Vy över Stockholm från Södermalm. Foto: Lena Steffner
En levande stad som vår huvudstad är i ständig förändring, och bör så vara. Ett skeende som gärna får stå i samklang med stadens ekonomiska utveckling – annars kan det gå fel. Ett sådant faktum tycks de flesta stadsbyggnadsexperter och andra vara ense om. Men man kan fråga sig varför så många forskare, experter och allmänhet oftast känner sig så överraskade av stadsbyggnadslandskapets förändringar. Att så många i efterhand upplever ett slags fait accompli. Man reagerar. Man känner inte igen sig i sin stad. Allt känns för sent. Experterna inom stadsbyggandet anser ofta att man inte kan stå emot näringslivets och samhällets starka ekonomiska drivkrafter. En kvalitetsinriktad diskussion hinns inte med eller drunknar i en allmän och byråkratisk hantering inom stadsbyggnadskontorets stora tegelväggar.
Stadens innevånare, de starka krafter, som ibland kan finnas där att väcka till motstånd mot ”hotfulla angrepp i vår stadsmiljö” kan vara framgångsrika: Exemplen är många. Vad vore Stockholm utan Gamla Stan i bevarat 1600-tals utseende eller Södra Djurgården och andra natur- och kultur områden som blivit räddade undan massiv exploatering. Historien visar också att aktionerna är färskvara. Stockholmarna måste kontinuerligt vara på alerten för att balansera okänsliga exploateringsintressen. Men hur är det med rollfördelningen? Och vilka ska egentligen ta olika sorters ansvar för stadsbyggnadsfrågorna? Våra politiker har ansvar för att formulera målsättningarna för stadsmiljön, grundade på medborgarnas behov medan tjänstemän och experter ska illustrera hur målsättningarna ska nås, eller hur? Hur sköts dialogen mellan dessa parter? Har man rätt kunskap och kompetens på rätt plats?
Bland ett antal svårigheter finns två stora problem i nuvarande organisation kring stadsbyggnadskonsten; dels bristen kunskap om användarperspektivet i stadsmiljöfrågor och dels bristen på gemensamma målsättningar mellan starka aktörer inom samhällsbyggandet. Plan och Bygglagen (PBL) som är till för att reglera förhållanden grannar emellan och vara en garanti för att staden ska byggas så att medborgarna uppskattar sin stad ingår i ett utmärkt regelverk med tillhörande processer för utformning av gemensamma målsättningar. Men fungerar det?
Användarperspektivet som baseras på hur stadsmiljön känns och fungerar kan till exempel mätas med nya metoder. Debatter, bloggar som denna, lokala omröstningar, enkäter och informationsarbete kring stadsmiljöfrågor hjälper till att väcka användarnas vilja att bidra med sin kunskap om stadsmiljön. Det är en avgörande fråga att skapa kunskap om hur stadsmiljön upplevs av användarna. Gemensamma målsättningar för stadens hållbara utbyggnad handlar ofta om att flytta tidsperspektivet framåt och prioritera aktörer som tar långsiktigt ansvar. Ytterst är detta ett politiskt ansvar. Det är bara att sätta igång!
www.qualityarchitects.se
Lena Steffner, Ark SAR/MSA Tekn. Dr
Mycket viktig artikel. Om man ständigt bygger om i stan så förändras den bara, inte utvecklas till nya områden som faktiskt behövs. Det är sorgligt att debatten nästan jämt handlar o några få objekt(om n skrymmande) och inte god stadsmiljö. På något sätt är vi alltjämt fast i förhoppningen ”om bara…” och som Steffners text visar så är det oftast i efterhand man tar sig för pannan och inte begriper hur kman kunde göra nå´t så dumt. Nej utveckla Stockholm utåt, det har den förtjänat.