Är det värt att riva?

grimman

River vi för mycket igen? Det som förr ansågs som en möjlighet att bygga om eller återanvända materialmässigt hamnar idag på soptippen. Kulturvärden och miljövärden försvinner i rasande takt. Börjar vi tänka som vi gjorde för 60 år sedan när inte ens 1600-tals byggnader sågs som värdefulla? Stephan Finckler har debatterat ämnet på SvD:s Brännpunkt och väckt oroande frågor i en snabbt växande stad.

På SvD:s Brännpunkt skrev Stephan Fickler om den uppblossande rivningslustan som kommit tillbaka till våra städer. Lite nyvaket var det en del som sade för några år sedan att man faktiskt kan riva lite i Stockholm. Mest skulle detta vara industrifastigheter och sådant som fallit ur mode. Det blir dessutom billigare att riva och bygga nytt hävdar byggbolagen. I en rivning raderas en byggnad och en del av historien. Romantiskt tänker en del. Sentimentalt andra. Men det är faktiskt mer ekonomiskt på flera plan att inte lägga över allt på byggbolagens tallrik.

Redan Jane Jacobs påpekade att god blandstad uppstår med nytillägg bland äldre strukturer då dessa oftast tjänar en lägre inkomstgrupp och stadsmiljön blir mer tjänlig för alla. En sorts inkomstgrupp tenderar att skapa likadana prisbilder, kulturliv och  – ja – faktiskt tristess. Och hur många arbetstillfällen kalhuggs inte för arkitekter, specialhantverkare och mindre leverantörer?

800px-Hotell_Continental_Stockholm_2011

Hotell Continental revs – för att ge plats åt det omdiskuterade nya Orgelpipan. Hade man kunnat bygga om? Foto: Holger Ellgaard

Fickler tar upp det kortsiktiga tänket om stil vi har idag. En byggnad från 80-talet rimmar illa med dagens ideal och suddas ut. Exemplet är Lustgården som revs för något år sedan. Hade man kunnat bygga om? Använda huset som stomme till något annat? Faktum är att större delen av den äldre stenstaden i Stockholm är byggd på eller av äldre byggnader. Man byggde på ett par våningar, ordnade fasad i rådande ideal eller återanvände byggmaterial.

Idag dumpas det till något väggbygge till enorma miljökostnader – även om industrin hålls igång. Att hålla i minne är att ett kilo betong genererar i ca 2 kilo koldioxid och ca 5 % absorberas. Inte 100 %, inte ens 20 %. Detta är allvarliga slit-å-släng metoder som hör hemma i moderismen. Hade inte Stockholm pretentioner på att bli Europas grönaste stad? Isåfall tillämpas bara exelarkens vita verklighet. Och den är uppenbarligen mycket kortsiktig.

indien

Det mesta kan räddas. Äldre strukturer är oftast konstruerade för att tillåta ändringar och reparationer. Gör vi det idag?

Kan då allt sparas? Tina Wik, professor i byggteknik, hävdar att man skall ta varje chans till miljömässig omvandling vid reparationer och restaurering. Så länge det finns en sten kvar av en byggnad skall denna återbrukas, helst i en rekonstruktion. Vi får inte glömma att det vi skapar ger vi till vår framtid. Är fult en anledning att riva – fult är något som ändras över tid. Klara kvarteren var ett gott exempel. Där kunde man konverterat utan större problem. Att ta bort redan befintliga strukturer är alltså inte bra när man faktiskt kan bygga om gammal industri, lager och trista 60-tals hotell m m.

Norra Smedjegatan_ revs för att ge plats åt "Gallerian". Nu rivs Gallerian. Kortsiktiga planeringar skadar bevisligen stadsmiljön.

Norra Smedjegatan_ revs för att ge plats åt ”Gallerian”. Nu rivs Gallerian. Kortsiktiga planeringar skadar bevisligen stadsmiljön.

Det är inte bara modernismens gråa korridorer som rivs utan även en hel del intressant historia på Söder – kvarteret Grimman. Under en rökridå om att det gamla ungkarlshotellets betongskugga skulle bort passade man på att riva ur en långt mer intressant bebyggelse från förra sekelskiftet och tidigare. Nytilläggen i betong kommer inte att skapa annat än bostäder. Mervärde och miljövärde saknas – om man nu inte går på exelarken vill säga.

Fickler avslutar klokt med: Vi bör med andra ord betrakta våra hus och byggnader som en viktig resurs, precis som olja, skog eller vatten. I varje hus finns investerad energi, som inte går till spillo förrän den dagen då huset rivs.

Stockholm har inte tänkt så långt – även om man ser gröna växter genom de stora glasskivornas gråblå dimma.

 

Matti Shevchenko Sandin

Länk till SvD här


Kommentarsregler: 

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt  för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret  publiceras inte. Väl mött!

1 kommentar

  1. Gudrun Holmgren den 27 april 2014

    Hotell Continental var ett trevligt och välordnat hotell. Jag tycker det är en stor förlust att det försvann och förstår inte hur man kan riva byggnader som är av så hög kvalité och i så gott skick.