Till alla vänner av Skyline, här kommer en nyårshälsning i form av en topplista från Skyline. Nästa år ska vi förändra världen!
- TOP TEN -
De tio mest avgörande orsakerna till stadsplaneringens kris
Det råder ingen tvekan om att det i samhället finns en stark längtan efter attraktiva och hållbara stadsmiljöer. Men trots alla vackra fraser och policydokument blir våra nybyggda stadsdelar nästan aldrig så attraktiva, som dem som byggdes före modernismen. Vad beror det på? Här kommer de tio mest försvårande omständigheterna. Har du en annan uppfattning? Var så god att kommentera…
10. Industrialismens överbyggnad
1900-talets industrialism med sin massproduktion, sitt stordriftstänkande och sin specialisering har försvunnit när vi ser till den den ekonomiska sektorn. Målet idag är kundanpassning och så jämnt produktionsflöde som möjligt, inte likriktning, upprepning och expertstyrd byråkrati. Tyvärr lever industrialismens tänkesätt kvar som överbyggnad. Det finns kvar i lagar och bestämmelser, i kommunala och statliga kulturer och tyvärr i byggbranschen.
9. Specialiseringen inom det akademiska livet
Det är många discipliner på universitetsnivå som sysslar med stadsfrågor: arkitektur, samhällsbyggnad, miljöpsykologi, urbansociologi etc etc. Men aldrig talar de med varandra. Miljöpsykologer har t ex bra koll hur vi människor reagerar på den fysiska miljön, men sådan för den konstnärliga uttrycksförmågan hämmande kunskap verkar arkitekterna inte vilja veta av.
8. Sektoriseringen inom kommunerna
Precis som på universiteten har vi problem med specialiseringen på kommunal nivå. Sektorer som trafik, miljö, social, kultur, exploatering, stadsbyggnad, tekniska system etc har sina egna traditioner, djupt rotade i 1900-talet. Kommunikationen mellan avdelningarna är ofta usel och möjligheterna till helhetslösningar mycket begränsade.
7. Bristande marknadsanpassning hos byggbolagen
Byggbolagens marknad är i första hand kommunerna. De köper mark i attraktiva lägen och förser städerna med bostäder. Men marknaden är något tillspetsat bara kommunernas tjänstemän. Resultatet blir att det finns vare sig ambition eller incitament till att skapa ny verkligt attraktiv stadsmiljö. I en bättre värld skulle byggbolagen tvingas skapa konkurrenskraftiga attraktiva platser själva, inte bara leverera bostäder.
6. Kunskapsnivån hos arkitekter och stadsplanerare
Arkitekturyrket har efter miljonprogrammets misslyckanden urholkats kunskapsmässigt. Dagens arkitekter är estetiska experter och inte så mycket annat. De är dessutom mer fokuserade på enstaka hus än på stadsplanering och helhet. Samhällsbyggarna, som stadsplanerarna allt som oftast kallas, är mer kunniga på stadsbyggandet processer än på stadsbyggandets form.
5. Stilistiska hämningar
Idén om att modernismen ensam uttrycker dagens tidsanda är djupt rotad. I detta idékomplex ingår föreställningen om att arkitektur måste vara framåtblickande. Därmed avstår man från beprövade och väl fungerande lösningar. Till exempel brukar portiker, arkader och andra rumsbildande former i direkt anslutning till huskropparna fungera som attraktiva mötesplatser, men sådant verkar i princip vara förbjudet.
4. Kårandan hos arkitekter
Finns det någon yrkesgrupp som kan uppvisa ett mer robust konsensustänkande än arkitektkåren? Det har sina rutiga skäl och randiga orsaker, man får till exempel inte uppdrag om man ligger fel mot konsensus, men ändå, borde det inte finnas fler obstinata galningar? Vad är det som händer?
3. Brister i utbildningssystemet
Att arkitekturutbildningen dränerats på både hårda (konstruktion) och mjuka (Mänskligt beteende) kunskaper och mer och mer blivit en konstnärlig utbildning, är till stor skada för stadsbyggandet.
2. Spektakulära byggnader
Bland politiker och andra beslutsfattare verkar det finnas en övertro på att nya spektakulära byggnader i innerstan, som bryter mot befintlig , löser det mesta.. Att man riskerar att sudda ut viktiga karaktärsdrag hos en stadsbild som är bland de mest spektakulära verkar inte hindra. Lyckas man inte på annat sätt så kallar man på Gert Wingård och Thomas Sandell. Att stan växer och att det är dess nya delar som naturligt borde manifesteras med nya märkesbyggnader från vår tid intresserar inte.
1. Vänskapskorruptionen inom svenska kommuner
Det största problemet inom svensk stadsplanering är den hämningslösa vänskapskorruptionen inom svenska kommuner. Inte minst gäller detta i Stockholm där alla känner alla: fackpampar, tjänstemän, byggare och politiker. Istället för att peka på möjligheter i ett område och inhämta synpunkter från allmänhet och experter, skapar man sina projekt på kammaren och försöker sedan driva igenom dem så snabbt som möjligt med hjälp av PR-byråer. Folkets vilja såväl som ansedda expertorganisationers kunskap är ett problem för kompisgängen.
Gott Nytt År!
önskar
Skyline
Bra lista! Även om jag tycker att det är väl hårt att anse att arkitektutbildningen inte bör vara såpass konstnärlig som den är. För femtio år sedan var den inte det och vi vadar fortfarande upp till höfterna i modernistiska former.
Däremot skulle en ordentlig kurs i arkitektur- och bebyggelsehistoria tillföras utbildningen eftersom det idag knappt berörs mer än som dammiga stilepoker.
Man har tappat kontakten med traditionen, som anses fult att tala om, utan att själv kunna se att man just jobbar i tradition. För att fräscha upp det lite använder man datorer till hjälp och drömmer om att göra skulpturala skyskrapor som i glas, gärna enbart i glas. Det har mycket lite med bruksarkitektur överlag att göra.
Mer konstvetenskaplig utbildning i den konstärliga utbildningen samt varför inte uppmätningar av befintlig arkitektur för att kunna förstå den. Bort från datorerna i ett år. Papper penna och bibliotek. Där skapar man sin egen identitet som arkitekt och kan ta ansvar och relatera/reagera med/mot tradition och nysteg.
Nickade och höll med ända fram till de sista punkterna. Med undantag för Globen så har inga spektakulära byggnader, i meningen arkitektoniskt nyskapande och med en wow-faktor som går fram t o m till den otvättade massa som inte har tidningen Arkitektur på soffbordet) uppförts i Stockholm sedan 20-talet. Vad jag vet har enskilda byggnader heller aldrig förts fram som lösningar på några stadsbyggnadsproblem. Den här punkten är bara nödtorftigt förblommerad ädelskylinism av klassiskt snitt: Bygg inget som syns, och absolut inget högre än 6 våningar.
Den sista punkten (1) uppfattar jag som lite märklig. Allmänheten har väl aldrig haft någon slags vetorätt mot byggnadsprojekt? Det har väl alltid varit så att det är just byggare som i samråd med tjänstemän och politiker ser till att hus blir byggda. Inte ens projektet som udden är riktad mot (Slussen) har något mer än en liten minoritet av allmänheten emot sig, och det gäller nog överlag att allmänheten är ganska positiv till att det byggs. Några ”ansedda expertorganisationer” har veterligen aldrig körts över heller, eller ens haft särskilt mycket att erinra mot några byggprojekt, men försök gärna presentera ett exempel så får vi se om det finns någon substans bakom påståendet.
Man skulle komma sanningen närmare om man vände på det: En av de tio viktigaste orsakerna till stadsplaneringens kris, troligen den viktigaste, är att enskilda personer har getts makten att stoppa och förhala byggprojekt i åratal, att dessa personer har media på sin sida, samt att ingen synar deras kort ens när de drar uppenbara valser för att förleda allmänheten (Benny Andersson, jag tittar på dig).
Visst stämmer det, men en viss standardisering är inte så tokig. Det har man alltid använt, även innan modernismen, som nu för tiden är det enda folk verkar reagera mot inom stadsbyggande. Det skojiga är att det inte görs längre, men används som skrämselpropaganda. Jo, det skulle väl vara punkthus då.
Däremot kanske man borde titta på fler standardtyper som kunde sammanfogas efter behov av variation.
Håller med,
stadsplanerarna i Stockholm åker gärna på inspirationsresor till andra städer och blir så uppfyllda av dem. De ser inte vad som finns här hemma. Då blir det beiget och kopierat. Stockholm håller verkligen på att standardiseras ordentligt och detta är pinsamt. Här finns en av världens vackraste städer och man kan inte hantera det. Rädsla? Kanske. Okunskap? Massor!
Okunskap botar man ofta genom att vidga vyerna med en utlandsresa. Så gjorde man på 15-, 16-, 17-, 18- och 1900-talen, och just därför är staden fylld med ”beiga och kopierade” renässanspalats, barockkyrkor osv. Hade man fnykt xenofobiskt på näsan åt allt konstigt och utländskt och i självtillräckligt nit begränsat sig till att bygga enbart i Then Swänske Tradition™ så hade dagens Stockholm bestått av låga timmerkojor.
Ja, problemet är att folk inte reser, de sitter på internet hela dagarna;)
Internet finns inte i andra länder än Sverige? Någon måtta får det väl ändå vara på svekocentrismen… :)
Nu handlar väl artiklen om Stockholms län? Min kommentar hamnade lite fel, skulle ha lagt den under din utredning om Grand Tours man gjorde förr som arkitekt, vilket var bra. Nu letar man på internet efter ”häftig” arkitektur och stadsplanelösning när man faktiskt skall förstå den på plats, annars är den det meningslöst.
Men det var väl du själv som framställde det som ett problem att stadsplanerare och arkitekter gör studiebesök l andra städer? Jag tycker tvärtom att det borde vara obligatoriskt med ett utlandsbesök om året, just så att man inte blir hemmablind och tror att det bara går att göra saker som man gör dem här hemma.
Jo, men det kunde ju vara längre än ett par tre dagar då de har highligtsena nedklottrade på ett papper. Knappast studerar de gatulivet, hur det funkar osv. De åker glatt hem och fortsätter googla efter highlights… Fråga vem som helst i Stadshuset eller på T Nämndhuset. De t o m raljerar om de där resorna och varför de så ofta går till New York..
Jag misstänker att du själv raljerar nu, men om det skulle vara som du säger så är det ett argument emot rutinerna och inte emot tanken att det är nyttigt med omvärldskoll.
Tyvärr raljerar jag inte, önskar att det vore så, men ack inte. Omvärldskoll är bra, som du säkert förstod att jag menar, men då ska den vara med utbildat folk och inte politiker som önskar sätta sin stämpel på stan.
Om det ändå vore så att det blev inspirerade. Men i Stockholm är det inte utåtblickande som gäller utan tillbakablickande. Helst till åren 1930-1945 (även 60-tal har blivit populärt) men nåde den som vågar inspireras från 20-talsarkitektur och tidigare.
Håller med.
De tio punkterna är viktigare än någonsin nu. Tack för att ni preciserar dem. Vad det verkar så är det teknokraterna som styr igen, de som vill göra allt globalt standardiserat så vi inte vet vart vi är.
En mycket tänkvärd och nödvändig lista!