Stockholm har en lång tradition av att signalbyggnader korresponderar uttrycksmässigt med varandra. Detta skapar en lättläst och behaglig stadsväv där byggnaderna i sig ger överraskningar i sin individualitet utan att konkurrera ut någon annan. Idag kämpar man för att bryta upp allt detta och skapa stora ad-hoc byggnader som saknar samtal med grannen och enbart kan bedömas utifrån sig själva. Nobelcentrets förslag är inga undantag och Kerstin Westerlund Bjurström har tittat närmre på dessa:
Det är märkvärdigt tyst om arkitekttävlingen om nytt Nobelcenter på platsen mellan Nybrokajen och Nationalmuseum på Blasieholmen trots att den handlar om ett av Stockholms mest centrala och ur stadsbildssynpunkt mest känsliga lägen. Inom ett par veckor ska avgörandet om vilka av de elva inbjudna förslagsställarna som går vidare till steg 2 offentliggöras. Det finns fortfarande möjlighet för allmänheten att ta del av samtliga tävlingsförslagen på Nobelmuseet i Stockholm.
Den grannlaga uppgiften att på ett bra sätt relatera till omgivande stadsrum försvåras av att tävlingsområdet förefaller vara alldeles för litet för den stora byggnadsyta som ska rymmas där. Den trånga tomten gör förstås att också frågan om hur förhålla sig till Nationalmuseum är ytterst komplicerad. Det är byggt som en solitär och viktigt landmärke och kräver ordentligt med rymd för att komma till sin fulla rätt. Samtidigt ställer dess både förfinade och kraftfulla arkitektur som ger det en självklar dominans på platsen stora krav på sin omgivning.
Platsens unika karaktär och att alldeles särskild eftertanke krävs av förslagsställarna har på olika sätt framhållits i tävlingsprogrammet. Dess formulering att det för att lyckas är nödvändigt att uppnå optimalt förhållande mellan nybyggnaden och omgivande stadsrum respektive Nationalmuseum inger dock farhågor. Betyder inte den att det för platsen överstora programmet kan få medföra negativ påverkan på stadsrummet och ändå anses acceptabelt om förslagsställarna kan anses ha gjort det bästa möjliga?
Det verkar dock som om flertalet förslagsställare har förstått betydelsen av den jämnhöga bebyggelsen utmed kajerna på Norrmalm och Östermalm som i kontrast mot Söders höjder är avgörande för Stockholms skönhet och så speciella karaktär. Med bara ett par undantag är föreslagen byggnad av vad jag kunnat se av offentliggjorda presentationer i samma höjd eller lägre än intilliggande stenstadsbebyggelse. Kanske har man lärt sig av tidigare misstag.
Men i övrigt frågar jag mig hur mycket känsla för platsens karaktär som förslagsställarna besitter. I flera fall undrar jag om de ens varit där. Så långt som jag kan se så har heller inte urvalet av på olika sätt medverkande arkitekter gjorts med utgångspunkt från den speciella kompetens som krävs för att skapa byggnadsverk som bidrar till att förstärka upplevelsen och grundkaraktären hos stadsrummet som helhet. Urvalet verkar snarare i hög grad ha gjorts efter förmågan att med dominant och ofta drastiskt formspråk stjäla hela uppmärksamheten inte sällan till nackdel för helheten.
För många av de tävlande är arkitekter som far runt mellan jordens storstäder och tondöva för platsens speciella karaktär placerar ut sina ofta ganska förutsägbara avtryck. Att risken för att sådana grepp inte håller i längden är alltför stor finns det gott om exempel på internationellt. De ger positiv uppmärksamhet några år till glansen falnar och de upplevs som mer och mer främmande för platsen.
Jag fann flera förslag som var alltför brutalt storskaliga, andra som verkade utformade för ett ensligt läge i stort parklandskap, som mest liknade strandade atlantångare eller möjligen isberg, eller som bättre skulle passa bättre på tivoli..
Varken skärgårdskaraktär eller hamnkaraktär verkar ha uppfattats som viktigt av förslagsställarna.I endast ett av förslagen finns arkitekten Axel Fredrik Nyströms sjöfartshistoriskt så värdefulla tullhus från 1850 talet med. Ingen har tagit fasta på att hamnmagasinen av trä från tidigt 1900-tal, som om de med den trånga tomten inte skulle kunnat bevaras, i alla fall kunnat inspirera till en mer platsanknuten utformning. Att som ett av förslagen skapa ett konstgjort böljande landskap av byggnadsvolymer som till stor del ligger under mark skulle möjligen kunna fungera i stadsrummet om det inte tar för mycket av omgivande vattenyta. Endast ett av förslagen närmar sig det klassiskt enkla som skulle kunna bli en ny monumentalbyggnad i värdigt samspel med Kungliga slottet, Nationalmuseum, Dramaten och omgivande stadsbebyggelse i övrigt.
Vi får hoppas att juryn kan avhålla sig från lockelsen att till priset av en god helhetsupplevelse falla för frestelsen att leta efter storstjärnor bland förslagen bara för prestigen i ett känt arkitektnamn och ett förslag som i stunden uppfattas som märkvärdigt. Den brist på fingertoppskänsla som flertalet förslag ger uttryck för innebär en uppenbar risk för både Nobelstiftelsens och Stockholms varumärke. Vi får också hoppas att Nobelstiftelsen i den fortsatta bearbetningen av förslagen är öppna för att ge avkall på byggnadens storlek.
Kerstin Westerlund Bjurström
Arkitekt SAR/MSA
Länk till förslagen här
Kommentarsregler:
För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret publiceras inte
Pingback: 140 000 bostäder utlovas | Skyline