Bågen inom arkitekturen har en lång historia. Den har fungerat som teknisk lösning och samtidigt som ett självklart dekorativt inslag. Men idag är den nästintill utplånad. Har vi tappat relationen till bågen historiskt eller är det för att den ser historisk ut?
Bågen inom arkitekturen som ett byggnadstekniskt element tappade sitt användningsområde i takt med stålbalken. Innan hade den varit ett utmärkt sätt att fördela krafter i en byggnad och försäkra att den stod över tid. Den vi känner mest är den romerska bågen som utgår från cirkelns form. Grekerna experimenterade med den men det var först hos romarna den hittade fulländning.
De stora och snabbt uppförda konstruktioner som behövdes för romarriket utbredande krävde en minimal felmarginal. Romarna var även skönhetstörstande och bågen förenade teknik med estetik så fasader och interiörer kunde behandlas på ett elegant sätt, utan att minska hållfastheten.
Härskarens visualisering av sin makt var oftast triumfbågen som denne red in igenom. En tolkning är att detta illustrerade både en penetrering och en pånyttfödelse. För intimt idag? Konstantinbågen i Rom.
Den rundade formen tillhörde även livsfilosofin. Skönhet bestod i föreningen mellan det rätvinkliga och runda, det man uppfattade som maskulint och feminint, då ansåg man att harmoni uppstod. Ying och yang på västerländska. När romarriket föll levde den tekniska och skönhetsälskande kunskapen vidare och utvecklades under gotiken till de höga spetsbågar som tillät himlasträvande torn i kyrkorna.
Återigen under renässansen fann man dess skönhet i den romerska versionen oslagbar. Renässansens syn på arkitektur som konstform och bildningsideal fortsatte i egentlig mening fram till och med 1950-talet med medvetna avsteg och reaktioner på denna. Bågen var ett alltjämt förekommande motiv som gärna användes till portar eller när något av dignitet skulle markeras. Sedan försvann den i princip. Byggtekniken behövde den inte samtidigt som den vittnade om fascismen, den samhällspolitiska medeltiden. Inte förrän i 1970-talets begynnande postmodernism dök den upp, då nästintill överexponerad, för att landa i den pittoreska villarkitekturen som typhuskataloger idag erbjuder. I övrigt verkar den i det närmaste förbjuden.
Bågen som motiv och trivselskapare dyker numer oftast upp i typhusarkitekturen. Bild: EkoHus
En fri tolkning är att vi idag har svårt att drabbas av känslor då vi rör oss i vårt stadsrum. En rak linje är redovisande, följsam och korrekt. Blicken leder från a till b och vi förs snabbt framåt. En båge tvingar blicken att följa dess runda form, det går inte lika snabbt, kanske hinner vi stanna upp?
Bågen mjukar upp formspråket i en miljö och illustrerar en obändig kraft som skjuter undan den från ovan påtryckande massan, inte som den tungt liggande bjälken som accepterar massan den bär, utan frågor och konflikt. Illustrerar den vår likritning i vår värld för illa?
I dag strävar stadsplanerare att återskapa förmodernistiska gatu- och kvartersmönster. Däremot fyller man dem med pastischuösa nymoderistiska hus som stundom dekoreras med fyrkantiga färgfält. Huset i förgrunden är det nybyggda. Lindhagensgata.
Traditionsskräck är också en aspekt. Vi skall hålla oss traditionsfria på flera plan, om det nu inte handlar om jul och midsommar. Stilmässigt skall vi ha en lätt ironisk inställning till det förgångna, tycka det är pittoreskt d v s känslosamt. Vi förknippar även tradition med negativ och förkastlig historia såsom könsmaktsordningar och klassåtskillnad. Vi är alla lika- men för säkerhets skull påpekar vi att vi alla är individer. Det är för sårande inte vara det. Varför syns inte det i arkitekturen då? Kanske är det därför vi vägrar bygga i en annan tradition än det som tillhör den historiska modernismen – för att den just medvetet saknade historiska traditioner.
Nils Tesch var en av de få arkitekter som använde bågmotivet under miljonprogramstiden och innan postmodernismen. Näringsdepartementets hus 1969-71. Arkitekten ville att huset skulle se vänligt ut.Foto: Holger Ellgaard
I konstvetenskaplig litteratur och undervisning påtalas i oändliga kapitel bågens tekniska konstruktion, inte dess skönhet. Det kan komma som en liten gräddklick ibland när man talar om komposition och motiv i arkitekturen. Inte mer. Som aspirerande arkitekturhistoriker, konstnär eller dylikt får man sig då till livs att det är en historisk företeelse, närmast fånig att använda sig av om det inte kommer till en jättearena eller bro där krafter måste fördelas med en båge. Då är det legitimt att exponera den. Men knappast i en normalstor fasad. Då blir det genast en pastisch eftersom den är tekniskt onödig. Eller är den bara för skön?
Stickbågen var en flackare form som endast utnyttjade den övre delen av cirkeln och blev populär i Sverige med Hårlemans version av den franska arkitekturen under 1700-talet.
Att hantera en båge i en fasad eller interiör är inte lätt, det krävs kunskap. Det kan lätt bli fånigt, ickeakademiskt och sött. Många studietimmar går åt, intellektuellt och konstnärligt arbete. Kanske är det den dumpade kunskapen som ligger till grund för det evigt raka, bärande och burna?
Avslutningsvis ett citat som återfinns i modernisternas manifest ”Acceptera” publicerad 1931:”Skönheten är som en kulturstämpel, skönhetskult och som kännetecken på personlighet och – kanske mest av allt: skönheten som kännemärke för social överklass” .
Matti Shevchenko Sandin
Skyline
