Jakobsbergsgatan en helt vanlig dag. Foto: Peter Elmlund
I vår serie ”Lost Opportunities”, har Peter Elmlund tittat närmre på Jakobsbergsgatan efter att man byggt om Sahlénshuset till en stadsliknande galleria. Men vad hände med utsidan och gatan?
Med orden ”en ny mötesplats som sträcker sig bortom traditionell handel” lanserades gallerian Mood i Stockholm City för några månader sedan. Den ligger mellan Regeringsgatan och Mäster Samuelsgatan och ägs av AMF Fastigheter, som på sin hemsida stolt proklamerar:
”Innanför entrédörrarna till MOOD Stockholm döljer sig en ”stad i staden”. Genom att anpassa ”stadsdelarna” till utseende och innehåll möter besökarna hela tiden nya intryck. Butikernas igenkänningsfaktor förstärks genom karaktäristiska butiksfronter som leder besökarna rätt bland det breda utbudet av butiker i mikroformat.”
För ovanlighetens skull saknar inte reklamtexten verklighetsförankring. Det är tveklöst så att Mood på insidan av huset imiterar den klassiska stadens struktur; på ett ganska bra sätt dessutom.
Värre är det med utsidan där huset möter staden. Det kunnande och den omsorg som ägnats år husets insida är här som bortblåst. Det finns få aktiva portar mot de omgivande gatorna. Allt fokus har lagts på de stora entréerna på Regeringsgatan respektive Mäster Samuelsgatan. Närmast katastrofalt uppför sig huset på norra sidan mot Jacobsbergsgatan. På dessa 180 meter har huset totalt 6 portar varav tre leder in till kontor. Denna del av Jacobsbergsgatan är en gågata i en mycket populär del av City och skulle kunna ha varit välbesökt, men ser nu relativt öde ut.
På grund av husets externa utformning går Mood miste om en stor kundpotential stadsdelen om en levande innerstadsgata. Det moderna sättet att bygga en galleria i ett urbant sammanhang är annars att lägga många småbutiker mot gatan som är öppna mot den inre butiksmiljön. Då lockas folk till platsen och många tar vägen in i gallerian via dessa småbutiker.
Så här var det tänkt. Bildcollage: Skanska
Man kan säga att det allmänna folkliv som uppstår kring huset fungerar som dragplåster. Tanken med omgörningen av Sahlénshuset var faktiskt att det skulle bli mer stadsmässigt till sin karaktär.
I detaljplanen (S-Dp 2008-01903-54) kan man läsa om AMF:s ambitioner: ”Planförslaget syftar till att förbättra kvarterets närmiljö. Hela kvarteret får en öppen och publik bottenvåning.” Men mest handlade förändringen om stil. En av gestaltningsprinciperna var att ”skapa en mer öppen sockelvåning med en ny glasfasad som sträcker sig runt hela kvarteret”.
Alldeles i närheten finns Biblioteksgatan som är ett populärt shopping- och promenadstråk. Foto: Peter Elmlund
Det fanns ingen ambition att skapa så många fler ingångar till huset, vilket hade behövts, utan ambitionen var snarast ett allmänt intryck. Möjligen kom Stadsmuseets inlägg om att ta vara på husets 70-talskaraktär att bli vägledande. I gestaltningsprogrammet framhävs just byggnadens horisontalitet.
När det gäller stadsmässighet så uppehåller man sig i detaljplanen vid förbättringen av den sida som vetter mot Mäster Samuelsgatan. Trottoaren breddas och det är väl vällovligt, men så många nya entréer blev det inte, utan mest skyltfönster. Men, det står inte ett ord om möjligheten att med butiker liva upp Jakobsbergsgatan. Hur är det möjligt att stadens tjänstemän kunde missa denna möjlighet: En gågata i city som leder ner till den superpopulära Biblioteksgatan.
Kommentarsregler:
Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret publiceras inte. Väl mött!
Bra skrivet, och jag håller med i mycket av kritiken som framförs. Men jag skulle vilja lägga in en liten protest mot skildringen av Jakosbergsgatan genom bland annat det översta fotot. Eftersom jag jobbar på ett av kontoren i huset kan jag vittna om att på den övre (i fotot bortre) delen av Mood som vätter mot Jakobsbergsgatan (den bild som arkitektens bildcollage återger) är det betydligt mer livat. Varma dagar under sommarhalvåret 2012 var det fullt med folk på uteserveringarna (som Peter Elmlund helt glömmer bort att nämna…) som ligger fint utmed den öppna huskroppen. Detta gjorde gatan i högsta grad levande. Den nedre delen däremot är så gott som död och rymmer oftast inget mer spännande än parkerade skåpbilar. Att man inte fått mer liv på denna del av gatan kan säkert ha att göra med den starka lutning som gatan har, vilket gör att den knappast lämpar sig åt flanerande, snarare klättrande. Den livlöst slutna fasaden som det gamla Televerkshuset har och som fortsätter i Manneheimer Swartlings stiliga, men lite sterila hus bidrar naturligtvis till hela situationen också. Men över lag borde man kunnat ha ordnat en mer inbjudande butikspositionering, kanske kompletterat med en välbehövlig upprustning av gågatan med bänkar, cykelställ och växter.