Utförsäljning av innerstadens rum, rymd och själ – Sunt förnuft på glid?

Att Stockholm drastiskt förändras kan alla konstatera. Förslagen till omgestaltningar har oftast några tydliga gemensamma nämnare; de är höga och stora i relation till befintlig byggnation och de skall ligga på känsliga platser. Kerstin Westerlund Bjurström har tittat närmre på ämnet.

Vi Stockholmare har tvingats att vänja oss vid att se ett Waterfront med flera nya byggnader särskilt runt Centralstationen inkräkta på stadsiluetten. De stjäl också rymd och uppmärksamhet från närbelägna byggnadsverk och tar ljus och rymd i anspråk i den fortfarande relativt intakta innerstadsbebyggelsen. De byggnader, med det talade namnet ”Urban Escape Stockholm” som börjar sticka upp i försäkringsbolaget AMF s Galleriakvarter vid Hamngatan kommer i gräslighet av höjden på lyftkranarna att döma att få en minst lika negativ påverkan.

Med internationellt kapital ökas trycket på innerstaden än mer. Vid Stureplan kräver Förenade Arabemiratens fastighetsbolag, Abu Dhabi Government Investment Authority,  nära nog total utrensning av kvarterets innandöme och med flera våningar ökad höjd i dess inre delar. Anrika verksamheter får ge plats för dagens jetset av företag och privatpersoner. Det amerikanska fastighetsbolaget Pembrokes driver på för att få ersätta det arkitektoniskt intressanta passagenhuset vid Mäster Samuelsgatan från 1970-talet med en byggnad som till och med är högre än hötorgshusen.

Med kommunfullmäktiges beslut den 25 april om att bygga Nobel Center på Blasieholmen har risken ökat väsentligt att vi får ytterligare en ny byggnad som inte bara förvanskar befintliga stadsmiljövärden, urholkar unik stadskaraktär och förstör byggnader som berättar om betydelsefull historia med stark koppling till platsen. Den skulle dessutom stjäla gemensamt stadsrum, rymd, luft och ljus från medborgarna. Att det är till en verksamhet med symbolvärde för alla svenskar kan inte uppväga detta och vem garanterar att det fortsätter att vara så i det långa loppet?

Men de styrande vill gå ännu längre. Tro det eller ej. Som det ser ut kommer Apple att få sin butik i Kungsträdgården. Till skillnad mot nuvarande restaurangverksamhet blir marken deras. Socialdemokraterna. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har genomdrivit ett beslut om att starta ett samarbete med Apple i frågan. Partier som röstade emot förordar en placering på Norrmalmstorg. Man frågar sig hur det står till med det sunda förnuftet hos våra beslutsfattare. Kan det vara annat än ett högst marginellt bättre alternativ?

Ingen kan säga att vi har för mycket av vare sig torg- eller parkyta i Stockholms innerstad. Solförhållanden på våra nordliga breddgarder gör dessutom att vi behöver större ytor och mer rymd än på sydligare. Alltför mycket av parkmarken används redan till idrottsutövning och annan allmän verksamhet. Trycket på en redan överhettad stadskärna ökar i och med den snabba befolkningstillväxten i hela Storstockholm. Eftersom för lite görs för att sprida de attraktiva målpunkterna till stadskärnans utkanter och området utanför så ökar trycket otyglat. Enda flexibiliteten för nya behov är ur miljösynpungt högst tvivelaktiga rivningar och bygge på höjden.

Man kan med Apple som exempel fråga sig varför det för beslutsfattarna verkar vara antingen Täby, där Apple nu finns, eller Stureplan respektive Kungsgården som gäller. De borde göra allt som står i deras makt att sprida nyetableringar i syfte att öka den attraktiva zonen i Stockholm och också att stärka nya centra. Den nya Hagastaden borde genom sitt centrala parknära läge i Stockholm med tunnelbana och redan etablerade spjutspetsverksamheter intill ses som en möjlighet att åstadkomma detta.

För prestigeprojekt som Nobel Center och andra ännu inte påtänkta verksamheter borde tomten inom Nya Norrtull invid Wennergren Center reserveras. Men vad gör man? Man planerar i stället att bebygga den med vanliga bostäder och idrottsanläggningar. Bostäderna blir säkert lättsålda men inte sprider de attraktivitetsområdet. Idrottsanläggningarna för med sig att fastighetspriserna ökarytterligare i befintlig stadkärna. Inget har däremot åstadkommits för minskat tryck på denna och för utjämning av attraktivitet mellan innerstad och förort och vad det skulle betyda socialt ekonomiskt och ekologiskt. Däremot har vi lyckats minska våra konkurrensfördelar.

Det är svårt att tro annat än att vår stad säljs ut för billigt och att Nobelstiftelsen eller för den delen Apple verkligen skulle säga nej till att etablera sig i Stockholm om de inte erbjöds värsta paradplatsen, utan i stället olika alternativ med framtida potential för framgångsrik utveckling och bättre praktiska förutsättningar. Vad staden har att vinna utvecklingsmässigt på sikt av Förenade Arabemiratet, Pembrocks o s v måste ses som minst lika tvivelaktigt även om tomträttsavgälder och hyror säkert är betydande.

Inte är den befintliga restauranganläggningen vid Kungsträdgårdens norra ände något att visa upp. Men att använda det som argument är lika korkat som att Slussen eller de gamla hamnbyggnaderna med mark på Blasieholmen är nedgångna och illa utnyttjade. Inte är det heller självklart att Apples design eller något i stil med de befintliga modernistiska paviljongerna utmed Östra Kungsträdgårdsgatan är det rätta i en park som ska fungera som Stockholmarnas vardagsrum. Vilka signaler ger den sortens arkitektur, som vi ser vi ser i alla de tidskrifter som gör reklam för lyxprodukter, som de flesta av oss inte har råd med? Mycket tyder på att det är en högst exkluderande arkitekturstil som i hög grad bidrar till att vanligt folk snarare känner sig obekväma än välkomnade.

Med utgångspunkt från den forskning och erfarenhet som jag tagit del av internationellt är jag säker på att förtätning av redan täta stadsdelar som Stockholms innerstad tillhör gårdagen. Det kommer att visa sig att det slöseri med pengar, byggmaterial, energi och kulturvärden som rivning och återuppbyggande i synnerhet på höjden för med sig är oacceptabelt. De kalkyler som det bygger på kommer att visa sig totalt missvisande när alla aspekter finns med. Det mänskliga priset för den kalla hårda segregerade stad som växer fram kommer att bli allt högre. Varför denna totala brist på framåtanda och tro på möjligheten att skapa nya attraktiva stadsdelar i stället för att förbruka och förvanska befintliga värden.

Kerstin Westerlund Bjurström

Arkitekt SAR/MSA