Skyskrapor & stil

Frågan om skyskrapor och höga hus är fortfarande aktuell. De lanseras ofta som en lösning på bostadsbrist och ett sätt att öka tätheten i en stad. Är det så? Statistikern Jonas Larson har ställt frågorna: Varför byggs skyskrapor och höga hus? Är de lösningen på ett demografiskt problem? Gör hög ekonomisk tillväxt att husen växer på höjden? Eller är den moderna skyskrapan framförallt en makt och statussymbol? För att försöka ge ett svar har data från Europas huvudstäder samlats in och analyserats. Och svaret är entydigt: det är framförallt en fråga om stil. 

Stil

Begreppet stil kommer från latinets stilus som betyder stjälk eller spetsig påle. Begynnelsen sti har betydelsen att vara spetsig men stilus betyder också stängsel. Att ett ord som stil kan härledas ur stängsel är inte överraskande. Stil är en avgränsning, en markering som ger ett ting en viss sorts identitet. En vass spets är därtill utmärkt att markera, dela och skära loss med. Människans historia är klädd i stil och arkitekturhistorien är inget undantag. Det ligger i sakens natur att stilinriktningar och ismer är efterhandskonstruktioner, ett slags förenklingar av extremt komplexa skeenden. Vilken stil som just i samtiden är den förhärskande är därför ibland svårt att se. En sak vet vi: det byggs idag fler skyskrapor än någonsin.

Föremålet för denna studie är höga hus i de Europeiska huvudstäderna. Utgångspunkten är här att skyskrapan här framförallt representerar en stil, inte lösningen på ett demografiskt problem. En stil lika gammal som Babels torn och som genom sin iögonfallande höjd vill väcka uppmärksamhet och kanske beundran, markera status och makt. En vass påle mitt i staden. Är detta den främsta orsaken till att vi de senaste femton åren sett allt fler skrapor växa upp i de Europeiska huvudstäderna? Murens fall i början av nittiotalet erbjuder ett utmärkt tillfälle att studera den effekt som en omfördelning av makt och resurser har på nybyggnation och stil.

Historisk tillbakablick

De flesta tidiga skyskraporna växte upp i Chicago, New York och London i slutet av artonhundratalet. Vid denna tid saknades restriktioner vad gäller bygghöjd men i London såg lagstiftaren snart till att sätta ett tak. I resten av Europa hämmades tillväxten av skyskrapor av tveksamheter kring dess estetiska värden såväl som av brandsäkerhetsfrågor. Med undantag för en handfull byggnader, där bland annat Kungstornen i Stockholm ingår, byggdes under nittonhundratalets första hälft inga skyskrapor i Europa.

På andra sidan Atlanten pågick en helt annan utveckling, främst i Chicago och New York. I frånvaro av regleringar och ingripanden från myndigheter tävlade byggherrarna om vem som kunde bygga den högsta skyskrapan. En tävling som mitt i den stora ekonomiska depressionen kulminerade med Empire State Building (1930-1931), som med sina 381 meter kom att vara världens högsta byggnad i 40 år.

Det är vid 30-talets början som skyskraporna börjar sprida sig ut över världen, först och främst till Latinamerika och Asien. Först ut i Europa var ”Stalintornen” i Moskva efter andra världskrigets slut, vars relativt höga byggkostnader halverade antalet byggda bostäder i Moskva vid denna tid. Så småningom luckrades motståndet mot skyskraporna upp även i resten av Europa och först var Madrid på tidigt 50-tal. Vid 60-talets början utvecklades byggtekniken av ingenjören Fazlur Kahn och det blev nu betydligt billigare att bygga skyskrapor. Idag byggs det förmodligen fler än någonsin.

Frågeställning

Vem eller vilka bygger Europas skyskrapor idag? Det är svårt att ge ett generellt svar men bankerna och de finansiella instituten tillsammans med andra stora multinationella företag förefaller vara överrepresenterade. Förfinad teknik till trots så är kostnaden förknippad med uppförandet av en skyskrapa alltjämt skyhög. Det faller sig därför naturligt att det är just i en kombination av finansiella muskler och ett behov av att visa upp sin makt och framgång som man ofta väljer att klä sig i den stil som vi här kan kalla skyskrapa. Axis mundi: världens centrum och länk till gudarna. Vad bättre passar in på denna beskrivning idag än en skyskrapa, där världens centrum förvandlats till city och där gud heter kapital. Historien upprepar gång på gång detta tema. Europas katedraler såväl som diktaturernas maktsymboler vittnar långväga om detta.

Frågan gäller nu om det främst är demografiska och ekonomiska faktorer som förklarar ökningen av antalet skyskrapor i Europas huvudstäder, eller om det mest är en fråga om stil? Att jämföra just Europas huvudstäder med avseende på nybyggnation av skyskrapor har flera goda skäl. Det första är att städerna hade sin största expansionsfas på artonhundratalet och runt sekelskiftet, vilket gör att de domineras av en relativt låg bebyggelse. Som framgår ovan har man även under 1900-talets första hälft varit restriktiv med att bygga på höjden. Likartad stadsstruktur är alltså det ena skälet. Det andra är att huvudstäder delar vissa gemensamma egenskaper som kan tänkas gynna förekomsten av skyskrapor, såsom storlek, ekonomisk och politisk maktcentrering etc. Ju mer jämförelseobjekten liknar varandra desto bättre blir förutsättningarna för att dra slutsatser.

Hypotesen är att skyskrapor främst byggs som makt och statussymboler. Om detta är fallet så borde vi se en högre frekvens av skyskrapor i de forna östländerna, där det nyligen skett en omvälvande omfördelning av makten och därför varit särskilt viktigt för vissa regeringar och inflytelserika grupper att demonstrera framgångar och nyvunnen makt.

Data

Statistiska undersökningar ger oss sällan en exakt bild av verkligheten. Därför är det främst de grova dragen och de tendenser som tydligt går att urskilja som här presenteras. Som i de flesta fall är datainsamlingen förknippad med en viss osäkerhet. Allt talar dock för att den eventuella ”bias” (systematiskt fel) som finns i detta material motverkar den tendens som vi ska se framkomma ur analysen längre fram. Mot denna bakgrund kan de resultat och slutsatser som nedan presenteras ses som tillförlitliga och förmodligen också som underdrifter. Den som vill fördjupa sig i den statistiska analysen hänvisas denna länk.

Definition av skyskrapa

Första steget i en undersökning av detta slag är att definiera vad en skyskrapa är. Någon allmän och internationellt vedertagen definition finns inte. Intuitivt är en skyskrapa en byggnad som höjer sig märkbart över sin omgivande bebyggelse. Skatteskrapan i Stockholm blir därmed med sina 84 meter en skyskrapa i Stockholm men knappast i Hong Kong. För att undvika de problem och svårigheter en sådan begreppsförklaring skulle medföra används här Emporis Standards Committees definition, där varje byggnad med våningsplan för bostäder eller arbetsplatser och en höjd på minst 100 meter klassas som skyskrapa.Tillbyggnader och master räknas inte in i denna höjd.

Nybyggnation av skyskrapor är förenad med en viss tröghet och för att jämförelsen ska bli så bra och rättvisande som möjligt börjar jämförelsen mellan Europas huvudstäder år 1995 istället för 1992, då Sovjetunionen upplöstes. Vidare har Albanien, Vitryssland och det forna Jugoslaviens nya huvudstäder lämnats utanför undersökningen. I egenskap av diktaturer och nybildade och relativt nyligen krigshärjade huvudstäder har de egna specifika egenskaper och faktorer som gör att en jämförelse kan bli missvisande (det bör också tilläggas att en inkludering av dessa städer inte förändrar resultaten).

Befolkningstäthet

En anledning till att man valt att bygga på höjden har ibland varit platsbrist. Om detta kan förklara nybyggnationen av skyskrapor i Europas huvudstäder borde man hitta ett positivt samband mellan antal skyskrapor per capita och befolkningstäthet. Data visar emellertid att så inte är fallet. Det finns inte ens ett spår av ett sådant samband och detta gäller oberoende av om man tittar på städernas täthet i förhållande till det totala antalet skyskrapor, antal skyskrapor byggda efter 1995 eller antal skyskrapor byggda specifikt för bostäder. Resultatet förändras heller inte om man sänker gränsen för vad som ska klassas som skyskrapa till 80 eller 60 meter. Slutsatsen blir därmed ofrånkomlig: Uppförandet av skyskrapor och höghus har generellt sett inte varit ett sätt att lösa ett demografiskt problem, det vill säga de har generellt sett inte uppförts på grund av brist på byggbar mark eller fungerat som ett effektivt verktyg för att skapa högre befolkningstäthet i städerna.

Ekonomisk tillväxt

Det går att hitta ett svagt positivt och signifikant samband mellan ekonomisk tillväxt och tillväxt av skyskrapor. Hur detta orsakssamband rent konkret ser ut är oklart. En tänkbar förklaring är att uppförandet av skyskrapor kräver omfattande ekonomiska investeringar, vilket normalt brukar göras under perioder av hög ekonomisk tillväxt. Detta scenario vilar emellertid på förutsättningen att det överallt råder en konstant vilja att uppföra skyskrapor, dvs. att det enda som håller tillbaka nybyggnation av skyskrapor är otillräckliga ekonomiska förutsättningar. Ett sådant antagande måste bedömas som orimligt. Ett annat tänkbart scenario är att markpriserna under perioder av hög tillväxt stiger till sådana nivåer att uppförandet av skyskrapor blir en ekonomiskt mycket lönsam affär och att fria marknadskrafter därför driver fram dessa byggprojekt. Som vi ska se har vi anledning att ifrågasätta även denna hypotes.

Vid en närmare granskning av tillväxten i de respektive huvudstäderna upptäcker man snart ett tydligt mönster: tillväxttalen har varit betydligt högre i de gamla östländerna än i väst, i snitt uppemot det dubba. Sambandet mellan tillväxt och nybyggnation av skyskrapor skulle alltså lika gärna kunna förklaras med att det framförallt är i de forna öststaterna som man byggt skyskrapor. Denna tolkning försäkras vid en närmare granskning av de (fåtal) väst-städer som också har haft hög tillväxt under denna period: Paris, Dublin och Berlin. Dessa tre städer har byggt ungefär en skyskrapa per miljon invånare under perioden 1995-2010, vilket ska jämföras med genomsnittet på 4,5 skyskrapor per miljon invånare (3 om man tittar på medianen) i de före detta öststäderna.

Jämförelse mellan öst och väst efter murens fall

Om huvudstaden ligger i en före detta öststat så finns där sannolikt mer skyskrapor än om den ligger i väst. Detta samband är tydligt och signifikant. Vid en så kallad multipel regression, där man kan isolera enskilda variabler för att se hur stor inverkan de har var för sig säger oss analysen att förekomsten av skyskrapor (byggda efter 1995) till stor del hänger samman med om staden ligger i ett före detta östland eller inte. Dessa resultat är statistiskt signifikanta och förklaringsgraden är hög, oavsett om man definierar en skyskrapa som en byggnad över 60, 80, 100 eller 120 meter. Slutsatsen blir därmed robust: det är framförallt i de gamla östländerna man har byggt skyskrapor.

Värt att notera är att om man bara räknar ”kontorsskraporna” och inte de som byggts för bostäder försvinner en stor del av skillnaden mellan öst och väst. Men trots att man byggt betydligt fler skyskrapor ämnade för bostäder i öst så har paradoxalt nog huvudstäderna i väst i snitt nästan dubbelt så hög befolkningstäthet som i öst. Jämför man det totala beståndet skyskrapor före 1995 finns ungefär lika många per capita i öst som i väst. Efter 1995 byggs det däremot i genomsnitt mer än dubbelt så många skyskrapor per capita i öst (tre gånger så många om man tittar på medianen). Det går knappas att tolka detta på annat sätt än att man varit mer benägen att bygga skyskrapor i öst än i väst efter murens fall.

Slutsats

Vilka slutsatser kan man dra av detta? För det första hittades inget samband mellan antal skyskrapor och befolkningstäthet. För det andra har det inte varit möjligt att påvisa ett tillförlitligt och entydigt samband mellan stark ekonomisk tillväxt och tillväxt av skyskrapor. Kvar finns hypotesen att skyskrapor främst byggs som makt och statussymboler. Ingenting i datamaterialet tyder på att vi kan förkasta denna hypotes.

Det är naturligtvis upp till var och en att gilla eller ogilla skyskrapor. Om Stockholms stad bestämmer sig för att det ska byggas fler bör man emellertid först fråga sig varför, och för vems skull? Det är när allt kommer omkring en fråga om stil.

 

Jonas Larsson, statistiker och nationalekonom

Kommentarsregler: 

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt  för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret  publiceras inte. Väl mött!