Lövholmen – utveckla eller riva?

Lövholmen är ett av de få kvarvarande industriområden i innerstadens närhet nu när Hornsberg förvandlats från industri till bostadsområde. Lövholmen har en lång industriell historia och Stadsmuseum anser att fem fastigheter skall bevaras, resterande riskeras att rivas. Området målas upp i vanlig ordning som ett blivande puttrigt område i Stockholm. Den råa känslan av industri, generationer av slit skall bli pittoreska inslag i den nya stadsbebyggelsen.

Är det inte mer värt? Är Stockholm en stad man enbart skall spara palats och bostadsområden? Eller finns det ett värde i att bevara även det ”fula”?

"Sågverket" från 1917. Även om byggnaderna inte håller arkitektonisk toppklass så finns charm där. Att integrera dem stärker identiteten för platsen och om kulturella-såväl som mindre industriverksamheter får finnas kvar kan detta skapa en spiral av kreativitet.

Låt oss leka med tanken att allt bevaras så långt det går även om nu inte platsens verksamheter kan få finnas kvar. Byggnaderna står glest. Vissa bildar gatufasader medan andra ligger efter krökta sidogator på bergsknallar. En del byggnader har idag en kulturell verksamhet tagit sig med Färgfabriken i täten. Resterande 18- och 1900-tals byggnader inhyser allt från bostäder, kontor till ateljéer, andra står tomma. ”Mellanrum är inget man blir kung på” heter det. Det betyder att det är mindre vinstmarginal i att bygga mellan istället för att riva av och bygga upp helt nytt. Men kanske är det i mellanrummen guldet och nyckeln till en charmfull stadsdel ligger, där man både känner igen det äldre och ser det nya?

Efter gatan ligger en del kvarvarande verkstadsfastigheter. Är det möjligt att bygga nya hus bakom och låta de äldre ingå som del av nybyggnadens gatufasad och därmed bevara och utveckla gatan?

Infill är en bra lösning. Detta kan skapa en långt mer variationsrikt offentligt rum. Variation av byggnader är en given succé i många gamla stadsdelar, så borde det även vara i närstaden. Lövholmen har fantastiska förutsättningar med sin strandlinje, sin utsikt mot Hornstull och välutvecklade kommunikationer. Dessutom bidrar områdets speciella karaktär till en känsla av alternativ boendemiljö. Att blanda gammalt och nytt minimerar dessutom risken för att man inte riktigt känner igen sig och på så vis har svårt att etablera känslor för platsen. På andra sidan Liljeholmen finns det nya området Årstadal, där är nymodernismen och de enorma volymerna är förhärskande.

I det intilliggande området Katrineberg har man tagit fasta på platsens alla utvecklingsstadier och skapat en intressant dialog likväl som ett harmoniskt stadsrum.

Att skapa förutsättningar för den kulturella verksamheten som etablerat sig att utvecklas är i längden vinstgivande. Telefonplan var en tämligen grå plats, ett stopp mellan två attraktiva områden på tunnelbanelinjen. När Konstfack öppnade blev området plötsligt populärt. Priserna steg och boende påpekade med stolthet att de bodde där och festade på nyöppnade krogen ”Landet”. Det kan ha berott på att Midsommarkransen och Hägersten blivit för dyrt, men den kulturella hyperinjektion som en sådan institution innebär gav nog sitt till. Man behöver inte ens restaurera lokalerna nämnvärt å Lövholmen, bara göra dem tillgängliga och prisvärda för den oftast ekonomiskt klena gruppen kulturarbetare.

Rivningsklart eller en bra grund till ett livfullt torg? Byggnader av industriell karaktär har bidragit till en intressant miljö t. ex. i Nacka. Även om alla inte är ambitiösa tegelprojekt från 1800-talet betyder det inte att de inte är viktiga för platsens historia, är fula eller kan integreras i ny spännande stadsmiljö.

I diskussionsunderlaget för programmet för stadsutveckling i juni 2008 framkommer att man vill skapa dynamik, mångfunktionalitet genom hög exploatering. Att området inte helt kan bevaras är ingen anledning att låta historien och de kvalitéer som erbjuds byggas bort. I planen säger man att det är viktigt att bevara känslan av industri och historia, detta då med några byggnader och en nedlagd räls. Samtidigt vill man riva av det som inte har med 1800-talet att göra. Cementas silo skall eventuellt ersättas med ett likadant högt hus och antagligen skall de intilliggande fastigheterna vara av samma mått. På så vis raderas känslan av högt och lågt i området och snarare bildas en mur mot vattnet.

Cementas spännande byggnad vid kajen är också i farozonen. Kan det utvecklas och kanske bli granne med det nya operaprojektet som ännu inte fått någon adress?

Att bevara områdets byggnader och skapa nytt i mellanrummen är säkerligen mer kostsamt än avrivning inledningsvis. Men knappast ger det minuskalkyler. Att integrera äldre byggnader med nya var ett populärt och effektivt tema på 1980- och 90-talen då effekterna av modernismen var som mest tydliga och hatade. Detta borde plockas upp igen och samtidigt satsa på kulturen vilket kommer att skapa en spiral av andra verksamheter, trivsel och det förbjudna ordet charm.

Matti Shevchenko Sandin

Bebyggelsehistoriker

Stockholm Skyline

Länk till Stockholms Stadsbyggnadskontors sida om projektet

11 kommentarer

  1. Björn Nilsson den 25 februari 2011

    Området ser ju spännande både när man går igenom det, eller ser det utifrån om man går på Reimersholme och tittar över Liljeholmsviken. Exempelvis kolsyrefabriken ser lite speciell ut. Det kan väl inte vara fel om att påminnas om att Stockholm varit en stor industristad en gång?

    Vill man bevara minnet av äldre verksamhet, som industrier, så måste nog byggnaderna användas på något sätt som inte bara är bostäder. Jämför med Reimersholme och Bergsundsområdet där Vin&Sprit och varv fanns, men där nu minnena av dessa nästan helt är bortsopade och ön i stort sett bara är bostäder. Om man tänker sig ett framtida behov av kajer i Stockholm som skall användas för transporter i världen efter peak-oil så vore det kanske av det skälet också anledning att inte peta för mycket i kvarvarande industritomter vid vattnet.

  2. Filip Gunnarsson den 26 februari 2011

    Det är sant att Cementa faktiskt förser staden med byggmatriel, tar man bort den ökar transporterna ordentligt och med dem utsläppen. Samma sak gällde betongfabriken vid Hornsberg. Efter den försvann ökar lastbilsfrakterna genom staden rejält. Även om det verkar som de flesta är allergiska mot industrier i staden eller i dess närhet så ökar vi utsläppen genom att förvandla dem till bostadsområden. Det fins en anledning till att man anlagt dessa, inte slapphänt slump som många tror.

    Om de nu försvinner vore det önskvärt om man behöll de värden som finns och låter staden växa fram mellan dessa byggnader och som förslaget ovan, att bevara kulturverksamheten. Gustavsberg är ett fint exempel på hur de bevarade porslinsfabrikerna har gett centrumet en identitet.

  3. Reeza den 26 februari 2011

    Folk i allmänhet verkar inte ha så mycket övers för den delen av Liljeholmen eftersom den varit relativt stängd. Möjligen har de letat sig till Färgfabriken. Eftersom den inte vart tillgänglig så har många missat de värden som finns där. Husen är faktiskt vackra, de har en stillsam brutalism över sig då de sakta växt fram efter behov med påbyggnader från olika tider. Jag är säker på att man med en lite tunnare penna kan rita in ny, och förhoppningsvis mer spännande arkitektur, på platsen. Den rädsla som finns för lite rör och vad de skulle kosta att underhålla eller ställa till med(de kan inbjuda till farliga lekplatser) kan minskas genom att spara det som är möjligt och förvandla dem till det de blivit – skulpturer. Lövholmen är en fantastiskt spännande plats som absolut skulle kunna bli ”Sveriges Berlin” – om man bara gav det chansen och struntade i 500%ig profit.

  4. TvL den 27 februari 2011

    Jag gillar tanken med en kulturstadsdel, om vi nu ska ha en ”hälso- och miljöstadsdel” på Norra Djurgården och en ”Vetenskapsstadsdel” i Norra Station. Så varför inte satsa på kultur och kreativitet på Lövholmen. Området är såpass litet och ska växa samman med Katrineberg, Liljeholmen centrum och Årstadal att det skulle löna sig. Liljehomstorget som fått pris(?!) behöver verkligen stöd om det skall bli den blommande plats planerna hoppas på.

    Om det nu behövs ännu en opera, lägg den vid Cementa (eller bygga om och ut silon). Otroligt vackert läge och det är dags att ta den ”tjusiga” -udden av konstformen så den kan utvecklas i Sverige. Guld, gips och monarkistiska grannar skrämmer antagligen fler än de lockar. Är hellre för ett kulturhus ännu en opera.

  5. Ashton den 27 februari 2011

    Jag är osäker på hur många byggnader som kan sparas, antar att de som Stadsmuseum valt ut inte bara är intressanta ur deras perspektiv utan också mer robusta och med det lättare att göra något med. De andra fabriksbyggnaderna kanske är uttjänta och inte är försvarbara att restaurera. Men tanken är god. Om det nu är så viktigt att utradera en liten industrizon och öka miljökonsekvenser med längre transporter i denna ”gröna huvudstad” b la med Liljeholmsgallerian med 900 p-platser.

  6. Harald Arty den 3 mars 2011

    En kulturstadsdel vore på sin plats. Idag så finns de flesta stora gallerier på Östermalm eller Norrtull. Jag tror att många skulle både mindre och mer namnkunniga skulle etablera sig i området om tillfälle gavs. Som det blir idag får man leta sig fram och den samtida konsten blir riktad till de som redan är ”in the know”.
    Byggnaderna på Lövholmen är häftiga och bryter av den småborgerliga attityd som Liljeholmen börjar få. När jag flyttade hit tyckte folk synd om mig. Nu börjar jag göra det själv.

    Utveckla karaktären istället för att riva bort den. Allt går inte att spara, men mycket eftersom vi som pysslar med konst, denna märkliga syssla som inte genererar it-miljoner, fast kanske mer bestående värden i samhället vill också vara med där det händer. Inte 45 minuter från stan.

  7. Martin den 26 mars 2011

    jag bor i Katrineberg, bredvid, och området har potential att bli vackert, med bibehållen byggnadshistoria. Om man verkligen vill slå ihjäl Liljeholmen som plats så är det bara att rulla in Årstadals vedervärdiga volymer a la 60-tal. Nä bevara och utveckla det som är. Framtiden kommer att tacka Stockholm för det.

  8. Lisa den 29 mars 2011

    Kan man tänka sig en kompromiss? Att riva bort en del (det verkar rasfärdigt på vissa ställen) och bevara andra delar. Jag är för kulturhyror med skydd, det kommer att skapa inspiration till andra. Vår vardag är såpass inrutad med fondväggsmotiv att vi behöver lite röra för att utvecklas. Jag ser nya söder där.

  9. Niklas den 29 mars 2011

    Viktigt för olika typer av kulturell utövning är att kunna verka på ställen där det rör sig relativt många människor samtidigt som hyror hålls nere.

    Lisa är inne på en viktig sak. Det är bra att spara en del av det gamla. Det ger en variation i hyressättningen inom området. Samtidigt ger det en gestaltningsmässig variation vilket uppskattas av dem som föredrar brokiga stadsmiljöer framför monotona. Lösningen är att på Lövholmen öppna upp gatustrukturerna, sparar en hel del av den gamla bebyggelsen, samtidigt som man förtätar med ny bebyggelse.

  10. Annette den 29 mars 2011

    @Lisa!

    håller med. Vi har länge nog gett staden till ”vargarna” så gentrifieringen har tagit död på all kreativitet. Förr så såg man till att blanda bostäder efter inkomster i nya stadsdelar, i ”rättvisans” namn bygger man idag lika dyrt rakt över, eller så är det enbart för att vissa ekonomiska grupper är mer intressanta än andra. Förhoppningsvis blir det en levande stadsdel som inte bara blir ett ”konstnärszoo”. Kulturarbetare har oftast ett större perspektiv på livet och kan hjälpa till att vidga vyerna på andra. Vi måste stoppa byggbolagsstockholm som stora delar av alliansen tillber morgon midda kväll. Det är människorna som skall bo som skall bestämma, eller vara med som Kevius sa? Men hon har ju sagt så mycket..

  11. Pingback: Ett reportage om Lövholmen på stockholmskyline.se | De förenade kolsyrefabrikernas AB