Örestad utanför Köpenhamn har inte fått det positiva bemötandet man väntat sig. Om man använt sig av fler discipliner, exempelvis perceptionspsykologi, hade det nyanlagda området sett annorlunda ut.
Erika Wörman återkommer i denna text om vikten av humanistisk stadsplanering. Behovet av tvärvetenskapliga diskussionsrum är stort, olika discipliner måste undersökas när stora misstag begås lätt och arkitektur och stadsplanering inte integrerar behovet av variation och sinnlighet. Modernismen slog sönder det klassiska sättet att planera städer. Detta tar de flesta avstånd i från idag och områden anläggs ofta med kvartersformer. Ändå finns kvardröjande drag med funktionsseparation och förenklade huskroppar som inte skapar efterfrågad variation och charm.
Arkitektur som symbolik
Vi måste betänka vad humanistisk formgivning skall innehålla för att få människor att må bra. I det perspektivet måste vi undersöka vad arkitekturens symbolik betyder för våra fem sinnen. Alla bilder är symboler och all byggd miljö innehåller dessa. Det vi ser i konsten tolkar vi in i vår verklighet. Den vetenskap som skall undersöka är inte bara perceptionspsykologin utan även semiotik – vetenskapen om tecken. Oavsett om vi vill det eller inte så påverkar arkitektur och urban miljö alla, medvetet och undermedvetet.
Torg i Prag med omväxlande arkitektur.
Attraktiv miljö ger oss positivt intellektuella fördelar. Sådana samband kan påvisas med besök i naturen samt i vissa genrer av musik. Avbildningar som måleri och fotografi av naturen ger oss samma psykologiska fördelar som om vi ser dem i verkligheten. Många av våra nybyggda områden tar inte hänsyn till dessa värden. Resultatet blir att dessa nya urbana områden blir för monotona och saknar identitet. Attraktionsvärdet hos dem blir beroende av andra närliggande attraktioner som exempelvis en äldre charmig stad eller ett livligt stadscentrum.
En målning ger oss samma välbefinnande som om vi såg det på riktigt. Vi återknyter helt enkelt till annat vi sett, upplevtoch vill uppleva. Samma kan göras med vältänkta motiv i stadsplanering. Målning av Hang Sungpil - The Light of Magritte.
Vår förmåga att tänka i rumslighet och perceptionsförmåga
När enkelhet och repetition blir förhärskande minskar vår uppfattning om vart vi är. Det finns för få detaljer att fästa minnet vid. En telefon-app blir oumbärlig i orienteringen.
Gatans variation gör att vi minns den, och gissningsvis får de flesta positiva reaktioner på det motiv enheterna skapar tillsammans genom sin variation och olikhet.
Alla delar är sammankopplade på en väldefinierad, hierarkisk ordning baserad på platsens förhållanden, innehållet i staden och i symbios med landskapet. I modernistisk planering har hela kvarter ofta samma färg och utförande. Detta gör att vi uppfattar dem som en gigantisk helhet i stället för enskilda byggnader. Resultatet blir att vi har svårigheter att uppfatta dem – det är för få detaljer att hålla fast vår perception och minne vid.
Erika Wörman
Skyline
En artikel som med fördel kan publiceras även på yimby.se.
Ja, det skulle de verkligen behöva.
Fin text! Det är ju faktiskt inte svårare än så. Vår tid går konstant ut på effektivitet, de små nyanserna och det avvikande blir i vägen. Allt har stora proportioner och detta avspeglas i arkitekturen, även tillfälligheten som blivit en så viktig drivkraft inom arbetslivet. På den lilla stadsgatan av klassiskt snitt så bedrivs ändock fortfarande livet i mindre skalor; små företagare som öppnar salonger, caféer, butiker med allt från värmejus till specialost. Handlandet får ta tid och pratigheten är stor, tiden får gå lite mer sakta. Själv brukar jag rusa hem till Luntmakargatan från jobbet i city för att få lite LUGN och stadsliv. Visst är det trevligt med ett pulserande storstadshjärta, men tyvärr bleknar det med volymerna, vägarna och galleriorna. Jag studerade en tid i Italien, där vimlar det av städer, stora eller pyttesmå, men de har fortfarande samma genuina känsla av stad, närhet och omväxling. Kan man föreslå en studieresa för Kevius?
http://sv.wikipedia.org/wiki/Bologna
Erika Wörmans artiklar är mycket bra och intressanta. Jag gillar också att Örestad används som motbild. I mitt tycke är den stadsdelen det ultimata beviset för att det inte längre ”går” att bygga stad. Förfärlig arkitektur, helt och hållet planerat för bilar och utkastat på en plätt utan kontakt med övriga Köpenhamn. Tänk om det gick att kombinera Hagastadens täthet med en mer varierad och omväxlande arkitektur?
Man kan alltid hoppas att Wörmans teorier kunde ta fäste i Hagastaden, men där har man nog sett till att spara en krona. Högt platt och ordinärt. Men håll i dig, man har satt dit några stenfasader `a la Riksbanken. Modigt.
Liljeholmen- som fick Planpriset och som intilligande Årstadal visas på bilden, är ett ypperligt exempel på hur man utgått från vägar och tunnelbana. Naturligtvis måste man planera med dem men inte för dem. All energi verkar ha gått åt till detta ingenjörsverk och när man sen skulle få till husen så blev det någon 60-tals pastich. En slags medelvägsarkitektur som dessutom blev vit å grå. Tjusigt?
Liljeholmen är inget vidare förutom att gatstrukturen blev ganska fin på några platser och det kan nog bli ganska fint längst vattnet när det blir klart. Tyvärr har ju hela utbyggnaden av Liljeholmen präglats av en dogm – som jag själv ibland också förespråkat – nämligen att det nybyggda ska respektera befintlig bebyggelse. I det här fallet har det fått följden att respekten enbart har gällt det tråkiga och gråa nybohovsområdet. Vid nybyggnation i befintligt område borde lika mycket värderas behovet av variation särskilt om ny bebyggelse angränsar till ett modernistiskt området som ju byggdes som anti-stad.
Jag tror faktiskt vi har kommit till ett slut på nymodernismen. Folk är så trötta på att skaffa dyra bostäder i trista områden. Personligen vet jag inte om lösningen är att återvända till något som varit. Ett hus ett hus, väggar och tak som man måste förhålla sig till i ritprocessen och som oftast en snål budget.
Fantasidfull arkitektur tenderar till att mest se ut och inte ha så mycket bostadsytor alternativt att det blir dyrt att underhålla. Soltimmarna är begränsade(tänker då på exempelvis de skrotade kolonnerna på Bofilsbåge som var vackra men hade försett de boende med mindre ljusinsläpp). Glasfasader är också ett problem då insynen blir total vilket brukar resultera i ett ganska skräpigt intryck av massa gardiner på trekvarten.
I Sverige har man en fin tradition av fasad i lågrelief. Dessa fasader blir inte mindre intressanta och vackra för det. KAnske tar det lite mer tid att göra fasaden, men om man planerar så borde man kunna gjuta effektivt och på så vis förse gatorna med intressanta skuggspel.
Kör man ner ett antal betongpelare i en grässlänt (kunde lika gärna vara grön betong) som inte verkar gå att göra något av eller på, och sedan ett antal betongpelare i en vattensamling som inte heller verkar vara användbar ens för änder, blir det inte så kul. Det får drag av kliniskt ren operationssal där människor helst inte bör titta in i onödan. Och nog ser det väl tämligen tomt ut på bilden?
Fast det gör det ju på bilden från Hornsgatspuckeln också. Skillnaden är att dit kan man gå utan att känna sig som en inträngling i något nytt fint projekt eller att det är som om man skall få en betongpelare i skallen.
Håller med Wörman som vanligt.
Man kan fråga sig varför det är så svårt att göra upp med modernismen. Finns det regler i PBL som föreskriver trafikseparering? Får man bygga nya Sveavägar eller är det föreskrivet att en sådan måste förses med bullervallar och på- avfartsramper?
I Husby försöker man göra upp med åtminstone den modernistiska strukturen genom att bygga bort trafiksepaeringen. Tomas Rudin, sociademokraternas företrädare i SBN uttalades sig:
”Det är positivt att staden nu påbörjar ett arbete med strukturplan för Husby och startpromemorian som presenterats av Stadsbyggnadskontoret innehåller fler goda ansatser. I kontorets förslag finns två alternativa förslag att gå vidare med, det första kallas ”Integrerad gatustruktur” (läs: bortbyggnad av trafikseparering) och det andra kallas ”Nygammal gatustruktur”(åtgärdar inte trafiksepaeringen). Alternativet ”Nygammal gatustruktur” har tydliga fördelar kanske framförallt då den innebär att den trygga trafikseparering av gående och trafik som idag finns behålls.”
Trots att det finns forskning som visar på motsatsen (trafikseparering är trafikfarligare) återkommer man till de mantran om den modernistiska planeringen vi hört sedan 70-talet. Man kan ju tycka att politiker i SBN borde vara mer pålästa. Det som var ”sanning” på 60-70-talen är inte nödvändigtvis sanning idag. Jag tror vi behöver få bort de stockkonservativa från SBN. Ersätt med en grupp som lägger upp en ordentlig stadsplan som får gälla de kommande 50 åren (en ny Lindhagenplan alltså). Lägg in stadsplaneregler som förhindrar att en och samma exploatör bebygger ett helt kvarter på egen hand (för variationens skull och en väg bort från byggoligopolet).
Tvinga arkitekten och byggherren att ”signera” sina hus. Förhoppningsvis leder det till byggnader som arkitekterna och byggherrarna kan vara stolta över även om 50 år.
Att märka byggnaderna med byggherrars namn spelar ingen roll. De annonserar så glatt sina byggen ändå. Även ägarna brukar sätta upp små logos. Skapa bättre förslag istället.
Jag menar givetvis så att deras namn kommer synas på byggnaderna om 40-50 år. Hur många av de oinsatta vet att Olof Dergalin var en av personerna bakom den stadsplanemässiga katastrofen på södra Järva?
Vad som är populärt just idag spelar dock mindre roll då vi accepterar allt pga bostadsbrist och att incitament att bygga något arkitektoniska varierat och intressant inte finns hos byggarna. Betraktaren har heller inte så mycket att jämföra med (förutom det som byggts de senaste 70-80 åren…)
Fortfarande helt obegripligt vad det skulle tjäna något till. För att det blir lättare att gnälla då eller att husen blir mindre–…ja vaddå? Gör som Ola föreslår, kom med bättre förlag.