Bländad av stil

En ny stjärna har fötts på den internationella arkitektkårens himmel. Det är den tidigare obebodda ön Dellis Cay, som ligger i området Turks and Caicos mellan Bahamas och Haiti. Här byggs nu – trots vissa finansiella skandaler – spektakulära strandvillor, ritade av världens just nu mest namnkunniga arkitekter, som t ex Zaha Hadid, Shigeru Ban, Piero Lissoni och David Chipperfield.

Stjärnarkitekterna har total kontroll. De har inte bara i uppgift att skapa 10 – 15 drömvillor vardera på de områden de tilldelats, utan också att möblera husen. En köpare behöver i princip bara en nyckel och lite kläder för att flytta in.

Cem Kinay, som är entreprenören bakom projektet, säger sig nu förverkliga sin dröm om att bygga ett designat paradis där boende och besökare kan leva i både lyx och naturlig harmoni. Han har för övrigt tidigare ägt hotellkedjan Magic Life Clubs.

Ska man se detta som ett tecken i tiden så börjar vår tids fokus på design, att ta sig närmast religiösa former. Cem Kinays designchef , Sandra Nassima, uttrycker detta ännu tydligare. Hon säger i intervjuer att hon är ”a believer in good design as a religion.”

Kanske är detta den logiska slutpunkten för den modernistiska ideologi som genomsyrat arkitektur och stadsplanering under en stor del av 1900-talet och som fortfarande har ett starkt grepp om samtiden. Avståndet mellan 1900-talets rationalism och religion är inte så långt som man kan tro.

Modernismen inom arkitekturen är så klart en stil bland alla andra, men dess ledande företrädare lyckades skapa en ideologi kring denna riktning, som effektivt satte stopp för andra stilar. Den långa teknikoptimism som rådde i väst mellan slutet av 1800-talet fram till 1960-talets mitt, skapade ett slags kulturellt övermod, som gjorde detta möjligt.

Löpande bandet var en effektiv metod för b.la. bilindustrin. Något som snabbt togs upp av arkitekter och stats- och stadsplanerare

Modernismen hämtade sin inspiration från den storskaliga industrin på samma sätt som 1900-talets politiska ideologier gjorde det. Det var länge var en allmän uppfattning att massproduktion skulle dominera det ekonomiska livet för all framtid.

Därmed lyckades rörelsen driva igenom linjen att modernismen strängt taget inte var en stil utan snarare en attityd, eller rent av det sanna uttrycket för samtiden. Genom att koppla ihop sin estetik med den teknologiska utvecklingen försäkrade den sig om att alltid vara i tiden. Idag är det inte det löpande bandet som är förebilden, utan high tech-industrin.

Det ironiska är att den modernistiska riktningen är närmast hysteriskt fokuserad på just frågan om stil. Under 1900-talet representerade denna framtiden och den progressiva samhällsutvecklingen, den var en skiljemarkör mot det gamla. Idag har emellertid samma stilideal fått nya uppgifter inom arkitektkåren.

Arkitektyrket har under lång tid reducerats från att handla om allt från konstruktion, byggande, stadsplanering, samhällsbyggande, estetik med mera till att bli ett rent konstnärligt yrke. Dagens arkitekturutbildning fokuserar på uttrycket. Vi utbildar idag inte universalgenier utan estetiska experter.

Vad ska då arkitekten hålla sig till om inte just stilen? Den är nu inte längre en skiljemarkör mot det gamla samhället, utan mot den folkliga smaken. En estetisk expert kan inte gärna tycka på samma sätt som vanligt folk, det skulle ju urholka expertrollen.

Modernismen är inte längre det nya samhällets demiurg, den är en konstriktning. Den har gått in i ett stadium där den ständigt måste uppfinna nya uttryck för att försvara arkitektens nya roll som estetisk expert. De estetiska grunddragen är kvar, men den typiska upprepningen av samma byggnader (det löpande bandet) har nu ersätts av en önskan att bygga unika byggnader som helst inte ska likna något annat alls. En ny byggnad ska helst kännas lite främmande.

Zaha Hadid´s tillbyggnad av Hamnmyndighetens i Antwerpens huvudkontor. Förslaget vann eftersom det beskrev en tydlig modern byggnad samt lämnade det mesta av den äldre byggnaden intakt.

Det totalitära inslaget är emellertid lika starkt som under 1900-talet. De få som vågar göra något utanför modernistisk konsensus, drabbas vanligen av förgörande kritik.

Så har till exempel Aleksander Wolodarski drabbats av åtskilliga banbullor för sin medverkan till allmänt uppskattade saker, som det nyklassicistiska S:t Eriksområdet eller omgörningen av Kungsträdgården. Det hade inte varit svårt att se dessa inslag som en välkommen variation av de estetiska uttrycken. Men icke.

Arkitektkåren kan däremot utan större bekymmer acceptera massakrerande tillbyggnader av världsberömda byggnader, som Asplunds bibliotek eller Tengboms Konserthus, ty de hör hemma i nyklassicismen, men nåde den som försöker däcka över den modernistiska ikonen Sergels Torg.

Att bygga vidare i andra traditioner är absolut förbjudet, men att bygga vidare på den modernistiska är självfallet lovvärt.

Åhléns Östermalmstorg. Foto: Holger Ellgaard

Det står nu ett trendigt nybyggt hus på Östermalmstorg som gillas av ingen. Historien bakom är fascinerande. Byggherren tvingades ta fram inte mindre 14 olika förslag på fasader innan kommunen godkände det som nu blev byggt. Budskapet från politiskt håll till tjänstemännen var att huset inte fick smälta in, det var tvunget att sticka ut.

Politikernas estetiska ambitioner sträcker sig längre än så. Nu har frågan om höghus och skyskrapor i Stockholms innerstad kommit att drivas av flera partier. Argumenten för detta är att de ska sätta Stockholm på kartan och att de på något diffust sätt ska sätta fart på staden. Någon seriös konsekvensanalys av på vilket sätt dessa byggnader bidrar till en bättre stadsmiljö finns inte. Annars kunde man diskutera om de verkligen ger mer bebyggd yta än vår traditionella stenstad, om de bidrar till en sammanhängande offentlig miljö, utvecklande av den lokala ekonomin eller leder till ett minskat transportbehov.

Det förefaller mig uppenbart att det största hindret för att komma till rätt med vår tids utmaningar när det gäller stadsbyggande, är just denna fixering vid stil, detta ideologiserande kring det arkitektoniska uttrycket.

Vad som glöms bort är de egentliga sambanden mellan form och innehåll. Hus kan ses som enskilda, konstnärligt utformade objekt, men de kan också ses som byggstenar varmed vi bygger offentliga och privata platser. Formen på dessa ger förutsättningarna för det liv som kan utspelas där.

Vad framgångsrika städer har att erbjuda är attraktiva platser där bofasta möter främlingar. En del är myllrande, en del är stillsamma, en del är högtidliga och en del är ruffiga, men de hänger ihop och erbjuder en rik variation av civiliserat liv. Det finns ett intrikat samband mellan stadens struktur och möjligheterna till offentligt liv, som är väl känt sedan urminnes tider. Detta samband har inget att göra med höghus. Det finns attraktiva och väl fungerande städer både med och utan höghus. Paris med sin relativt låga skyline är lika urbant som New York. Frågan om höghus är i de flesta fall bara en fråga om stil.

Paris relativt lågt och lika urbant som New York. Foto: Zeischold

Problemet är bara att kunskapen om hur man bäst bygger attraktiva stadsrum försvann när vi byggde efterkrigstidens funktionsseparerade förortsstrukturer.

Stadsplanerare världen över håller emellertid på att återskapa och utveckla denna kunskap och det byggs faktiskt städer igen där platsbildningen står i fokus. Mycket arbete återstår dock. Dels finns den generation planerare som byggde våra förortsstrukturer i stor utsträckning kvar i tjänst, dels uppfattas den nygamla stadsplaneringen som ett hot av många arkitekter med konstnärliga ambitioner. De uppskattar inte att huset reduceras till en byggsten vid byggandet av stadsrum, de vill ha full frihet för det enskilda objektet.

Att det faktiskt går att kombinera det goda stadsrummet med högstående arkitektur visar om inte annat historien, men för att lyckas måste arkitekten utgå från platsen som helhet.

Frågan om stil döljer de strukturproblem Stockholm brottas med. Staden behöver länkas ihop och det gör man inte med trafikleder utan med sammanhängande stadsrum.  Men det saknas ännu politisk vilja att på allvar ta itu med denna fråga.

En oskyldig teckning med stor kraft. Le Corbusiers "Plan Voisin" från 1925 var med och skapade den modernistiska staden och dess separerade funktioner, som även separerade det staden bygger på: människorna.

Segregering brukar pekas ut som det största problemet då det i innerstaden med sin sammanhängande offentliga miljö och rika sociala liv bor huvudsakligen välbeställda ursvenskar medan många invandrare lever i simplistiska förortsområden. Detta är en förenkling. Segregering behöver inte vara ett problem. För människor utan resurser och svårigheter att få jobb kan segregering te sig som ett gott alternativ. Gemenskapen och det delade ödet kan vara produktiv. Det är kombinationen av segregering, fattigdom, spatial isolering och avsaknad av offentlig miljö, som är det verkliga problemet.

Självklart är människor utan resurser mer platsberoende än människor med resurser. En plats som är rik på social, ekonomisk och kulturell variation erbjuder fler livschanser än en plats som inte är det. Inte minst gäller detta förhållande när det gäller möjligheter att starta företag.

När människor utan resurser startar företag sker det oftast inom service- eller handelssektorn, branscher där det inte krävs så mycket kapital för att starta. Det går lättare att göra det i en rik stadsmiljö än i en socialt och ekonomiskt utarmad förort.

Invandrarforskare i Europa har också konstaterat att det gör stor skillnad om en invandrargrupp segregerar sig i en stadsmiljö byggd före andra världskriget och efter. Förkrigsstrukturerna ger mer fart på företagandet och på det sociala livet.

Rinkeby är det mest stadslika av landets miljonprogramområden. Foto: Holger Ellgaard

I Storbritannien blomstrar invandrarföretagandet medan det i Sverige är relativt blygsamt i jämförelse. En förklaring skulle kunna vara att de flesta invandrare i Storbritannien bor i innerstadsmiljö i London eller Birmingham, medan våra invandrare saknar tillgång till rik stadsmiljö.

Vi kan ju leka med tanken att de som idag bor i Rinkeby hade erövrat ett antal kvarter på Södermalm. Då hade vi haft ett invandrardistrikt i innerstaden, som hade lockats till sig besökare från andra delar av det sammanhängande offentliga rummet. Då hade det i stadsrummen kunnat ske ett möte mellan nya och gamla svenskar. Detta möte kommer idag inte till stånd eftersom det inte finns någon naturlig anledning för en innerstadsbo att besöka Rinkeby. Stadsdelens struktur välkomnar inte besökare på samma sätt som innerstaden gör.

Det skall dock påpekas att även våra förorter kan variera i sin struktur. Rinkeby utanför Stockholm har ett rikt utbud av invandrarbutiker (som betjänar stadsdelens egen befolkning) medan Rosengård i Malmö inte har det. Skillnaden är att Rinkeby är det mest stadslika miljonprogramsområde vi har. Här finns ett sammanhängande gatunät, medan Rosengård saknar gator i egentlig mening. Rosengård har däremot ett centrum som ligger perfekt vid motorvägen och där har stora svenska aktörer etablerat sig. De har hela Malmö som marknad.

Det finns ett antal åtgärder som skulle kunna starta en positiv förändringsprocess. Vi kan ju börja med stilfrågan, eftersom den ju ändå är i fokus. Varför kommer inte våra invandrares estetiska preferenser till uttryck på de platser där de lever? Vi lever i ett multikulturellt samhälle, varför syns detta inte i stadsmiljön? Hur kan den svenska modernismen vara svaret på alla estetiska frågor?

Ombyggnadsskiss till kvarteret Taxeringsintendenten i Rosengård, Malmö, som präglas av rentvättad svensk (ny)modernism. Inte ett spår av att faktiskt majoriteten av befolkningen där har ett annat kulturellt ursprung än nordsvenskt syns i arkitekturen. Bild: Mima arkitekter

I USA är det tvärtom, där uppmuntras etniska grupper att visualisera sin närvaro. Vi har där inte bara China Towns utan alla möjliga sorters towns där etniska grupper uttrycker sin identitet visuellt. Här hemma lyckas vi inte åstadkomma något sådant ens med den offentliga utsmyckningen.

Vi behöver också en ägarreform. Varför ska allmännyttan förvalta våra mest invandrartäta områden? Hur kan tjänstemännen i dessa institutioner förstå de verkliga behoven? Vi borde på alla sätt uppmuntra bildandet av bostadsrätter eller ägarlägenheter här. Med ägandet följer också möjligheter att omforma den befintliga miljön. Då får vi kanske också se en variation i arkitekturen som speglar vårt multikulturella samhälle.

China Town i San Francisco är ett populärt mål både för kringboende och turister. Det framgångsrika företagsklimatet och den etniska stoltheten har under åren satt sin tydliga prägel i gaturummet.

Det behövs också urbana inbrytningar i de isolerade förortssatteliterna. De kan t ex länkas samman med varandra med boulevarder. På samma sätt som innerstaden välkomnar främlingar, måste våra förorter göra det. Idag tenderar de att fungera som fattigmansvarianter av gated communities. Det gagnar ingen.

Att det går att skapa urbana inbrytningar visas om inte annat av projektet Frösunda i Solna. Där har man landat ett stycke fungerande stadskärna i ett område där det i övrigt bara existerar trafikleder och förortsstruktur. Det centrala partiet i denna stadsdel, Gustav III:s Boulevard, är en levande stadsmiljö. Hemligheten här är att gatan är en genomfartsgata som kantas av kontors- och bostadskvarter med butikslokaler i botten. Därmed finns det folk på gatan under hela dagen, inte bara vid morgon och kväll som ofta blir när det bara är bostäder i husen. Det är detta jämna flöde av människor som är förutsättningen för butiker och restauranger.

Frösunda är emellertid inget som det skrivs om eftersom husens arkitektur är traditionell. Återigen ser vi hur fokuseringen på stil hindrar en verklig förståelse av hur en stad fungerar.

Nybyggda Frösunda har urbana kvaliteter. Foto. Brunnberg & Forshed

Därför kan vi fortfarande satsa miljarder på nya motorvägsleder i Stockholm, som på sikt bara ökar trafiken, istället för att investera i en vettigare stadsplan, som har förutsättningar att minska transportbehoven genom att med stadsrum binda samman enklaverna.

Oförmågan att ta itu med förortsstrukturerna kompenseras inte på något sätt av en vettig plan för innerstadens utveckling. Alla vill så klart bygga i innerstaden, det är ju en av landets mest attraktiva platser. Självklart vill en Wingård eller en Sandell manifestera sin konstnärliga förmåga just där och självklart vill byggbolagen bygga just där, det går ju knappast att misslyckas med en investering i innerstaden.

Det som hotas nu är stadens autenticitet och komplexitet. Detta gytter av olika slags verksamheter, som gör stadens så spännande för alla människor. Ökad exploatering kommer gradvis att leda till en utarmning av detta. Exempel på hur det kan bli ser vi i det gamla Klara eller i den snabbt förenklade affärsstrukturen kring Stureplan. Innerstaden behöver växa på bredden, inte på höjden, men de försök att utvidga staden som hittills har gjorts har inte varit särskilt lyckade. De fungerar tack vare närheten till innerstaden, men bidrar själva inte till stadslivet.

Det är två aspekter av det klassiska stadslivet som staden inte lyckas reproducera i de nya stadsdelarna: flödet och fastighetsindelningen.

Sven Markelius vid planeringen av City. Stor begåvning som var med och skapade den svenska modernismen, men också de problem vi fortfarande tampas med i stadsplaneringen, både i och utanför citykärnan.

Alla gator behöver inte vara livliga, men några måste vara det annars finns inget blodomlopp i staden. De boende i en stadsdel kan aldrig försörja butiker i varje bottenplan, det måste till ett flöde. Det är vad Solna lyckades med i Frösunda och det är vad Stockholm delvis lyckades med i Hammarby Sjöstad (alla sidogator är återvändsgränder).

Att får till en lika finmaskig fastighetsindelning i nya projekt som vi har i innerstaden tycks för närvarande vara omöjligt. Icke desto mindre är detta den kanske viktigaste uppgiften. Vi har inte längre tre samhällsklasser utan 42 livsstilar och många kulturer. Ska vi få till ett socialt och kulturellt blandat boende i kvarteret och en rik blandning av verksamheter, krävs många huskroppar, många hustyper och många ägare.

Var finns då motståndet mot en finmaskig fastighetsindelning. Ja, inte från byggbolagen, som man skulle kunna tro, utan hos kommunens tjänstemän som tycker det är administrativt arbetsamt att arbeta med många tomter.

Nordvästra Kungsholmen lånar stenstadens struktur från förra sekelskiftet.men huskropparna är större och exploateringsgraden större.

Det största motståndet kommer enligt min mening från arkitektkåren, som har svårt för den vertikalitet i uttrycket som skapas av många huskroppar som står sida vid sida. Vi är ännu inte där att arkitekterna här ser en möjlighet till pluralism i uttrycket. Återigen dyker stilfrågan upp som ett hinder för sociala och ekonomiska insikter i hur en stad fungerar.

Det tydligaste exemplet på detta stötte jag på för några år sedan i ett samtal med en av projektledarna för omgörningen av Nordvästra Kungsholmen. Stadsplanen som då visades var intressant eftersom den byggde på den gamla innerstadens struktur. Med ett undantag dock, kvarteren bestod av två stora huskroppar inte av 12 – 15 som brukligt är annars Det blir ju inte så spännande att gå på en gata där varje kvarterssida består av ett enda långt hus.

När jag frågade varför kommunen inte utnyttjade planmonopolet och tvingade fram en mer finmaskig fastighetsstruktur fick jag svaret att ”det vore ju pastisch”.

Stilen, vi tycks aldrig komma bort från stilen.

Av Peter Elmlund

Stockholmskyline.se