Märklig hantering av Slussen uppdagad

Slussenbygget har fått ny strålkastarbelysning, inte den kraftigt ifrågasatta och tillika glamorösa och flärdfulla datorrendreringen utan ett märkligt spel av uteslutande av konsulter med ”fel” åsikt. SvD har gjort en rad intressanta och djupgrävande artiklar om hur den förhållandevist bekymmersfria miljökonsekvensbeskrivningen kommit till. 

SvD har gjort en granskning över förfarandet med beslutunderlaget för Slussenombygget. Den miljökonsekvensveskrivning som gjordes för att tydliggöra vilka kulturvärlden som riskeras vid nybyggnad skulle vara till underlag för politiker och allmänhet som en grundläggande bas i beslutsfattandet. Slussen är och har varit avgörande i Stockholms utveckling och därför är det viktigt att hantera de kulturhistoriska värdena väl. Exempelvis är området fullt av arkeologiska lämningar som riskeras att sopas undan, kulturhistorisk intressant byggnation likaså. Även en för miljoner bekant miljö kommer att förändras – allt detta har den demokratiska processen på sina axlar. Gott alltså att ha en bra grund att stå på inför beslutet? Nej tyckte uppenbarligen Monica Granberg ansvarig för Slussenbygget på uppdrag av Stockholms stads exploateringskontor. Välkända namn som fungerat som konsulter i miljökonsekvensbeskrivningen tas bort –  den riskerade bygget. Stadsmuseum kopplas bort – ytterligare en risk. Man väljer ut en konsult från sitt eget bolag. Förslaget går igenom. Tillfälligheter eller bra projektledning ur kundens synvinkel? Är det ett avsnitt ur en sommardeckare? Tyvärr inte.

Vem förlorar mest på detta är frågan. Några få har valt att på ett aggresivt och marknadsmässigt sätt gå fram med sjumilastövlar när det handlar om något så viktigt som Slussen – en del av stadens identitet och utseende.  Hade vi hört denna historia från Paris, New York eller Rom hade vi häpnat över denna kallsinniga behandling. Vi hade hyllat vår egen förmåga till ordentliga beslut, inte någon sorts kulturslakt och fiffigt politiskt spel. Vi hade kallat det korrupt. Men nu hände det i Stockholm där några få vill visa muskler. Folket står kvar med notan och en dränerad historia, vem vinner på det?

Nu har Sten Nordin begärt utredning och klartext i surdegen i affären men vill inte kommentera detta till SvD. Det är bra att man visar sitt ansvar. Tidigare har Slussenbygget mest påtalats som ett revidering av den modernistiska stadsplaneringen, en välbehövlig upprustning av en söndervittrande betongkonstruktion samt ett lysande tillfälle att gjuta mer liv i platsen. Kulturhistoriska värden har hanterats som gammalt kaffe och viftats bort som romantiska och sentimentala – ja rent omöjliga. Att man nu belyser att de arkeologiska kulturlagren riskeras verkar ge det hela en annan ton. Vår historia angår oss alla och riksintresset över Stockholm blir knivskarpt. Vi skulle som sagt aldrig acceptera att detta hände med vår gemensamma historia i andra städer i världen. Gläds vi inte åt den hantering av Riksdagshusets garage gav upphov till en djupdykning i stadens historia och upphovet till Medeltidsmuseet? Varför har inte detta initierats vid Slussenomvandlingen?

En ytterligare belysande artikel i SvD påpekar Gösta Blücher hur eländigt det är med den byteshandel om bevarande som skett då Slussenomvandlingen skulle vägas upp med bevarande av Telefonplan:

”– En helt lagvidrig tolkning. Man kan inte säga att man kompenserar rivningen av Slussen med att Telefonplan finns kvar. Det ska inte gå att godta påtaglig skada på ett enskilt riksintresse med hänvisning till att andra riksintressen finns kvar, säger Gösta Blücher som deltog i arbetet när riksintressen introducerades i svensk lagstiftning.”

Även Nils Ahlberg berättar om hur Granberg lade sig i och ville ändra i hans analys:

”–Ja, Monica Granberg la sig både direkt och indirekt och vid upprepade tillfällen i hur kulturmiljöanalysen och miljökonsekvensbeskrivningen skulle skrivas. Hon ville ändra i de bedömningar jag gjorde, säger Nils Ahlberg.”

Ahlberg är en högt respekterad person inom kulturmiljövård och har tidigare haft expertansvar för Sveriges riksintressanta stadsmiljöer, ett ämne han doktorerat i något som gör hans analys hållbar. Hur är det då möjligt att en person med projketledareroll som Granberg tar sig såpass stora friheter att påverka den demokratiska processen, vår stadsmiljö och det vi lämnar efter oss till framtiden? Måhända har hon svepts med i den absurta framtidsversion från småpartierna där tillägg i staden hanterats enögt och allt med ordet kulturmiljö har setts som gammeldags och kontraproduktivt. Hittills har man försökt läka de sår som modernismen skapade i sin ivriga roll att förändra allt till en friktionsfri värld, men så har vi plötsligt hamnat åter i fällan med förändring, märkesarkitektur med internationell status som Elisabet Andersson skriver om i SvD. Har vi inte det redan?  Förhoppningsvis är denna utredning början på en ny tid där vi säger”varför kan vi inte ha både ock”? istället för ”ingetdera eller” när det kommer till vår kulturmiljö.

Matti Shevchenko Sandin

Länk till SvD:s artikel: Negativa effekter tonades ned här

Länk till Svd: artikel: Nordin vill se fakta på bordet om Slussen och kulturmiljön här

Länkt till SvD:s artikel: Svidande kritik mot hanteringen av kulturvärden vid Slussen här

Länk till Elisabet Anderssons Artikel ” Stjärnarkitekter strör stjärngrus i ögonen” här

Kommentarsregler: 

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt  för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret  publiceras inte. Väl mött!