Stockholm behöver snarast en ny byggnadsordning

Årstadal har ett av de bästa läget och förutsättningarna i staden för att bli en intressant plats. Ändå valde man att ytoptimera på enklaste sätt och färga fasaderna vita, något är främmande för Stockholms annars så färgstarka fasader. Foto: lena Steffner

 

Det är i grunden positivt att en stad växer. Det ger möjligheter att i förändringen åstadkomma spännande saker tillsammans. Kraven som ställs på experterna att dirigera denna tillväxt i form av bebyggelsemassor så att de flyter in i en tilltalande gestalt med respekt för Stockholms natur- och kulturvärden tycks dock övermäktiga i dagens organisation.

Klumpar av enformig ljus betong som nu ansamlats på vissa ställen i Stockholms är inga prydnader utan präglas av en slags hysteri över att åstadkomma maximal exploatering på varje enskild plats. De flesta stadsbyggnadsexperter kan bättre än så. Det finns mängder av kunskaper samlade vad som bygger en god stad. Massor av fakta finns framtagna vad människor behöver av stadens gestaltning som sociala varelser och för sin hälsa. Varför efterfrågas inte stadsbyggnadsexperter idag som har dessa kunskaper om vår egen kunskapstradition i stadsbyggnadskonsten? Kunskaper om balans mellan grönska och byggnader, mellan skugga och ljus och mellan hus och offentliga rum för mänskliga möten.

Reimersholme är en tätbyggd plats med stor popularitet. Hus, natur, ljus och skugga samverkar till en intressant bostadsmiljö med respekt för skärgårdslandskapets förutsättningar. Foto: Lena Steffner

Kommunerna organiserar sig så att strategiska beslut fattas över de gestaltande experternas huvud, för att inte tala om över huvudet på befolkningen. Så synd på en stark högkonjunktur som skulle kunnat användas för att samordna näringslivets behov av utveckling med en kunnig stadsbyggnadskonst och en aktiv medborgardialog.

Röda Bergen planerades av Per Olof Hallman som var stadsbyggnadsdirektör i Stockholm åren 1922-27. Området planerades med variationer i skala, färger och efter den bergiga marken. Resultatet blev en varierande och intressant bostadsmilj med höga offentliga kvalitéer. Röda Bergen var på sin tid en del av den stora utbyggnaden av Stockholm och har likheter med exempelvis expansionen av Årstadal genom att det riktade sig till medelinkomsttagare och den höga exploateringen. Andra områden från tiden är populära som exempelvis Atlasområdet och Helgalunden. Foto: Holger Elgaard

Varför ifrågasätts inte de strukturer som arbetar efter teser som att marknaden och staden mår bra av att alla lägger sig platt för enskilda vinstintressen? Är alla konsulterande människor så rädda för att inte få jobb om inom denna vinsthysteriska marknad så att man väljer att låta bli att offentligt reflektera över händelseutvecklingen och hellre säljer sin integritet inom yrket?

Tänk om en samlad politik t ex i en styrande byggnadsordning uttalar att i Stockholm bygger vi husen i högst fem-sex våningar, därför att vi vill ha en behaglig stad med trygga offentliga rum. Vilken oerhörd skillnad det skulle göra för gestaltningen av dagens Stockholm! Vilken skillnad det också hade skapat i attityd mellan olika expertläger och medborgare! När kan medborgarsamverkan bli verklighet och inte bara en papperstiger?

Lena Steffner

Arkitekt SAR/MSA Tekn. Dr

 

13 kommentarer

  1. lilli den 18 maj 2011

    Det pågår en teater bland politiker som påstår sig bry sig om arkitekturens utförande. De samlar snabba poäng med att anklaga sina föregångare om att inte ha lagt energi på detta. Man vill fråga medborgarna hur de vill bo, men vad frågar man? ”Vill inte du också bo stort och ljust i innerstaden?” Inte ”Hur vill du att ditt område skall utvecklas?” ”Hur skall dina områden just få fina stadskvalitéer och intressant/omväxlande arkitektur?”

    Vårt majoritetsparti i Stadshusalliansen frågar människor som exempelvis studenter som inte har råd med de nyproducerade lägenheterna oavsett utseende. Det är fånigt att man nedlåter sig till så enkla knep, minioritetspartier använder samma retorik med tårfyllda grepp som ”att rädda parkerna”.

    Hållbarast av allt är att bygga traditionell stenstad(oavsett utseende, dock helst inte vita kolosser som på 60-talet), utåt. Stockholm måste få utvecklas och med det så kommer alla få plats i innerstaden – när den blir större till ytan.

  2. Lilli den 19 maj 2011

    Verkligen ett aktuellt ämne. Tyvärr är folk idag lata, de skriver på en lista, en mejluppror och hoppas att någon tar hand om det, ofta helt ovetande om vart deras namn och mejladress tar vägen och hur länge och i hur många syften den används.

  3. Herbert, Tingesten den 20 maj 2011

    Det tar ett tag för träd att växa upp och för bostadsområden att bli inbodda. Ser ingen större skillnad mellan Reimersholme när bostadsområdena byggdes på 40/50-talet och Årstadal som byggs nu. Studera gärna den ytoptimerade och enformiga hopklumpningen av hus på den här bilden från 1944.

    De relevanta bitarna är de gamla industriområdena som exploaterades, platsen för Anders Reimers spritfabrik respektiva hamn- och industriområdet i Årstadal (som också rymde en stor spritfabrik för att göra parallellen än tydligare).

    Våningsantalet är ungefär detsamma, 7-8. Största skillnaden är att i Årstadal bygger man på innerstadsvis, med skyddade innergårdar innanför en fyrkant av huskroppar. Ett öga som är vant vid att alla moderna hus är utformade enligt modernistdoktrinen ”hus-i-park” uppfattar lätt kvarteren som massiva men så är alltså inte fallet även om de trista och enhetliga fasaderna hjälper till att befästa missuppfattningen.

  4. Herbert, Tingesten den 21 maj 2011

    Och kravet på ”respekt för skärgårdslandskapets förutsättningar” är kanske lite lättare att uppfylla på en liten backig ö än på ett stort plant industriområde som tillkommit genom utfyllnad…

    Vad den frasen nu betyder. Kvartersstad är tydligen uteslutet och allt vi byggt i innerstaden under 700 år saknar således den respekten om jag tolkar artikelförfattaren rätt. Jag misstänker starkt att det bara är en floskel som uppfunnits för att avfärda ungefär vad som helst som man själv inte gillar. Låt oss testa:

    I skärgårdslandskapets förutsättningar ingår att den byggbara markytan är koncentrerad till ett antal öar, åtskilda av vattendrag. Då respekterar man inte skärgårdslandskapets förutsättningar om man bygger en stad glest och med låga hus eftersom man då tvingas bygga fler broar.

    Japp, precis som jag misstänkte.

  5. Lilli den 21 maj 2011

    Reimersholmes arkitektoniska kvalitéer är då långt bättre än Årstadal. De där innergårdarna vet jag inte, det finns en hel del blockbyggnader där inbyggda i trånga gator och komplett utan charm. Tyvärr är det så många som förordar detta på alla sätt de kan..

    • Herbert, Tingesten den 21 maj 2011

      Ja, inte jag i alla fall. Tråkig arkitektur är en styggelse oavsett om den är av 2000- eller 1940-talssnitt. Det enda som är lite kul på Reimersholme är den där portalen som gatan går in under, annars är arkitekturen så trist och standardmässig att klockorna stannar. Årstadal har jag inte promenerat igenom sen de nya kvarteren uppfördes så jag kan inte uttala mig om huruvida husen ser likadana ut från alla håll, men jag fruktar att det säkert kan vara så. I den här stan har inte mycket av värde byggts sedan 20-talet.

      Mycket kan man hitta som är fel i Årstadal, men ”trånga gator” hittar man väl ändå inte där? Vardå i så fall? Finns det verkligen någon som är trängre än Anders Reimers väg?

  6. Alexandra den 21 maj 2011

    Tack för denna artikel. Håller med om att det finns så mycket kunskap och forskning om hur bra miljöer ska utformas och att det är oerhört tråkigt att se dessa likformiga hårt exploaterade områden ploppa upp överallt. Har vi redan glömt att anledningen till att Stockholms innerstad övergavs för de ljusa luftiga förorterna var just den hårda exploateringen. Då i kvarterstadens högkonjunktur fanns inga mysiga innergårdar. Då fanns bakgårdar med dass och gårdshus. Det var först när en del av de där gårdshusen revs som det blev trevligt att bo i stan igen. Tycker för övrigt att Herr Herbert kan ta en utflykt tillÅrstadal och sedan komma tillbaka och förklara var de där träden ska växa upp.

    • Herbert, Tingesten den 22 maj 2011

      Fru Alexandra, träden i Årstadal ska växa upp på Innergårdar, i alléer och på torg, i det här fallet det blivande Sjövikstorget. Samma idé som innerstaden således. Att Liljeholmskajen kommer att bebyggas med bakgårdar med dass och gårdshus låter lite osannolikt så jag tillåter mig att anse att parallellen nog haltar en aning.

  7. Albert E den 22 maj 2011

    ”Att Liljeholmskajen kommer att bebyggas med bakgårdar med dass och gårdshus låter lite osannolikt så jag tillåter mig att anse att parallellen nog haltar en aning

    —??????? var det någon som påstod det? Tycker det är bra att Alexandra tar upp den eviga romantiseringen av kvarterstaden, man kan tycka om den utan att glömma att det behövdes rejäla satsningar på att den skulle börja fungera igen, Årstadal får kanske ett och annat träd men man har planerat illa för dem och man nu inte skall gräva upp asfalt, betong och annat för att få ned träd, Det kunde faktiskt ha blivit en grön del, utan att dra ned på bostadsantalet. Personligen får de gärna sätta en grön ridå framför, så fult som det blev, och fulare skall det bli: http://www.stockholmbygger.se/gen.img?imgurl=%2FUserFiles%2FStora_utvecklingsprojekt%2FLiljeholmen%2FLiljeholmen2beskuren.jpg

    • Herbert, Tingesten den 22 maj 2011

      Alexandra hängde upp sin tes om att kvartersstad i Årstadal skulle vara dåligt på premissen att kvartersstad i innerstaden en gång rymde utedass. Den tesen vilar alltså på ganska skakig grund om det inte är så att det ska bli utedass även i Årstadal, vilket är vad jag tillät mig betvivla.

      På din bild, även om den är liten, ser man tydligt en massa träd. Menar du att du inte kan se dem eller menar du att de är för få och att man borde ha planterat skog på det gamla industriområdet i stället för att bygga stad där?

  8. Alexandra den 23 maj 2011

    En grön ridå var en bra ide. Det som är tråkigt med Liljeholmstråket är att man tagit det sämsta ur flera världar. Varför inte ta det bästa? Hög exploatering och få affärslokaler i bottenplan på tvärgatorna.Tycker faktiskt att det känns som om Nybohov spridit sig ned och över vägen till kajen och grupperat sig i kvarter istället. Färgglada balkonger är inte maskering nog.

  9. Albert E den 23 maj 2011

    Ärligt, de träden som är målade på lilla bilde är faktiskt mest uppe på berget och under broarna. Personligen tycker jag det ser ut som miljonprogrammet uppdaterat och inte någon kvarterstad(även om det är kvarterslikt, så halvhåller med :)). sedan förstår jag inte riktigt hur man kan jämföra årstadals innergårdar som på det där ”nya” sättet är öppet mot gatan och inte alls ger den intimitet som skapades då man främst på 70talet fixade till innergårdarna och de fick den status de har idag som Alexandra påpekar, de är bryter ju främst av gatumiljö och får åtminstone mig att tänka på tvättäkta förort med lite mera piffig befolkning.

    • Albert E den 23 maj 2011

      rättelse: hm, visst är det kvarter, men det funkar av någon anledning inte lika väl där som annars. Personligen kan jag för en gång skull medge att det faktiskt är estetiken som ligger ivägen. Husen är helt enkelt för trista och fler kommer det att bli. Ingen lyckad satsning. Smalare enheter, störe variation hade nog varit bättre. NU ser det ut som kartonger, och varför man nu tyckete det var toppn vet jag inte. Vet att förespråkare alltid säger att ”tänk på vad som var där innan” vilket är en av de mest dumma komentarer man kan lägga.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>