Branden på Biblioteksgatan ökade vikten av ett bevarande av Astoria som skall börja rivas i veckan. Branden visar även på hur skör stadsväven och dess trevnad är när uppskattade byggnader försvinner. Den ena i en olycka, den andra i ett framgångsrikt pr-arbete tillsammans ett politiskt haveri.
Branden på Bilioteksgatan/Jakobersgatan skapar en fråga runt hur bräcklig den sammanhållna miljön stadsrumet är. Byggnaden som var en god representant för den tid när man bröt sig ur stildogman från klassicismen och sökte en mer fantasifull och fri arkitektur hade inspirerarats av den engelska herrgårdsarkitekturen.
Arkitekten Erik Josephson vände sig från putsarkitekturen i fasaden och använde sig av äkta material. Detta var en trend som svepte över stora delar av västvärlden och ett väl synligt resultat är Nordiska museet på Djurgården.
Nordiska museet ritad i samma filosofi av Isac Gustaf Clason.
Fasaderna hade filosofin om att man på avstånd skulle uppleva dem som solida borgar, men när man kom nära blev de allt mer livfulla och personliga- som samhället självt. Ambitionen var att byggnaderna i princip skulle stå i evighet och kläddes i en väv av historia och moderniteter. Ofta satte man in aktuella ämnen, humor och konsthantverk att upptäcka. Långt mer intellektuellt arbete lades in och kunskap i ämnet än den mer rationellt traditionsbundna putsarkitekturen.
Arkitekten Erik Josephson har tillsammans med ingenjör Carl Frænell utformat en av Sveriges mest använda och uppskattade byggnadsverk, Djurgårdsbron. Foto Holger Ellgaard
Nu är det nedbrunnet och olika rykten florerar om det skall byggas upp igen, om fasaderna kan behållas etc. Byggnaden var prisad och hade genomgått flera förbättringar och utgjorde en vacker del landets mest exklusiva affärsgata tillika turistmål. Bara det, och trivselfaktorn, är skäl nog att återuppföra den.
På andra sidan Birger Jarslgatan, blott några minuter därifrån pågår ett av samtidens största misstag. En av de få kvarvarande 1870-talsbyggnaderna i relativt gott skick skall rivas. I detta fall en byggnad som följde de nord- och centraleuropeiska arkitekturströmningarna.
Det är den andra delen av astoriakomplexet som byggdes för en ny gatudragning och fick samma putsfasad i stram nyrenässans som Nybrogatan gathus. Ett elegant bostadskomplex som även det dröp av kvalité för att kunna stå länge. Gatan blev inte dragen och byggnaden förvandlades istället till en stillsam del av Nybrogatan och med åren kontoriserad.
Det är ingen designikon som byggs precis. Ersätter man med något bättre? Det var så direktiven hette från Stadshuset. Frågan är vem som har tolkningsföreträde här; byggherren, politikerna eller de som skrivit på protesterna?
Lång historia kort; en misslyckad grundförstärkning gav nuvarande ägare anledning att riva. Friserade dokument, framtidsliberaler till stadsbyggnadsborgarråd, Kevius (M) och Mogert (S), drev igenom rivningen, trots uppdagade skandaler.
Till detta så saknar den tilltänkta byggnaden all den espri och framtidsanda som rivningsobjektet gör. Det är en seg samtidstolkning av arkitektur, övertolkat av byggherren, som dessutom skall klänga sig över Astoria genom en hög takpåbyggnad . Det hela blir en trist gravsten över den stadsbyggnadspolitik och rovdrift som farit över malmarna de senaste 70 åren.
Inte ens i de fall där modernism möter senmodernism lyckas man. Nytilläggen har uppenbarligen ett fel i grundtanken. Hur länge kommer dessa att stå? Det ”klimatsmarta” blir en del av klimatkatastrofen.
För vad händer nu när konjunkturen planats ur? Bostadsbyggandet har fått en törn då priserna faller. Kommer en ekonomikris att lämna innerstadskontoren tomma? Det hade varit långt bättre att restaurera befintlig byggnad och byggt experimenthuset någon annanstans. Det är inte värdefullt att bygga ett hus till stora kostnader som dessutom fallerar i sitt miljötänk (rivningen skall räknas in i energipotten). Hus som planeras stå mindre än 100 år.
Vilken av byggnaderna står kvar om 100 år?
Humlegården och Länsförsäkringsar tillsammans med den nu sparkade stadsbyggnadsborgarrådet Mogert borde för länge sedan tänkt om. Framtiden är inte enbart deras. Historien måste få bilda en väg till framtiden, speciellt i ett land vars mainstreamarkitektur inte bara förtristar nya bostadsområden, utan även kräver rivningar av uppskattade byggnader.
Rue Rivoli i Paris, grått och repetitivt utan att vara tråkig. Det är en av Europas dyraste gator. Hade den vart lika uppskattad om man holkat ur den med Nedre Normalmsbyggnader? Knappast.
Hus som i sig är dokument över stadens framväxt, arkitetkers kunnande, hantverkares skicklighet och det liv som utspelats där. Inte plumpa och brusiga utfalla av skrangliga nyförvärv mestadels dekorerade med storstilade ord som skall tysta opinion, som exempelvis ”klimatsmart”. Samtidigt urholkas stadskvalitéer, helt subventionerat från politiken. Har vi tid och råd med det egentligen? Staden är faktiskt ingen experimentlåda över tokiga idéer man fått efter en glad konferens. Det är vår livsmiljö.
Det finns gott om gravstenar över misstagen i Stockholm. Behöver vi verkligen flera?
Det är dags att ta sossarna, Humlegården och Länsförsäkringar på en stadsvandring över de tillägg som gjorts i framtidens namn och det som byggdes för evigheten. Vi har inte råd att upprepa samma dumma misstag igen och igen.
Matti Shevchenko Sandin
Kommentarsregler:
För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Du ansvar själv för din kommentar. Telefonnumret publiceras inte.
