Danaë och guldregnet av A E Wertmüller 1787. Myten handlar om hur guden Zeus förälskar sig i prinsessan Danaë som sitter fängslad. Zeus förvandlar sig till ett guldregn och förför henne. Resultatet blir hjälten Perseus. Foto: Nationalmuseum
Den klassiska konstens liljevita kropp debatteras vilt efter Nationalmuseums utställning ”Lust och Last”. Man rör sig genom rummen där konstverk från alla tider, från enklaste skämtbrev vänner emellan till välplanerade ”Danae och guldregnet”.
Det som slår mig är den gestaltade och konstruerade hårlösa, unga och vita kroppen kan exploateras hur som helst inom konsten utan att egentligen förlora sin oskuld. Den är helt enkelt inhuman och upphöjd till marmorvit gudastatus. I de fall där behåring, ålder eller mörkare hudton förekommer blir det hela mer intrikat och besökare värjer sig en aning samtidigt som de dröjer någon stund extra. Kanske ett igenkännande? Framför ”Danaë och guldregnet” pratar man mest om skönheten i måleriet, komposition och förhållandet till konsthistorien. Inget egentligen om myten och det minst sagt pornografiska scen som faktiskt utspelar sig eller och den nakna kroppen. Det är kort ett ideal man ser.
En av Stockholms nyaste tillskott vid Rålambhovsparken. Den rad av ståtlig arkitektur som utmärker Norrmälarstrand från flera epoker har här reducerats till något säkert och okomplicerat, trots att det hör till en av stadens mest besökta platser.
Den arkitektur som med förkärlek byggs i Stockholm, en stad med traditionellt sett kraftfull färgsättning lyser lika marmorvita och ”hårlösa” som Danae med familj. Det nymodernistiska uttrycket stoltserar med ett blankt ansikte, en klanderfri kropp befriad från alla möjliga referenser och smakriktningar än den utryckslösa ”urfrom” som modernismen skapade. Det är till och med svårt att säga att det är fult, även om stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius gör det. Det är populärt att säga så och ingenting göra åt problemet. Det är bara ingenting. Neutralt.
Fasadrakningarna reducerar ned husets uttryck och ålder. Man kunde genom detta enkla och ekonomiska sätt ta bort huset ålder och uttryck och på så vis få ett modernt ickeuttryck. Kontrasten till grannhusets rikt utformade fasad som är så stor att man beslutat att q-märka fasaden som ett gott exempel på fasadrakning.
Stockholm är en fasadrakad stad, om detta råder inga tvivel när man promenerar runt. Från trettiotalet och framåt togs dekor ned från fasader. Ibland var syftet att ta bort illa skötta element, sådant som skulle kunna bli svårunderhållet men framförallt skulle det bli modernt och slätt. Ingen ska alltså ha en direkt åsikt eftersom det är så enkelt som möjligt. Ute i på landsbygden kan man se detta tydligt med eternitplattor, fasadplåt och tvåluftsfönster på byggnader som knappt fyllt trettio år innan man ansåg att man behövde modernisera dem och samtidigt beröva dem deras uttryck. Återställande av fasader ses dock idag som ett allvarligt ingrepp märkligt nog. En rädsla för att göra avsteg från den korrekta kostymen? Ändå hyllas en dekorerad och färgsatt fasad, port eller utsirat tak.
Nybyggt?
Sturegallerians fasad fick en "rekonstruktion" vilket resulterade i ännu en stil än korreket utförande. Det handlade inte om en antikvarisk rekonstruktion, exempelvis är vissa fasadelement som balkongerna för stora eftersom måtten togs från ett annat hus. Kanske var det här rekonstruktioner av fasadrakade hus tog stopp, man hade helt enkelt mer lust till stil än respekt för ursprungliga. Stil blev åter en last. Foto: Sturegallerian.se
Det sägs att den odekorerade symetriskt lätt urskiljbara ytan är aggressiv, uppmanade och uttryckslös. Människan gör allt för att dela ned och mjuka upp den med möbler, tavlor och textilier. Det kan verka hårt att påstå och snarare kanske den är uttryckslös på så vis att ingen behöver ta ställning för att bo där.
Det är som om man inom arkitekturen vilar tryggt i tanken att de antika skulpturernas naturliga skönhet, förvisso renskrubbade från vulgär men ursprunglig färgsättning, på något sätt skall upphöja dem till den eftersträvade ikonstatus som den klassiska konsten innehar. Lika oskuldsfullt befriad från den naturliga kroppens lockande men hemlighetsfulla och originella skönhet.
Det klassiska kritvita hullet fylls för närvarande av tatueringar, ett personligt uttrycksmedel och dekorlusta. Ett angrepp på givna mallar och ett hyllande av individualismen, borde inte det vara ett tecken på att det är ok med dekor, att vi önskar detta?
Utställningen på Nationalmuseum erbjuder även ett imaginärt besök hos det mest ”förbjudna” av gaturum, Red Light district. Besökaren går runt i en miljö med skyltfönster där de levande skyltdockorna ersatts av erotiserad konst. Därinne finns siden och sammet som bas till de förevisade konstobjekten. Utanför på ”gatan” - glas och grått. Är det så de menar med arkitektur? Att vi skall fylla insidan med färg, form och lusta och men inte låta fasaderna avslöja den ”dekadens” och stilblandning vi lever i?
Är det inuti byggnader individualismen, vår tids stora markör, personligheten skall komma fram?
Att skapa stadskvarter är idag förhoppningsvis självklarhet. Människor anser att det är ett stort plus att låta porten vara vid gata och leda in till gård, med den klassiska stenstaden i mått. En annan självklarhet är att människor vill ha funktioner som butiker, restauranger och kulturinstitutioner som skapar ett jämt flöde under dygnet. Gatan blir då trygg och trevlig, ju närmre hemmet man exempelvis kan hämta sin föda, byxa eller konstupplevelsen desto bättre. Allt detta undersöks och dokumenteras. Allt utom hur det bör se ut. Det är förbjuden mark. Vi gillar att säga till i efterhand hur tråkigt och livlöst en solitär byggnad eller helt område blir, men för inte diskussionen i förväg eftersom ”smaken är så personlig”. Resultatet blir i regel livlöst och klanderfri komposition som den salongsfäiga pornografin i ”Danaë och gulregnet”.
Ett av de många projekten i Stockholm med kraftigt reducerat arkitektur. Byggnaden skall stå klar 2012 i Hässelby. Bilden överdriver dock inte då människorna på bilden reducerats till grå skuggvarselser med omgivande bleka grönytor. Bild: Järntorget
Stockholm expanderar, det saknas bostäder, folk väljer att inte flytta hit. Ett miljonprogramsliknande scenario tornar upp sig, dock förhoppningsvis som kvartersstad. Innan Stockholm får den största årsringen någonsin av i regel vita nymodernistiska kvarter borde vi kanske börja tala om just lust till stil.
Matti Shevchenko Sandin
Skyline
Länk till Nationalmuseums utställning Last och Lust som pågår till den 14:e augusti
Djärv koppling. Själv brukar jag alltid likna modernismens reducerade fasader vid streckgubbar, ett slags förstadium till det slutliga resultatet. En oval representerar ett ansikte även på en Leonardo da Vinci-skiss, men skissen är bara ett steg på vägen mot det slutliga verket, som kräver stor hantverksskicklighet och konstnärlig blick att realisera.
Sämre konstnärer väljer gärna att dölja sin oförmåga genom att förklara streckgubben som det fullbordade verket, för en oval är en oval och det är svårt att säga något om konstnärens skicklighet när man ser den. Detsamma gäller arkitekter: Alla byggnader börjar som en fyrkant på ett papper, och det är bekvämt att stanna där för då behöver man inte anstränga sig eller riskera att avslöja sina brister som konstnär. Nu har vi sedan 80 år en doktrin som säger att det är OK att förklara enkla fyrkanter som det fullbordade verket, och självklart blir det då så som lata och fega arkitekter ritar.
Tack Herbert,
jag tror vi menar samma sak även om en fyrkant kan ha fantastiska mått, det handlar om proportioner och relationer till omgivning för mig.
Snöflingankomplexet i Rålis gör den mycket vackra funkisarkitekturen en otjänst eftersom den mest ser urvattnad och billig ut. Hade man satsat på en egen karaktär hade funkiskvarteren närmast tydligt angett sin epok och antagligen gett mer till det nya området än dom idag lysa med sina överlägsna kvalitéer. Snöhöljda as karaktär är nog att sen inte har någon.
Problemet är nog inte om det finns bra eller dåliga arkitekter då de flesta sitter under ett tak och skerligen kan hjälpa varandra när det går åt pipan. Problemet är snarare det ofina i att ens föreslå något så absurt som dekor på hus, isch och fy så neadertaliskt! Skoja bara, jag själv bor ett fantastiskt dekorerat hus från 1870-talet, chockerande nog fortfarande hyresrätt. Huset ändrar sig under dagen beroende på hur ljuset faller och på kvällen ändras skuggspelet eftersom gatlyktorna lyser upp det underifrån. det ligger ett dagis i ett utomordentligt platt hus från 60-talet bredvid. Ungarna brukar kalla det sagoslottet och stannar alltid när de är på promenad mot parken. Det har alltså ett stort värde inte bara för mig som boende, stadshistoriskt utan sätter fantasin i rörelse av de unga förbipasserande.
Jag köper inte argumentet att det är dyrt med fasaddekor. Man kan nog sälja in det mesta, och det r nog där problemet ligger – man säljer bostäderna ändå. Det behövs inte riskera för byggbolagen -inte arkitekter- att stå med ansvaret som ett sådant hus innebär. Ansvaret att förklara eller försvara. Om det nu ens skulle bli så. St. Eriksområdet som man älskade att häva s**t över. Det var i princip allt dåligt man kunde uppbåda inom arkitekturkritik. Och nu är ett bland det mest populära och prisbelönta. Utan speciell dekor, snarare utan, men med väl avvägd form. Hur svårt kan det vara att ta efter?
”Man kan nog sälja in det mesta, och det r nog där problemet ligger – man säljer bostäderna ändå.”
Håller med. Skulle man inte, likt p-norm, kunna tvinga byggherren och arkitekten att ovanpå varje port skriva in deras namn bredvid byggåret.
Om man tvingas stå för vad man gjort är väl incitamentet att göra något som de flest gillar större.
Sedan måste vi förstås göra något åt bostadsbristen så att inte ”allt” säljer. Ett sätt är att ordna det genom ordentliga stadsplaner för mer kvartersstad.
Långt in på 70talet ansåg man att 1880talsstilen var ”förkonstlat och behängt”. Suck. Det var 90 efter, strax efter började man intressera sig för husen.
”tvinga byggherren och arkitekten att ovanpå varje port skriva in deras namn bredvid byggåret”
Du menar som reklamskyltar för tex JM ovanför varje port? Nja, vi ska nog inte förstöra stadsbilden ytterligare.
Bra, oftast intellektualiserar inte folk över den berörda arkitekturen. Man säger bara att det är fult. Uppenbarligen är inte det någon framgångsrik strategi.
Dekor räknas nog till mänskligt och för en modernist var/är tanken vulgär då den inte har en rationell skönhet som exempelvis enorma glasytor.
Mitt i prick! Fram med fler diskussioner om stil. Dekor och färg betyder mer än vi tror. Det är så lite som behövs. Se t.ex förtätningen kring skatteskrapan. Det första huset som byggdes på Åsögan/västgötagatan är rött med stora balkonger ut mot en liten men grön innergård. Huset har sadeltak och pryds med en liten taklist. Det är detaljer men ger så mycket trevnad. De övriga förtätningstillskotten är vita och anonyma och ser ut att tävla med skrapan. Tänk vad mycket roligare om de husen hade varit i olika färg och kanske form istället!
Intressant. vi är verkligen hysterisk rädda för minsta formyttring dom kan definiera oss. Rädslan för att imorgon inte kunna vara en annan gör att vi väljer carte blanch istället för att kräva en ljuvligt och i individuellt komponerad fasad.
Man kan också tänka sig att bedöma modernismen som stil, konst, i en annan skala än den som återfinns i ornamentarkitekturen.
Inom modernismen har vi den bespottade meta-skalan och anpassning till bland annat bilar, men vi har också den lilla skalan, den som återfinns i entréernas detaljer, i beslag och i materialval.
De små nyanserna glöms ofta bort för att de är så lågmälda – nån som sett räckena i stadsbiblioteket eller vilket trapphus som helst i ett smalhusområde? Inte en arkitektur som slår sig för bröstet och som får politiker att utbrista ”världsklass”, iaf inte i dag då alla tror att man måste skrika högt för att man ska höras.
Modernismen är humanistisk i sin grund vilket gör det felaktigt att ställa den mot ornamentik som om det senare vore mer mänskligt, särskilt som det är olika skalnivåer.
Prat, no ett: Stadsbiblioteket kanske inte är det första modernistiska huset folk tänker på då det definieras som tjugotalsklassicism.
Visst har modernismen vissa vackra detaljer, men här ovan är det modernismen som stil i stora drag och som kvardröjande förenklat ideal. Modernismen skall snarare definieras utefter masstillverknkng och utslättande form. Visserligen så trodde man att man skapade klasslöshet i samhället, men det msn gjorde, och det inom kort, var att definiera en stil för klasser, miljonprogramsstilen som fortfarande förknippas, trist nog, med klasser utan större ekonomiska friheter eller social rörlighet är en del av fn ideologi men har samtidigt ett smärtsamt tråkigt och nedvärderande uttryck i form av ickeuttryck.
Prat, no ett: Jo jag slarvade med bibblan men det var avsett att visa på ett sammanhang genom stilhistorien och det är dessutom bara de dekorativa elementen som gör det klassicerande. I allt annat väsentligt är det modernism. Ung. som det naturliga i att utgå från att Rådhustillbyggnaden i Göteborg är det.
Att du vill att modernismen ska definieras ”utefter masstillverknkng och utslättande form” är precis det jag menar man måste kunna nyansera, ex genom att titta på en annan skala. Nystilarna som dominerar stenstaden är enligt samma logik också ett uttryck för masstillverkning. Först i tegelsten, sedan i formtegel, sedan i standardiserade formar som man drog putsen med så att de påklistrade fasaderna skulle se likadana ut. Även i det faktum att mellanrummet mellan bygghissarna begränsade 1800-talets byggnader på samma sätt som 1900-talets kranbanor är din definition av modernismen även en definition av tiden innan.
Att man då inte ens hade visionen om ett jämlikt samhälle gör det möjligt att anklaga den för att dölja orättvisor med dekorationer.
Fast jag pratade nu inte om klass utan om humanism och stockholmskylines, YIMBYs mfl oförmåga att inte kan vara tillräckligt noggranna i er beskrivning av verkligheten.
Titta lite extra noggrant på ett område som ex Danviksklippan så ser du att alla hus är unika. Inte endast dörrknopparna alltså.
Titta därtill extra noga på ädelputsen där form och funktion verkligen går hand i hand. Eller på Lars Brydes fantastiska fönsterband i de där hemska miljonprogrammen du hänvisar till.
Hm , du svarar mig men tilltalar Sthlm Skyline . Hursom kan kanske din okunskap om stadsbibliotekets stilriktning förklaras med du inte är särdeles intresserad av arkitektur och snarare av system, politik etc, vilket är bra. De byggnader du räknar upp är tydligt en diskussion om solitärer. Och menar du att all den där bygg kusen som byggs fortfarande är lika bra, egen och vacker?
Kom att tänka på vad Vargas Llosa nyligen sa: det unika för vår tid är att ingen längre vet vad som är vackert och vad som är fult. Å andra sidan har Foucalt sagt att ingenting i vår tid är unikt, bara en ny form eller variant av något gammalt.
Tack för en strålande artikel! Tänk om det återigen vore möjligt att uppföra hus som faktiskt respekterade staden och dess invånare istället för att vara så intetsägande som möjligt? Det är pinsamt när anhängare till modernismen försöker övertyga oss om att några trapphus i utkastade smalhus ska kompensera de enorma övergrepp som modernismen gjort sig skyldig till.
Om man sätter likhetstecken mellan Lars Bryde och arkitektur så är det mycket svårt att bemöta det. Dock har du helt rätt att den arkitektur du ser så fantastiska variationer i en och annan dörrknopp i(ex. Bredäng eller ”Plankan”) så har du fullt ut rätt. Ett miljonprogram i politiken som trots sin tanke om allas rätt till allt visade sig vara extremt värdekonserverande på sikt-intellektuella och höginkomstagare bor fortfarande till större del INTE i miljonprogrammet. De söta små stugor och radhus du talar om kam man inte ta in i den diskussionen – det vet nog de flesta. Baeckström &Renius var innan Brydes mastodontlösningar du anser är felbedömda där separationsplanering och ”skönhet” via repetition och reduktion där funktion är det enda målet. Det är modernismen från ca 1960-talet som de flesta är överens om att den inte var bra. Sen finns det säkerligen en och annan solitär som anses ”vacker” men man kan inte bedöma helhet utifrån del. Modernismen hade stor social framgång och ljus – men en lika lång mörk skugga som inte bara handlade om arkitektur, utan systematisera, ettiketera och kategorisera människor,kulturer, sexualitet, kön… mycket vi drass med fortfarande.
Men som artikeln tar upp – så är det väl nymodernismen som fortfarande har dessa osäkra uttryck som resulterar i det som byggs idag. Och tycker du verkligen om detta?