”Gestaltad livsmiljö – en politik för arkitektur, form och design” – del 2

Arbetet med den statliga utredningen ”Gestaltad livsmiljö” är nu inne i sitt slutskede. Kerstin Westerlund har tagit del av utredningen och bidragit med synpunkter på den för nätverket Skylines räkning. Del 2 handlar om behovet av kompetens och forskning, hållbarhetsbegreppet, språkets roll, beslutsfattares attityder och konsekvenserna av bristfällig gestaltning.

Den statliga utredningen ”Gestaltad livsmiljö”, med Christer Larsson stadsbyggnadsdirektör i Malmö som särskild utredare, är inne i sitt slutskede. Som tidigare beskrivits har Kerstin Westerlund tagit del av utredningen och å StockholmSkylines vägnar lämnat synpunkter. I en tidigare artikel har hon redogjort för dess uppdrag och inriktning, om nuläget, om hur lagar och regler samt möjligheten till reellt medinflytande påverkar gestaltningen av vår livsmiljö. I detta avsnitt diskuteras behov av ökad kompetens och forskning, vikten av breddning av hållbarhetsbegreppet, språkets roll, hur beslutsfattares attityder påverkar och konsekvenserna av bristfällig gestaltning.

Arkitekters och formgivares kunskaper om intresse för sambanden mellan människans upplevelse och den fysiska miljöns utformning var en fråga som Christer Larsson starkt betonade måste stärkas för att mer tillfredsställande gestaltning ska kunna uppnås. Det är helt tydligt att det är nödvändigt. Det var länge sedan jag såg en uppdrags- ett detaljplanebeskrivning som refererar till sådan kunskap. Han betonade att det också är en rättvisefråga. Jag vill gärna tillägga att det lika mycket är en fråga för att komma till rätta med segregationen i våra större städer åtminstone och att göra dem långsiktigt ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbara.

Intresset av att ta del av den forskning som faktiskt finns, av att kräva mer och av att överhuvudtaget diskutera dessa frågor måste öka. Internationellt finns en hel del forskning om och erfarenhet av vilka miljöer som människor i allmänhet, men också olika grupper, tycker om och mår bra i. Man vet också mycket om hur stadsplanering påverkar socialt samspel, möjlighet till försörjning, trygghetskänsla, brottslighet, resurshushållning och fritidsaktiviteter. I Sverige skulle sådan forskning behöva bli betydligt mer omfattande, utövas från fler vetenskapliga discipliner och engagera alla de verksamhetsområden som påverkas.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den sociala dementionen av hållbarhet gavs förtjänstfullt särskild tyngd. Den nämns sällan att en hållbar utveckling är beroende av god kvalitet och elhetssyn lika mycket när det gäller utformningen av hela städer som av byggnader och föremål. Så alldeles särskilt angeläget i en tid då det enskilda byggnadsverket står så i fokus och trots många vackra ord om stadens rum i olika arkitekturprogram verkar ha satts på undantag. De sociala konsekvenserna av t ex brist på bebyggda sammanhang mellan stadsdelar som skiljs åt av långsträckta grönområden är stora. Jag saknar studier av hur trygghetsskapande sådan bebyggelse ska utformas för att inte störa grönområdets ekologiska sammanhang. Liknande konsekvenser har nedläggningen av arbetsområden då den möjlighet som de erbjuder små start-uppföretag inklusive konstnärlig verksamhet och hobby till lokaler med låga hyror upphör.

Jag vill peka på två aspekter ytterligare på hållbarhet. Väldigt ofta bortses helt från det ökade transportarbete som utflyttande av traditionell företagsområden med hantverk och serviceverksamheter ger Något som alltmer börjar bekräftas i forskning är det enorma resursslöseri som rivning av fastigheter eller inredning och också byggande på de oftast så komplicerade byggplatserna i centrala delar av våra städer ger. Om som det verkar vara bevisat att rivning av en byggnad kräver nästan lika mycket energi som att värma den i hundra år och att bygga en ny ungefär lika mycket så kan man ju undra vad vi håller på med.

Arkitektur, form och design står för en exklusiv finkultur för få som inte berör vanligt folks vardag för de flesta konstaterade Christer Larsson. Jag håller fullständigt med honom om att det är utomordentligt viktigt att åstadkomma en förändring men är inte så säker på att det främst är en språkfråga. Jag vill påstå att den måste börja med en förändrad kunskap och attityd hos särskilt tongivande arkitekter som i sin tur påverkat beslutsfattare och media. Idag uppmärksammas nästan enbart det spektakulära på bekostnad av helheten. En stor del av det nya som byggs mest verkar vara gestaltat med syfte att se bra ut på foto i tidskrifter eller i reklambroschyrer för exklusiva bostadsrätter. Den dag då arkitektur och stadsplan i stället beskrivs som ett verktyg för att uppnå känsla hos medborgarna för sin närmiljö, social sammanhållning, o s v tillsammans med skönhet och god funktion har vi kommit en bit. Men som sagt för detta behövs kunskap. Det räcker ju inte att beskriva hur man vill att något ska vara, det ser man ju alldeles för mycket av idag, man måste kunna motivera varför och bestyrka sitt påstående.

Retoriska grepp både för att övertyga om tveksamma eller helt skadliga lösningar och för att vifta bort obekvämt motstånd används utan minsta betänklighet inför det ohederliga i ett sådant förfaringssätt. Jag tycker mig se att det är för lätt att obekymrat använda uttryck som låter bra och övertygar trots att de till och med kan vara helt felaktiga. Ett kanske extremt men talande exempel är när David Chipperfield i tidskriften arkitekten med stor pondus uttalar att han ser sitt förslag till Nobel Center som ett exempel på arkitekturens förmåga att bekräfta det som redan finns när i själva verket de flesta uppfattar att det dominerar over och förminskar sin omgivning.

Uttalanden från beslutfattare och också arkitekter är fulla av floskler och andra sätt att skönmåla. Hur ofta hör man som sagt inte ”vi måste våga mer” fast man verkligen maximalt vågat bryta mot något hävdvunnet och problemet i själva verket är att det nya just blivit kallt, trist, ovänligt och fel. Vad hjälper det att någon vågat om vi inte trivs eller om det nya dominerar så att befintlig karaktär urvattnas på ett negativt sätt. Eller ”vi måste vara moderna” och så blir det ännu en modernistisk byggnad fast det mänskliga behovet är något helt annat. Eller ”bygg en skyskrapa så spar vi park” fast det inte är sant att skyskrapor tar mindre mark i anspråk. Dessutom är de energislukande och dyra.

Det finns fler sätt att missleda allmänheten. Beslutsfattare och arkitekter refererar t ex i samrådshandlingar avseende detaljplaner i förorten till bebyggelse som har positiv image, som t ex till innerstadskvarteren i våra storstäder, fast man vet att man ger en falsk bild. Det nya är oftast betydligt mer storskaligt, monotont och ensartat. Vill man riva kulturbebyggelse så är ett känt knep att i detalj beskriva alla de förändringar som skett över tiden för att ge ett intryck av att det kulturhistoriska värdet egentligen inte är så stort. Det som den aktuella bebyggelsen berättar och som utgör det egentliga skälet till bevarande nämns med någon mening. Exemplen på manipulation kan göras många. Det borde vara under våra beslutsfattares värdighet att använda sådana knep.

Ökad insikt om konsekvenserna av bristfällig gestaltning såväl på byggnads- som på stadsplanenivå är det enda som kan medföra verklig förändring. Utredningens ansats att i stort sett alla politikområden måste dras in är avgörande. Bättre resultat, som bygger på kunskap i stället för på tillfälliga arkitekturtrender, kan som utredningen påpekar endast uppnås genom

• fungerande konkurrens med utvärdering som bygger på gedigen kunskap om vad som är viktigt att uppnå och som bygger på medvetna slutkonsumenter
• ökad kunskap inom arkitekt-, bygg- och fastighetsbransch som gestaltningens påverkan på medborgarnas livsmiljö, sociala förhållanden, samhällsekonomi och hållbarhet
• meningsfullt samråd inför förändringar som ger engagerade medborgare/hyresgäster och bostadsköpare
• beslutsfattare som tar gestaltningens betydelse på allvar och inte försöker baxa igenom projekt med bristfällig eller falsk analys

Avgörande är att utredningssekretariatet lyckas med konststycket att få till en process så att i slutändan alla berörda departement, Kulturdepartementet, Miljödepartementet, Arbetsmarknadsdepartementet, Socialdepartementet, Näringsdepartementet, inser den enorma potential som ligger ansvarsfull gestaltning och stadsplanering och tar krafttag var och en inom sina områden.

Kerstin Westerlund Bjurström

Arkitekt SAR/MSA

Råd till politiker här

---

Kommentarsregler: 

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt  för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret  publiceras inte. Väl mött!