Lövholmen – utveckla eller riva?

Lövholmen är ett av de få kvarvarande industriområden i innerstadens närhet nu när Hornsberg förvandlats från industri till bostadsområde. Lövholmen har en lång industriell historia och Stadsmuseum anser att fem fastigheter skall bevaras, resterande riskeras att rivas. Området målas upp i vanlig ordning som ett blivande puttrigt område i Stockholm. Den råa känslan av industri, generationer av slit skall bli pittoreska inslag i den nya stadsbebyggelsen.

Är det inte mer värt? Är Stockholm en stad man enbart skall spara palats och bostadsområden? Eller finns det ett värde i att bevara även det ”fula”?

"Sågverket" från 1917. Även om byggnaderna inte håller arkitektonisk toppklass så finns charm där. Att integrera dem stärker identiteten för platsen och om kulturella-såväl som mindre industriverksamheter får finnas kvar kan detta skapa en spiral av kreativitet.

Låt oss leka med tanken att allt bevaras så långt det går även om nu inte platsens verksamheter kan få finnas kvar. Byggnaderna står glest. Vissa bildar gatufasader medan andra ligger efter krökta sidogator på bergsknallar. En del byggnader har idag en kulturell verksamhet tagit sig med Färgfabriken i täten. Resterande 18- och 1900-tals byggnader inhyser allt från bostäder, kontor till ateljéer, andra står tomma. ”Mellanrum är inget man blir kung på” heter det. Det betyder att det är mindre vinstmarginal i att bygga mellan istället för att riva av och bygga upp helt nytt. Men kanske är det i mellanrummen guldet och nyckeln till en charmfull stadsdel ligger, där man både känner igen det äldre och ser det nya?

Efter gatan ligger en del kvarvarande verkstadsfastigheter. Är det möjligt att bygga nya hus bakom och låta de äldre ingå som del av nybyggnadens gatufasad och därmed bevara och utveckla gatan?

Infill är en bra lösning. Detta kan skapa en långt mer variationsrikt offentligt rum. Variation av byggnader är en given succé i många gamla stadsdelar, så borde det även vara i närstaden. Lövholmen har fantastiska förutsättningar med sin strandlinje, sin utsikt mot Hornstull och välutvecklade kommunikationer. Dessutom bidrar områdets speciella karaktär till en känsla av alternativ boendemiljö. Att blanda gammalt och nytt minimerar dessutom risken för att man inte riktigt känner igen sig och på så vis har svårt att etablera känslor för platsen. På andra sidan Liljeholmen finns det nya området Årstadal, där är nymodernismen och de enorma volymerna är förhärskande.

I det intilliggande området Katrineberg har man tagit fasta på platsens alla utvecklingsstadier och skapat en intressant dialog likväl som ett harmoniskt stadsrum.

Att skapa förutsättningar för den kulturella verksamheten som etablerat sig att utvecklas är i längden vinstgivande. Telefonplan var en tämligen grå plats, ett stopp mellan två attraktiva områden på tunnelbanelinjen. När Konstfack öppnade blev området plötsligt populärt. Priserna steg och boende påpekade med stolthet att de bodde där och festade på nyöppnade krogen ”Landet”. Det kan ha berott på att Midsommarkransen och Hägersten blivit för dyrt, men den kulturella hyperinjektion som en sådan institution innebär gav nog sitt till. Man behöver inte ens restaurera lokalerna nämnvärt å Lövholmen, bara göra dem tillgängliga och prisvärda för den oftast ekonomiskt klena gruppen kulturarbetare.

Rivningsklart eller en bra grund till ett livfullt torg? Byggnader av industriell karaktär har bidragit till en intressant miljö t. ex. i Nacka. Även om alla inte är ambitiösa tegelprojekt från 1800-talet betyder det inte att de inte är viktiga för platsens historia, är fula eller kan integreras i ny spännande stadsmiljö.

I diskussionsunderlaget för programmet för stadsutveckling i juni 2008 framkommer att man vill skapa dynamik, mångfunktionalitet genom hög exploatering. Att området inte helt kan bevaras är ingen anledning att låta historien och de kvalitéer som erbjuds byggas bort. I planen säger man att det är viktigt att bevara känslan av industri och historia, detta då med några byggnader och en nedlagd räls. Samtidigt vill man riva av det som inte har med 1800-talet att göra. Cementas silo skall eventuellt ersättas med ett likadant högt hus och antagligen skall de intilliggande fastigheterna vara av samma mått. På så vis raderas känslan av högt och lågt i området och snarare bildas en mur mot vattnet.

Cementas spännande byggnad vid kajen är också i farozonen. Kan det utvecklas och kanske bli granne med det nya operaprojektet som ännu inte fått någon adress?

Att bevara områdets byggnader och skapa nytt i mellanrummen är säkerligen mer kostsamt än avrivning inledningsvis. Men knappast ger det minuskalkyler. Att integrera äldre byggnader med nya var ett populärt och effektivt tema på 1980- och 90-talen då effekterna av modernismen var som mest tydliga och hatade. Detta borde plockas upp igen och samtidigt satsa på kulturen vilket kommer att skapa en spiral av andra verksamheter, trivsel och det förbjudna ordet charm.

Matti Shevchenko Sandin

Bebyggelsehistoriker

Stockholm Skyline

Länk till Stockholms Stadsbyggnadskontors sida om projektet