnelns mynning. Foto: Holger Ellgaard

Hur uppstod denna individualistiska, smålata och hemnarcissistiska person? För de flesta som flyttar hit genomgår denna förvandling ganska snabbt.

Jo, för söder är fantastiskt. Den magnifikt täta miljön av flerfunktionella byggnader gör det möjligt att i princip leva sitt liv i några få kvarter. Mataffären, gymmet, krimskramset, krogen, parken, klädaffären och tandläkaren ligger runt hörnet eller under bostaden. Den brokiga skaran människor gör att gatan alltid känns igen, men ständigt ny. Den lilla stumpen in på Katarina bangata förvandlas till Bondens marknad och stans märkligaste loppis (en dam försökte kränga en gammal dildo). Arkitekturen spänner sig över alla epoker och en försvarlig mängd är bevarat. T o m industribyggnader som kvarteret på Kocksgatan, Korvfabriken och Münchenbryggeriet. Och visst finns en del misstag men de vägs upp av ljuvliga och egensinniga skapelser här och var.

Underbara katarina Bangata med sin gröna promenad. Foto: Holger Ellgaard

Även om priserna stigit på bostadsrätter så verkar gentrifieringen inte lyckats kväva söderandan alls. Tvärtom utvecklat den. När jag först bodde på söder som student för 25 år sedan var stadsdelens attraktioner mest koncentrerade till Skånegatan innan Nytorget, Cafe String, biografen Victoria och ett underbart Café Gul (som av någon märklig anledning närde flertalet av idag Sveriges vassaste debatörrer med billigt kaffe och cigaretter till styckepris). Nu har det istället expanderat ut och säga vad man vill om fåniga amerikanska nynamn på kvarter som Sofo så var det för att markera en förändring – till det bättre.

Enkel vardagsarkitektur som överlevt ett århundrade på Hornsgatan 158. Fotot: Holger Ellgard

Det sena 1800-talets nyrika gav fluffiga skapelser i skön stuck som här vid Mariatorget. Foto: Arild Vågen

Om man vill uppleva Söder som det var för 25 år sedan kan man knalla ned till Ringvägen för att besöka ett av haken som underbara Blecktornskällaren eller Snövit. Alla behandlas lika glatt, notan stiger inte för det. Vill man ta del av Stockholms kontinentala charm och betala östermalsmpriser så finns tonvis runt Nytorget, Mariatorget eller något namn med torg i. Eller ta en nattöppen falafel. Bara att välja.

Drakenberg – Bästa placeringen på Hornsgatan med utsikt mot Tanto – likaledes den tystaste delen. Jo – arkitektur har betydelse för platsen. Området, trots sin centrala plats  känns långt bort i skogen. Foto: Holger Ellgaard

Det kan även vara ungdomarna som gör Söder så vitalt. Många skolor ligger tätt, man ser alltid barn och tonåringar eller försikomna 20 åringar med ”jag-veet-faktiskt-allt”-blicken som är så underhållande att se. De som oftast bor i fjärde hand i Skrapan och läser genus och kanske är laktosintolleranta. Man kan också träffa på gubbarna med plånboken i skjortfickan, nykammade för fredagsölen. Tanterna som nyss kommit från frissan på väg att hämta upp några ”myrer” – skagensmöroåsar på fiskhandeln på Götgatan. För att inte tala om alla dessa konstnärer, med eller utan karriär. Trendnissarna på Götgatsbacken ger en air av samtid och framgång. Ortodoxa synagogan, katolska parader, moskén och prydliga svenska kyrkan vid sidan av 2000-talets tempel- gymmen. Alla verkar få plats.

Stockholms första publika gym fanns i van der Nootska på Sankt Paulsgatan. Med tiden blev byggnaden från 1672 objekt för kraftig debatt om rivningar och kulturvärden. Arkitekter engagerade sig emot rivning och idag blåklassat. Foto: Holger Ellgaard

Det är möjligt att jag radar upp klichéer, men det är faktiskt så. Efter många års exil på Kungsholmen där stärkande promenader (eller hurtiga joggingrundor) bländvita tänder som matchar köken och piggt och korrekt tilltal präglat min tillvaro. Där det inte var några större problem att dra matkassar på tunnelbanor och buss eller hoppas på att hitta en kemtvätt i en galleria. Det ansågs som service. Även jakten på ett nattöppet Seven-eleven (som oftast slutade vid macken vid Thorildsplan) var ok.  Så skönt att gå genom en knäpptyst stad. Rent och stiligt.  Allt detta känns plötsligt som många bortkastade år. Hur kunde jag flytta dit? På Söder har jag blivit lika lat och individualistisk och gymdyrkande som alla andra. Vojar för att det är kul. Jag blir glad av pyjamas och ring i näsan eller hela Tolkiens Ringen tatuerad långt upp på halsen till skor från Chanel. Kanske är jag konstnär också, jag får se hur det känns.

Numer messar jag förstrött till kompisar: jag sitter vid Medborgarplatsen, orkar inte gå till Slussen. Kom hit!

Matti Shevchenko Sandin – som befinner sig i en himmelsk röra av precis allting!


Kommentarsregler:För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Du ansvar själv för din kommentar.Telefonnumret publiceras eller sparas  inte.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *