1960-talets höghus tappade fort sin attraktionskraft. Vad säger att inte historien upprepar sig även i de kommande projekten?
Inför valet 2014 haglar förslagen om utmärkande höghus och skyskrapor runt om i Stockholm. Alliansen där främst Moderaterna har knappa tolv månader på sig att visa att de gjort något på stadsbyggnadsfronten visade i veckan stolt upp ett 225 meter högt husprojekt i lågbyggda Telefonplan. Debattartiklar dyker samtidigt upp där man påstår sig avfärda myter om höghusbyggande som miljöovänligt och dyrbart och som i princip den enda framtida utvecklingen av staden. Kerstin Westerlund Bjurström tänker om det hela:
På SvD Brännpunkt 28/8 skriver arkitekten Alessandro Ripellino att allt tyder på att vi måste vänja oss vid att Stockholms siluett ska behöva förändras med höghus och argumenterar starkt för detta. Han efterfrågar en höghusstrategi i det förslag till arkitekturpolicy ”Arkitektur Stockholm” som nu är ute på remiss. Det går inte att tolka annorlunda än att han inte är nöjd med förslagets tämligen återhållsamma hållning till höga hus i innerstaden.
Han tar stöd i ett uttalande från professor Hans Lind som i en intervju angående planerna på en skyskrapa vid Telefonplan i SvD.se dagen innan uttalat att han tror att skyskrapor är en trend som kommer, vilket i sig inte säger något om ifall han anser det vara förnuftigt med skyskrapor i historisk stadsmiljö eller överhuvudtaget.
Det planerade Tellus Tower vid telefonplan.
Ett av Ripollinos argument för höga byggnader är att de är miljövänliga eftersom tät stadsbygd gynnar gång-, cykel- och kollektivtrafik framför bilåkande. Det finns dock inget som säger att bygga högt generellt ger en tätare stad än mer traditionell europeisk stadsbebyggelse. Det vet Hans Lind. Det finns vetenskapliga studier som visar detta. Av underlaget till Strukturplan för Southbank i Melbourne framgår t ex att just Hongkong, som Ripellino använde som exempel på höghusstad i sin artikel, inte är tätare än Barcelona, som torde vara ganska så jämförbar med Stockholms innerstad. Att bygga högt ökar tvärtom miljöbelastningen i många avseenden p g a större krav på konstruktion och fastighetsdrift.
Franska staden Nancy ville markera sig med ett höghus i kontrast till den normalhöga kvartersstaden. Enorma skalförskjutningar blev resultatet.
Visst är det som han skriver möjligt att få byggande av höga hus lönsamma i attraktiva lägen där folk är beredda att betala väldigt mycket för att bo som i det nämnda exemplet på Kungsholmen. Men det innebär inte att det inte är onödigt dyrt, t o m extremt dyrt, eftersom det går att få så mycket mer för pengarna genom att bygga på annat sätt. Det går heller inte att bortse från säkerhetsaspekten och att kostnader för fastighetsdrift och framtida underhåll med tiden kan bli oproportionerligt stora. Det är också fel att negligera den negativa påverkan som höga hus har på klimat och stadsliv i gatunivå. T o m upplevd känsla av trygghet minskar.
Höghuskluster behöver inte skapa ett myllrande liv som de alltid påstås göra i stockholmsdebatten. La Defense i Paris är tom om kvällarna och har blivit en arena för gänguppgörelser. Det myllrande och brusande Paris är fortfarande inne i de traditionella kvarteren.
Det är inte bara höghusen, utan i nästan lika hög grad de många påbyggnaderna på befintliga hus, som är på väg att erodera värdet av Stockholms stadsbild såväl ur ett skönhetsperspektiv som ur varumärkes- och ekonomiskt perspektiv. Att Stockholm City, för att stärka näringslivet där, i policyn undantas från den restriktiva hållning som man kan utläsa i övrigt till allmän höjning av byggnadsnivån i innerstan kommer att vålla stor skada på upplevelsen av stadsbilden.
Är detta en mysig stadsutveckling eller en sorts slutstation för bostadsbyggandet i Stockholm, där den största kvalitén i området är utsikten mot vattnet?
Varför inte våga satsa på nya trender i stadsutveckling som bygger på att hela staden kan leva. Genom att fler viktiga verksamheter bereds plats i ytterstadens nya stadscentra i stället för i city ges dessa möjlighet att samverka med innerstaden på ett mer jämbördigt sätt samtidigt som att city avlastas. På så sätt kan också trafiktrycket in mot centrum minska. Ett sådant paradigmskifte går bara att genomföra i en tid som vår med extremt snabb befolkningsökning. Varför inte en arkitekturpolicy som vågar ställa krav på att stadsplanering och arkitektur ska vara genomförd med den insikt som behövs för att ytterstadens stadscentra med omgivande stadsdelar i allmänhetens ögon ska kunna bli lika attraktiva som innerstaden.
Kerstin Westerlund Bjurström
Arkitekt SAR/MSA
Kommentarsregler:
För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret publiceras inte.
Mer i Svd om höga hus:
”S och M bygger sönder innerstaden”
”Stockholm förstörs inte av utveckling”
”En bit av Stockholms attraktion förstörs”
”Trist och likriktat i Stockholm”
Stockholms unika karaktär på spel
34 nya skyskrapor i Stockholm
Press om Tellus Tower här
1 kommentar