Arkitekturskolan vid KTH; Förhoppningsvis inget undantag för arkitekteliten

kth ark

Flera projekt i Stockholm möter stark kritik beroende på dess elitistiska eller urvattnade karaktär. Det har skapat en stor misstänksamhet mot de flesta projekt, speciellt de prisbelönta. Vid närmre granskning finns det dock fina projekt som fyller sitt sammanhang och funktion. Kerstin Westerlund Bjurström har tittat närmre på nya Arkitekturskolan vid KTH.

Strävan att annonsera och profilera en verksamhet med hjälp av arkitekturen har funnits i alla tider. Exemplen är många där detta varit en viktig drivkraft till att byggnader som av eftervärlden betraktas som arkitektoniska mästerverk skapats. Ett viktigt kriterium för en lyckad byggnad bör dock alltid vara att den kan ses som ett tillskott till sin omgivning och att den bidrar till eller åtminstone inte stör upplevelsen av intilliggande byggnader och av stadsbilden som helhet. Tyvärr ser vi alltför många exempel från vår tid och inte minst i Stockholm på motsatsen.

klarabergsgatan

En del platsers attraktionsvärde har inte ökats, trots nya tillskott.

Så roligt därför att kunna peka på ett exempel som kan tjäna som föredöme. Den nya Institutionsbyggnaden för Arkitektur inom Kungliga Tekniska Högskolans skola för Arkitektur och samhällsbyggnad är ett sådant. Dess arkitekter, Tham & Videgård, har enligt min mening lyckats med konststycket att skapa en byggnad som har ett eget tydligt uttryck samtidigt som den bidrar till helhetsintrycket i mötet med högskoleområdet och till ökad medvetenhet om värdet av dess befintliga bebyggelse.

KTH. Foto Jonas Bergsten, wiki

KTH. Foto Jonas Bergsten, wiki

Någon lätt uppgift var det inte. Den bebyggelse som uppfördes från starten 1914 fram tom 1935, huvudbyggnaden, maskin- och laboratoriebyggnaden, biblioteks och administrationsbyggnaderna m.fl. var resultatet av en arkitekttävling som vanns av den skicklige arkitekten Erik Lallerstedt. Den kännetecknas av en rik tegelarkitektur med konstverk av tidens mest framstående konstnärer integrerade i arkitekturen. Den är i dag statligt byggnadsminne. Nu efter ytterligare sjuttiofem år av kraftig utbyggnad av befintliga och nya institutioner och under varierande stilperioder är huvudintrycket fortfarande detsamma.

KTH

Tillbyggnaden ur ett mer vardagligt perspektiv som visar på samspelet mellan de olika epokernas arkitektur.

Att arkitektutbildningen nu efter en mångårig utflykt från KTH till Östermalmsgatan har kommit tillbaka till högskoleområdet kommer sannolikt att innebära ett lyft och en möjlighet såväl för framtida byggande som för arkitekterna som grupp. Bland många arkitekter har det funnits en föreställning om att det från övriga KTH isolerade läget skulle gynna den konstnärliga förmågan. Vad jag kunnat se har detta i varje fall inte gynnat utvecklingen av arkitekternas kompetens inom för dem så viktig humanistisk vetenskap.

kth ark skola

Förhoppningsvis medför flytten att den osunda ovilja mot att beblanda sig med övriga teknologer upphör och att man ser fördelen med ökad möjlighet till kunskap och erfarenhetsutbyte i synnerhet med institutionerna inom Bygg och Samhällsbyggnad. Att en elit, som arkitektkåren kan sägas vara, i så hög grad som skett, isolerar sig med egen jargong och egna värderingar är aldrig bra vare sig för kunskapsutveckling eller för omgivningens syn på en.

stadshuset

Allt för många projekt med hög svansföring har visat sig minska hellhetsgreppet om stadens berömda skönhet.

Problemet accentuerades naturligtvis av att arkitekternas byggnad på Östermalmsgatan blivit symbol för i allmänhetens ögon riktigt omänsklig arkitektur. Det hjälper ju inte att byggnadens arkitektur i sig har förtjänster om den blir ett negativt tillskott och känns fel i sin omgivning och dessutom medförde rivning av den uppskattade och historiskt intressanta byggnad som tidigare låg på platsen.

Arkitekturskolan vid Östermalmsgatan.

Arkitekturskolan vid Östermalmsgatan ansågs av allmänheten allt för omänsklig och främmande i sammanhanget.

Prismotiveringen till Kasper Salinpriset, det av SAR instiftade viktigaste arkitekturpriset i Sverige, 2015 lyder: ”Arkitekturskolan läggs till staden som ett nytt lager och tidsuttryck så att helheten blir bättre och en kulturhistorisk intressant miljö höjs. Kasper Salin-priset 2015 går till en kompromisslöst samtida byggnad. Den tar utgångspunkt i sin omgivning och relaterar till den, tydlig i sin karaktär som tillskott till kulturbyggnader.” Jag vill gärna se den som en programförklaring från Sveriges arkitekter för framtiden. Ett verkligt lappkast från den alltför ofta innehållslöst teknokratiska syn, som inte minst förra årets Kasper Salin-pris till kulturhuset i Umeå var ett tydligt exempel på, i det fallet med högst negativ konsekvens för trivseln i och upplevelsen av intilliggande äldre stadsmiljö.

arkitekturskolan

Att man lyckats få den nya byggnaden att smälta in så väl tror jag beror på tre faktorer. Gestaltningen är skickligt genomförd och associerar till tung industri för många ett naturligt uttryck för en teknisk högskola. Den dominerar inte över andra likvärdiga institutioner. Färgskalan harmoniserar med befintlig tegelarkitektur. Minst lika av görande tror jag dock är att det handlar om en liten volym i relation till omgivande bebyggelse. En större volym skulle krävt något helt annat. Jag kan inte låta bli att dra parallellen till Nobelcenter, som om det hade en volym som var hälften av det presenterade förslaget antagligen skulle upplevas som ett tillskott med sin avvikande gestaltning.

nobelcenter

Nobelcentret gör allt för att inte smälta in.

För att ändå något problematisera gestaltningen av arkitektskolan vill jag fundera omkring om dess effekt är den önskvärda. Kan det i stället för positivt intresse bidra till den exkludering av arkitekterna som man med tillbakaflytten velat undvika? Kanske är det en slump, men de enda två teknologer med vilka jag samtalat med om byggnaden fällde kommentarer liknande ” när de nu kommit till oss på området så sätter de sig i en burk”. Hur som helst så handlar det om en känslig balans.

Jacobs kyrka och Gallerian

En isolerad jargong och egna värderingar inom arkitektkåren ger ofta tråkiga resultat.

Byggherre för arkitektskolan är Akademiska hus, en organisation som ju både äger och förvaltar i stort sätt hela KTH-området. Detta har stor betydelse för det positiva resultatet. Av naturliga skäl ser de till det långsiktigt bästa för helheten på ett helt annat sätt än flertalet andra exploatörer i Stockholms innerstad – att de olika i KTHs fall institutionerna behandlas likvärdigt, att befintliga byggnader och andra resurser tas tillvara på ett hållbart sätt, att gaturummen är trevligt inbjudande med ljus och mänskliga proportioner och att kvalitén i helhetsintrycket som en viktig del i det gemensamma varumärket består varumärke består.

Trots fagra beskrivningar av nya projekt blir det ofta hårt, kallt och ogästvänlig

Trots fagra beskrivningar av nya projekt blir det ofta hårt, kallt och ogästvänlig

Det är min förhoppning att den politiska ledningen i Stockholm framöver gör sina prioriteringar från mosvarande utgångspunkter. Dagens huggsexa om byggrätter och om att få dominera stadsbilden för egen vinning måste få ett slut. Det för inte bara med sig erodering av Stockholms så unika stadskaraktär, tristare mörkare gatumiljöer, ökad segregation, förlust av kontinuitet och historia, ökat slöseri med såväl ekonomiska som ekologiska resurser.   Det för med sig missade möjligheter att tänka nytt fritt från gamla förlegade föreställningar om hur städer ska växa för att bli framgångsrika såväl ekonomiskt som socialt och ekologiskt

Kerstin Westerlund Bjurström

”Kerstin reflekterar” är en serie artiklar av Kerstin Westerlund Bjurström som delar med sig om sina tankar om Stockholms utveckling. Kerstin är arkitekt och flitig medarbetare på Stockholm Skyline, har suttit som ordförande i Svenska Arkitekters Riksförbund SAR, Samfundet S:t Erik och ICOMOS Sweden.

Läs fler artiklar i serien här


Kommentarsregler:

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Väl mött!

 

3 kommentarer

  1. Britt-Marie Almström den 3 februari 2016

    Mycket givande artikel! Tack!

  2. carl-johan rosén den 24 januari 2016

    Jämför föreläsningssalarna. I nya huset går det inte att mörklägga under dagtid. Något märkligt.
    När man bygger ett nytt A-hus borde det varit en självklarhet att tänka byggnaden också som en pedagogisk erfarenhetssamling. Här borde finnas synligt måttsatta varierande takhöjder, korridorer, passager och rumsligheter som man kunde utforska när man sitter i ritsalarna och tränar sig i att förstå vad man utformar. Olika material i golven, på väggarna och i taken. Runda former men också otroligt kantiga. Variationer att lägga märke till. En sinnligt och taktilt laddad byggnad för att massera nästa generation av arkitekter. Visst är det yttre stiligt hanterat men inuti saknas en funktionalitet som följer byggnaden uppgift.

  3. Nilla bolding den 23 januari 2016

    Hej!

    Intressant och bra! Men en av bilderna (den med trapporna) får mig att undra hur byggnaden förhåller sig till oss med rörelsenedsättningar. Har vi full tillgänglighet och användbarhet? Blir vi likvärdigt bemötta?

    Nilla bolding, Lund