Brovakten skulle utgöra en markör, en port till något. Var det för att understryka moderniteten i det hela som byggnaderna blev gråsvarta och de intillliggande bländvita? Husen är ett rejält avsteg från det annars så kraftfullt färgsatta Stockholm.
Stockholm är en färgstark stad, kanske den mest färgstarka i Nordeuropa. Det var i mitten av 1800-talet som billiga kemiska pigment blev allt vanligare så Djurgårdsempiren kunde få sina karaktäristiska fasader i lätta pasteller. Även de putsade husen antog allt mer färg efter att gustavianernas önskan om en nobelt ljusa ”marmorstad” av kontinentalt snitt sakta avtog med den nya och mer borgerligt orienterade ätten Bernadotte på tronen. Färg fortsatte att vara populär fram till idag med några korta avbrott med kärlek till rå betong. Huvudnyanserna är tegelrött, ockra, lindblomsgrönt och vanilj och numer svart och kritvitt. Var det inte andra kulörer som exempelvis blått vi behövde mer av?
”Stockholmsvitt” har fått en ny betydelse och snart bör vi nog addera ”Stockholmssvart” till vokabuläret. Främst är det de vita fasader som tornar upp sig vanligtvis nybyggda områden som Årstadal, men även fasadrestaureringar som exempelvis på Kungsklippan väljer man en kulör som passar illa med den färgstarka stad Stockholm är och har åtminstone varit sedan mitten av 1800-talet. Dessutom har de ljusaste tonerna tappat sin funktion i det dygnet runt upplysta gaturummet. På senare år så har en förenkling av ett av stadens kännemärken vattnats ur. Är det inte färgrikedomen ett av dem vi istället skall ta fasta på?
Färghistorik
Vy från Rödbotorget 1768 målat av Johan Sevenbom. 1700-talets kulörer gick i ljust gult eller ljust rosa, gärna med en kontrastverkan i sockeln som kunde vara allt från svart till roströd. Barocka fasadfärger som gråblå dröjde sig kvar. Man ville åstakomma en gul sandstensstad stad som de man hittade i b. la. Italien samtidigt som den ljusa putsen reflekterade ljus i det då mörka Stockholm.
Den vita fasaden hör till renässansen och klassicismen i Stockholm. I princip kan se dess uppgång och fall efter hur industrialismen tar vid och hur gatubelysningen utvecklas – fram till idag vill säga. De vita fasaderna gav förmöget intryck samtidigt som den reflekterade värdefullt ljus i den mörka stadskärnan under Johan III:s tid. Vitkalkade stenfasader var det finaste förutom de oftast målade tegelfasaderna som introducerades under hansatiden. Så fortsatte det med variationer i ljust gult eller rosa under 1700-talet.
Del av Stockholms slott. För några år sedan stormade det runt fasadfärgen. Professor Thomas Hall som gjort sig känd som en av de mest drivande inom stadsbyggnadsdebatten i Stockholm ville ha slottet återfört till en lejongul ton det skulle ha haft på 1700-talet, slottsarkitekten och det lika tungt vägande namnet Ove Hidemark opponerade sig och huset har förblivit brunt. Debatten visade att staden inte alls var främmande för mer färg så varför görs det inte?
En stor del av nyrenässansens hus på slutet av 1800-talet gick i ljusa, ibland vita kulörer som exempelvis Bonnierhuset på Sveavägen. Dock var många mer kontrasterande i nyanser än de vitmenade väggar vi ser idag. De ljusa fasaderna som man ser exempelvis i Paris från denna tid hade fortfarande en ljusreflekterande uppgift som gjorde gaturummet trevligare och säkrare. Man skall hålla i minnet att de ljusa/vita fasaderna var rikt artikulerade av dekor vilket gav effekter som varierade under dygnet i form av skuggningar.
Det stora urval av dekor som perioden mellan 1850 till ca 1900 erbjöd gav i sig en relief på de ljusa hus som uppfördes. Skuggverkan på dekoren fick fasaden levande och föränderlig alltefter solens gång. Naturligtvis dekorerades även de starkt färgsatta fasaderna som exempelvis Sturebadet med stuckornamentik.
Strax efter de mer effektiva gatlyktorna i gas kom tenderar det att bli mer färg på fasaderna. I de hårt industrialiserade städerna utomlands hade man tidigare övergett 1700-talets ljusa puts till förmån för det mer från fabrikssot lättvättade teglet. Eftersom produktion av gjutjärn och zink blev billigare skapades fantasirika fasader med statyer och ornament. Dessa kombinerades gipsornamentik, gärna inspirerad från formspråket i renässansens Italien. Färgerna rörde sig raskt mellan lätt vitgul till mustiga jordfärger med inslag av dekormåleri. Var fasaden ljus kunde man räkna med mörkt målade fönster.
Konserthuset där fasaden färgades coelinblå, efter samråd med konstnären Isaac Grünewald. Denne hade några år tidigare, 1918, fått igenom sin idé om att spårvagnarna skulle vara av en ljusare koboltblå färg som kontrasterade mot stadens många varma fasadtoner. Idag har vi blåa bussar, tunnelbanor och pendeltåg inredda med Lasse Åbergs Stockholmsmotiv. Foto. Jonas Bergsten
1920-talet betydde en uppsving för färgen efter ”de äkta materialens tid” med nationalromantiken runt 1910-talet. 1920-tlet innebar en lek med färger som tidigare varit sällsynta som gröna fasader med engelskt röda fönster, gyllene ockra puts med kontraster i kimrök och så vidare. Även den ovanliga färgen blå dök upp. Under funktionalismen målade man sällan vitt, även om många tror det p g a svartvita foton. Snarare var det ”smutsiga” pasteller i grönt och vanilj samt inlån från 1920-talets färgskala som var tydlig. Sällan vitt och än mindre svart.
Många suckar av vällust när de ser Danderydsgatans fasadindelningar. Det är en av de mest eftertraktade gatorna i Stockholm av många anledningar, variation i färger kan vara en av dem. Foto: I99pema
1950-60-talet dekorerades många fasader i mönster. Ett gott exempel är Årsta Centrum av arkitekterna Erik och Thore Ahlsén som även gjorde motiven på väggarna. Hotell Malmen på Götgatan är även det ett fint exempel på hur man kan delvis levandegöra en fasad samt återgå utan att återta fasaddekor av klassiskt snitt. De riktigt höga husen som exempelvis Skatteskrapan fick vanligen blåa nyanser i kombination med vitt och metall i rektangelformade rutnät med fönstren inskrivna i fasadmotivet.
Årsta centrums uppskattade fasader som erbjuder variation i stadsrummet och antagligen inbjuder till en hel del samtal. Foto: Holger Ellgaard
Fasad från 1950-talet i Hässelby. Bilden visar hur effektivt man kan förvandla en standardfasad till något unikt och vackert. Foto: Stadsmuseum
Ett annat fint exempel från femtiotalet med fyra olika nyanser i en fasad som ger fasaden spänning och styrka.
Färgsättandet av hus verkar upphöra i och med brutalismens råa betongytor, även om reliefen då och då kom tillbaka, så uteblev färgen. Även brutalismen som stil försvann i miljonprogrammets snömos av effektivitet och funktionseparerade bostadsområden där bekvämligheten fick sättas före utförandet i det höga byggtempot.
Miljonprogrammet i storstädernas förorter gav goda bostäder, men färgen utelämnades oftast som i Tensta. På 90-talet gjordes en del försök att färgsätta vissa partier av hus från denna tid, men resultaten blev oftast klatschigt och grällt. Foto: Holger Ellgaard
Den snabba historiegenomgången ovan visar att Stockholm ar en karaktär av färgsatta fasader med betoning på de senaste 150 åren. Så varför denna plötsliga fantasifattigdom inom färgsättandet? Illandes vita fasader kastar hårda reflexer på det ljusa halvåret och ser bara kalla och ogästvänliga ut det mörka. Den svarta fasadfärg som smyger sig in här och var verkar förknippas med en del arkitekter och stadsplanerare som ett uttryck för modernitet, markör att något är nytt. Svarta nyanser har en tendens att se gråa ut både dag som natt och känns sällan moderna. De svarta fasaderna ser mer ut mer som gravstenar i stadsrummet, ett stopp.
Vy över Kungsbron. Här har man lagt in överraskninsmoment i färg i en releifverkan. Kungsbrohuset byter färg från rött till orange när man passerar. Dock lade man detta mot en svart botten. Vinkelhuset har ett mönster av grått, vitt och svart med liknande partier i färg. Huset gränsar till det än svartare Hotel Clarion. Hade det inte givit en trevligare gatubild om man valt något annat än det tillfälligt moderna svarta? Foto: NCC
Stockholm Waterfront blev - svart och vitt.
Lindhagens köpcentra blev stort, svart och vitt. Tilläggas kan att fasadmaterialet är en reliefform som liknar legobitarnas ovansida. Bild: Peab
Jag kan ha förståelse för att man inte målar hus chockrosa bara för att det går – men kanske svagt rosa och huset bredvid i ärggrönt, kanske en gredelin fasad bredvid en chokladbrun? Man kan leka med färg, dela ned skalan på fasader och hela gaturum, göra det begripligt. Det verkar som om detta är i större utsträckning för bostadskvarter medan offentliga byggnader skall gå i svart. Även om den svarta trenden har kommit även till bostadshus.
Är det av rädsla eller ses även färg som en stilmarkör idag, beviset på att något är ändligt? Eller sticker det ut för mycket, blir det kanske för hög press på att det blir bra? Om inte fasaderna mot gatan kan göras djärvare, varför satsas det inte på innegårdarna istället?Kan man möjligen få låta en eller flera konstnärer färgsätta ett område?
Färgstarkt och lekfullt i England.
Stockholm är moget för mer färg och sluta med den svarta/vita globaliseringstrenden. Stockholm har en egen karaktär och den bör odlas. Nu propagerar man för att låta den enskilda medborgaren få ännu mer inflytande i planeringsprocessen. Förhoppningsvis ger detta ett uppsving för färg i det alltmer kylslagna internationella glaslandskap den moderna arkitekturen erbjuder.
Matti Shevchenko Sandin
www.Stockholmskyline.se
Läs mer om färg i Stockholm genom att klicka här
Jag vill så gärna tycka svarta hus är vackra, men det är sååå svårt. Det känns modernt men ser nästan alltid ut som nödlösningar i stadsbilden. Fram för fasaddekor igen med färg- det ser vackert och kul ut. Och det är väl det man vill ha på väg till grottekvarnen.
Intressant att läsa om färgsättningens utveckling, det ger ett bra perspektiv. Mer och roligare färgsättning tycker jag. Och med färg menar jag inte dessa leverpastejnyanser som har dykt upp lite här och var, exempelvis i sickla udde.
Byggnadskonstens verk har en alldeles särskild relation till ljuset: de får en dubbel skönhet i fullt solljus, med den blå himlen som bakgrund och visar återigen en helt annan verkan vid månsken. Varför också alltid särskilda hänsyn tages till ljusverkningarna och väderstrecken vid uppförandet av ett skönt verk av byggnadskonsten.
Håller med om det mesta, men slutsatsen att en specifik färg inte är önskvärd följer inte helt naturligt ur premissen att det är bra med färgrikedom. Svart är också en färg och det finns ett stort underskott av svarta byggnader i Stockholm, så bygg gärna några till. Grönt är det också brist på, och jämfört med våra östliga grannländer har vi alldeles för lite blåa fasader.
Håller med – svarta byggnader är så fantasilösa som det bara går, en markering på ett slut – nu har de ju slutat med det sen Mies van der Rhoe dagar. Svart är f ö bäst på kläder i min mening, inte på hus. Dessutom är det en miljövidrig färg i dessa klimattider med global warming där det är bevisat att svarta tak, vägar och naturligtvis byggnade bidrar. Studier visar att material är bättre eftersom de reflekterar bort. Tyvärr får vi det i ögonen då så vitt är inte bra men är förtjust i mild honungsvit som alltid ser ren och fräsch ut i vårt oftast lite för blåa ljus. Om sommaren förvandlas den till guldfärgad grädde. Mycket fint, gärna sådana mellan blå, rosa, grön, terracotta, skära, turkosa och alla nyanser av gula hus! Svart är bara för globalister och fantasilösa arkitekter.
Vill man att ett hus ska sticka ut i stadsbilden kan man måla det svart, i brist på fantasi. Och fantasin har lyst med sin frånvaro i decenier nu.
Det ofta tas för lite hänsyn till helheten när man bygger nya hus inne staden. Inte bara vad gäller färgsättning utan även när det kommer till proportioner och former. Det är självklart många parametrar som bestämmer och formar en nybyggnation men allt för ofta får vinstmaximeringen den största vikten, det är alltför uppenbart. Stordriftsfördelar, sk ytoptimering mm. gör husen bredare, längre och högre än vad som är önskvärt ur andra perspekltiv, såsom skönhet, andrum och utsikt. Det är tydligt vid tex Skanstull, Waterfront och nya Slussenförslaget. Det må vara lönsamt för några byggbolag på kort sikt, men inte bra för staden på lång sikt. Färgen på ett hus är lyckligtvis ganska lätt att ändra på och det gör man nog förr än vi kan ana. Den svarta färgen har blivit symbolen för ”nytt och frächt”, vilket brukar vara populärt – en kort tid.
Jag var i Hornsbergsområdet och kunde konstatera att man verkligen har använt sig av färg – vilket är kul. Gaturummet blev mer varierat och trevligare. Tyvärr är det så trångt mellan husen att solen inte riktigt når ned och skuggan får färgerna att bli blaskiga – men ett klart steg frammat.
det riktigt trista är att STW blev svart, det hade blivit fint i mässing som Sven Harrys. Det hade fångat upp Stadshuset perfekt.