Les Olympiades i Paris. En del hävdar att t ex hushöjder inte har med modernism att göra och det kan tolkas så, men höghuset och dess effekt på omgivningen är trots allt ett av modernismens mest älskade motiv. Foto: Thierry Bézecourt Wiki
Idag pratas det om framtida stadsplanering ungefärligen i samma ordalag som på 1960-talet. Stort, högt och tillgängligt för alla. I Solna tänker man riva ytterligare mer av den lilla kulturhistoriska bebyggelsen som finns kvar till förmån för en väg till Friends Arena. Nytänk eller gammal skåpmat? Redan 2013 skrev Karl Steinick en utmärkt artikel i SvD om modernismen stadsplaneringsidologi och dess sorgeliga resultat.
Moderisterna lade undan historia, kontinuitet och känsloladdade platser till förmån för ingenjörskonsten och den repetetiva estetiken. Alla skulle få det rättvist bra, allt mättes och det där med olikhet och mysighet var bara märkliga paranteser i historien. Fascisterna hade kapat den klassiska arkitekturen (fast de använde sig av modernismen i allra högsta grad) och en ny ren värld skulle stiga ur andra världskrigets askhögar. Även där det inte fanns några nedbombade platser, utan väl fungerande stadsstruktur skulle denna nya, demokratiska stil manifestera sig. Stockholm har detta i gott minne.
Poff! och en hel stadsmiljö gick om intet. Upp ur dammhögarna reste sig ett av Sveriges mest avskydda mästerverk – Sergels torg med tillhörande identitetslösa kvarter. Foto: SSM
Artikeln är rysligt bra läsning om hur några få förändrade så mycket. Texten tar upp exemplen Les Olympiades och Place d’Italie i Paris som tillhör den annars så trevliga stadens mindre upphöjda platser med sina höga hus och uppbrutna gatustruktur. Dock hävdar arkitekten Michel Holley envist att det är en av hans mest lyckade områden. Och på ritbordet ja – i verkligheten finns stora skillnader mot den intilliggande klassiska staden. Basala behov tillfredställda – charm, trevligt och mysigt var inget man brydde sig om. Ingen av platserna är direkt någon skrytadress om man frågar parisarna. De fungerar någorlunda eftersom de ligger där de gör.
Kan någon förklara varför Nobelcenters tänkta utformning envist måste bryta av och skilja sig fullständigt från grannarna? Endast ett ideologiskt tänkande kan försvara detta.
Steinick skriver:
”Förändringar i det urbana rummet är ofrånkomliga om inte städerna skall förvandlas till friluftsmuseer, men anpassningen till nya livsmönster och behov måste göras utan att det stadsrum som vuxit fram under århundraden går till spillo.”
Bra påpekande att kontemplera över i en tid då vi återigen står inför stora förändringar i Stockholm och politikerna envist vänder blickarna in emot den gamla innerstaden istället för att göra det man alltid gjort – bygga ut.
Place d’Italie i Paris. En storsatsning man ogärna visar upp. Platsen är föregångare till La Défense i samma stad som gärna beskrivs i fina ordalag, men faktiskt är ganska torftig miljö.
Riktigt så illa som på 1960-talet är det inte idag inom stadsplanering. Både allmänhet och politkier insåg redan för över 40 år sedan att det inte var ett hållbart koncept, även om processen till att bygga stadskaraktär varit seg och forftfarande byggs separarerade områden. Den förenkalde arkitketuren med förkärlek av modernisktiska former har dock bitit sig fast och en nästan romatisk hållning till den är idag regel. I princip så är det uteslutande sådana byggnader som nomineras till prestigefyllda priser. En anledning kan vara att inget avvikande byggs.
Klövern i Kista ritad av Wingårdhs var en av finalisterna i tävlingen om vilken är den vackraste och bästa nytillskottet var. Möjligen i Kista, men i övriga landet?
Varför man idag främst använder sig av det modernistiska utrtycket tvistas det om. Ett kan vara Venendigdokumentet som utformades 1964 för att man inte skulle förvanska originalarkitektur eller bygga dåliga pastischer av förstörda byggnader för att på så sätt förminska arkitekturens värde – inte för att bygga trista miljöer med. Andra menar att billigast är bäst hos byggbolag eller att det finns en obefintlig lyhördhet hos majoriteten av arkitekturkåren över vad konsumenten vill ha. Sanningen ligger nog och skvalpar någonstans mittemellan. Sant är att arkitekturutbildningar mycket sällan tillhandahåller annan utbildning i skapande än modernismen. Så resultatet är egentligen satt innan man ens kläckt nya arkitekter.
”Mattisborgen” ytterligare ett tävlingsbidrag, lika svart på innergården som på gatufasaden. Glad och mysig miljö eller en estets dröm om minimalism och ”konceptuellt tänk”? Fotograf: Magnus Pörner
Artikeln är ett sorgligt konstaterande om hur snabbt utformade ideologier kunde sätta så stor skada i stadsväven, hur ord som ”landmärken” missbrukas till enorma byggnader utan sammanhang istället för vackra platser och hur reducerande av normal stadskultur skapat långtgående problematik. Steinick avslutar klokt:
”Den modern(istisk)a framtidsdrömmen ter sig föråldrad i dag, trots att den till helt nyligen var förhärskande. Dessvärre har den inte helt bleknat bort bland arkitekter och beslutsfattare som i sin iver att sätta avtryck i stadsrummet gärna återfaller i modernistisk hänryckning när det handlar om att planera och bygga nytt. Dessa nostalgiker har blivit de samtida bakåtsträvarna, modernitetens retrogardister på jakt efter den framtid som inte riktigt ville bli till eftersom den nya människan aldrig infann sig.”
Vad har ändrats på 80 år? Förslaget är från Bologna 1937. Man mal fortfarande på i slamma formspråk. Det kallas stagnation, inte utveckling.
Matti Shevchenko Sandin
Läs artikeln i SvD här
Kommentarsregler:
Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Väl mött!
