Nyårspresent: Vem tjänar egentligen på design?

IMG_0547-660x495

Välkommen till Kanadas nya ”bästa” offentliga yta. Man förstår att de är stolta över designen eftersom ingen rör till den genom att faktiskt använda den. Foto: Frank Kent

Stockholm Skyline vill passa på att ge våra politiker en nyårspresent. Project for Public Spaces (PPS) är en ideell planerings, design och utbildningsorganisation som hjälper människor att skapa och upprätthålla offentliga platser som bygger starkare samhällen. Deras banbrytande identifiering av platsskapande verktyg hjälper innevånare omvandla offentliga ytor till viktiga platser som belyser lokala tillgångar, sporra föryngring och tjäna gemensamma behov. De bildades för att det allt för ofta inte blir så. Överdesign, alltså sådant som ser kul ut på en datorskärm eller kort passar upphovspersonens smak för design men inte ändamålet,är tyvärr något vi stöter på allt för ofta även i Stockholm.  I detta inlägg belyser Fred Kent hur en lokal parklek bör och inte bör utformas.

”Professionals are against participation because it destroys the arcane privileges of specialization, unveils the professional secret, strips bare incompetence, multiplies responsibilities and converts them from the private into the social.” – Giancarlo De Carlo

På en resa till Toronto besökte jag Sherbourne Common, en park nära vattnet ritad av Farevaag Smallenberg. När man går runt parken är det lätt att mista den för ett prestigemuseums skulpturträdgård. Allting är så väl genomtänkt i sin placering att det har skapat en fullständigt oinbjudande och arrogant miljö för hur människor skulle kunna tänka sig att använda en publik yta, och jag förstod direkt att det jag såg var en ”prisbelönt” design. Och ja, Sherbourne Common fick tidigare i år ”National Honor Award från Canadian Society of Landscape Architects” – Kanadas finaste pris för landskapsdeisgn.

Det finns ett galet systemfel när sådana platser som Sherbourne Common anses värdiga sådana utmärkelser. Det här är en plats där lekutrustningen är separerad av stora räckor av gräs och trottoarer som förhindrar olika former av lek, vilket i slutändan inte får barnens fantasi att tända till. Att se den handfull skara barn som försökte leka de hopplösa grusgångarna var nästan smärtsamt. Tänk dig själv hur absurt ensamt det måste kännas när man redo att gunga mitt ibland stråk av grus, sten och  dessa ”skulpturala” lekställningar med stressade föräldrar som försöker hålla koll på sina barn mellan dessa ”konstverk”.

kent

Kom så går vi till lekparken…20 meter isär! På bilden föräldrar som försöker hålla ihop familjen i Sherbourne Common’s absurt planerade lekpark. Foto: Fred Kent

Gångarna är uppbrutna av  oregelbundet placerade häckar och kanaler som skapar onödiga hinder. En vägg av planteringar ger ett otydligt gröninslag, förmodligen ekologiska syfte, att dölja det faktum att utrymmet i sig är ett misslyckande att skapa en glatt kretslopp av mänsklig aktivitet. En ”Urban strand”, något som har gjorts skickligt i städer som New York, Paris, Rotterdam och Berlin – är också en förslösad möjlighet här,  den bara faller med en slö duns tack vare att den är överdesignad.

Kontrasten till Dufferin Grove Park, ett annat stopp på denna resa är minst sagt häpnadsväckande. Dufferin bjuder på en mix av olika typer av aktiviteter och ytor;  tysta lundar, livliga lekplatser, grillplatser, bondens marknad samt en av de mest fantastiska sandlådor man kan hitta. Till skillnad från de besökare till Sherbourne Common, där de flesta såg förvirrad eller bortkomna ut, var besökarna i Dufferin Grove överlyckliga. Det är en av de bästa platserna jag någonsin har varit – utan jämförelser. Dufferin Grove Park har naturligtvis inte vunnit några större designpriser. Den är inte designad i den mening vi lägger i ordet idag; men den är välbrukad. Det har lagts mycket tankekraft på ”Hur vill människor använda denna publika yta?” och ”Hur kan besökaren vara aktiv i parkens utveckling?”. Driftansvansvarig för parken har gjort det mesta för att se till att parkens utbud är välkomnande för en så bred publik som möjligt; gamla, unga, tysta och bullriga.

dufferin

Besökare solbadar intill marknaden i Dufferin Grove Park. Foto: Gabriel Li via Flickr

Designyrken har fått fritt spelrum att inrätta ett helt dysfunktionellt system när det kommer till att främja de bästa och smartaste och resultaten är förödande för våra offentliga utrymmen. Konkurrens och utmärkelsejurys består av kamrater, människor som är ”rätt utbildade” att skilja bra design från den dåliga. Huruvida jurymedlemmarna faktiskt använder utrymmena som de ger priser är irrelevant. De är ”Tastemakers”, inte” Placemakers”.

Resultatet blir att så mycket av design idag är inriktad för att lyckliggöra juryer av kollegor, snarare än de människor som faktiskt avgör om en ny plats kommer att just bli en fantastisk plats: de som träffas där, leker där, och lever sina liv där. En ejifrågasatt status kommer från publikt beröm och höga hållbarhetsambitioner (som  borde vara mer en källa till skam för arkitekter som inte uppnår dem snarare än stolthet för dem som gör), snarare än hos priskomitéer.

Låt inte inte fastna i frågor om stil! Allt för ofta kraschlandar meningsfulla diskussioner om hur  modern- och samtidsdesign skall kunna tjäna människor i att arkitekter och designers hävdar att vad som egentligen är på gång är en attack på ”god design” av de oinstatta. Så är inte fallet. Estetik är subjektivt, men användande är inte det. Den primära frågorna som skall ställas när man konstaterar en plats förträfflighet är; Använder folk den? Är folk glada? Pratar de om hur mycket de tycker om den för sina vänner i andra städer(inte hur många priser den vunnit)?

lekpark

En ensam gunga mitt i en förlorad möjlighet. Foto: jennyrotten via Flickr

Det som är den verkliga tragedin av arkitektur och design idag: det är så förfinat att det stöter bort vardagliga medborgare och vidmakthåller myten om att arkitektur och planering är saker som de inte skall beröra.

När kommuner vill ha en ny park tänker inte; ”vi behöver prata med en designer”, de pratar med varandra och deras folkvalda. Arkitekter, landskapsarkitekter och stadsplanerare kommer       senare (om någonsin), och dessa skulle dra enorm nytta av ökat allmänt intresse i vad de gör. Att involvera människor i utformningen offentliga platser gynnar inte bara de individer och deras stadsdelar genom att utveckla det sociala kapitalet, det gynnar designers genom att vad de gör blir en integrerad del av en kommunal process i stället för en dyr ”extra” sådan. Designers har en hel del av kunskap som är oändligt mycket mer resonans när den används för att hjälpa vanliga medborgare uttrycka sina behov och skapa offentliga platser som är lyhörda för de grupper de tjänar.

Jag utfärdar en uppmaning till kamp hos designers som är trötta på det nuvarande systemet och är redo att börja ta tillbaka bygga vårt yrke  till samhället. Nu är en bra tid politiskt att utöka intresset för design genom att skapa platser som folk verkligen kan använda.

Fred Kent 

Översättning: Matti Shevchenko Sandin

Läs artikeln på engelska genom att klicka här

För att läsa mer intressanta artiklar på PPM klicka här

 

Kommentarsregler: 

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt  för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret  publiceras inte. Väl mött!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>