Insiktsfull gestaltningen underskattat verktyg för samhällsförändring

Gustaf III:s boulevard Solna.

Det kanske viktigaste när det gäller Stockholms bebyggelseutveckling idag är att den bidrar till att motverka utanförskap och segregation. Skillnaderna i attraktivitet mellan olika stadsdelarna måste helt enkelt minska. En alltför lite diskuterad fråga är hur bebyggelsens gestaltning och särskilt dess arkitektoniska uttryck påverkar det sociala livet i en stadsdel och dess attraktivitet. Kuskapen om och intresset för detta måste öka bland alla inblandade i stadsbyggnadsprocessen skriver Kerstin Westerlund Bjurström.

Samhällspriset för att det hittills inte ansetts gå att bygga attraktivt nog för att få lönsamhet annat än på redan attraktiva platser som vid stränder eller på tak i innerstan är högt – en än mer segregerad, funktionsuppdelad, bilberoende stad, alltför ofta med skadlig inverkan på skönhets-, kultur-, natur- och trivselvärden. Det vore en tragedi att missa den möjlighet som förestående extremt omfattande bostadsbyggande ger att åstadkomma en socialt, ekologiskt och ekonomiskt bättre fungerande helhet av hela Storstockholms stadsområde.

Saltjökvarn i Nacka. Inte mycket av det som byggs i dessa strandlägen bidrar till en positiv helhetsupplevelseupplevelse av Stockholms vattenfront. Men det säljer sig självt ändå.

Ett avgörande hinder för detta torde vara dagens fokus på att ytterligare öka dominansen av Stockholms redan överhettade och allt tätare stadkärna, vilket sker på bekostnad av området utanför. Vi måste bygga mer tät och sammanhängande stad både av miljöskäl och för att allt fler människor vill bo så. Men det bör i stället göras i linje med den regionala utvecklingsplanen (RUFS 2050) d.v.s. genom att utveckla minst ett par av dagens viktigaste förortscentra till ”riktiga” stadskärnor med allt det som då krävs av offentlig verksamhet, intressanta besöksmål och tongivande företag. Detta synes vara framtiden även i ett internationellt perspektiv. Flera jämförbara framgångsrika städer har redan kommit långt i en sådan utveckling.

Pembrooks plan för högt hus på Passagengallerian bakom NK. Dessutom visuellt skadligt och alldeles fel strategi att locka de spjutspetsföretag man vill ha in i stadskärnan. Illustration: Schmidt/Hammer/Lassen Architects.

En descentraliserad stadsstruktur skulle ge bättre möjlighet också för människor med ordinära löner att ha råd att bo i en stadskärna. Det skulle också ge ökad likvärdighet för boende i stadsdelar runt dessa med boende i närheten av citykärnan vad gäller närhet till service, utbildning, nöjen och arbetstillfällen. Som konstateras i RUFS 2050 skulle det ge en ojämförligt stor vinst för miljön p.g.a. minskat trafikarbete i storstadsområdet som helhet och minskade trafikinvesteringar p.g.a. att trycket på innerstan minskar. För två lägenheter på tak i innerstaden eller vid strand går det dessutom att bygga fyra eller fem på byggplatser där det är enklare och billigare att bygga än i citykärnan.

1.

2.

Bild 1: Kistagången med Gallerian och tunnelbanan i ryggen. En utmaning att utveckla Kista Centrum till en fullvärdig stadskärna t.ex. med fina stadskvarter ovanpå den befintliga jättegallerians butiker och restauranger och insprängt i IT staden.

Bild 2: Kvartersstad med hygglig skala och försök till värme i gatubilden räcker inte i Ursvik. Från andra sidan kvarteret ser man Kista en halv km bort avgränsat av öppet fält och motorvägsspagetti och detaljbearbetning och saknas oftast.

Men alla medel måste användas. I övrigt god funktion räcker inte för att väga upp dagens sociala snedbalans. Gestaltningens möjligheter att påverka hur vi känner oss till mods, uppfattar oss själva och vår plats i samhället och därmed våra val, handlingar och hur vi interagerar med andra måste tas till vara fullt ut både när det gäller nya stadsdelar som vid kompletteringar av befintliga. Potentialen i att med skala, form och inte minst arkitektoniskt uttryck skapa stadsdelar som låter tala om sig som synnerligen attraktiva måste tas till vara på ett annat sätt än idag.

I Sollentuna Centrum har man med enkla medel skapat en inkluderande stadskänsla i samklang med intilliggande villaområde trots genomfartstrafik och sluten galleria.

Studier av hur arkitektoniskt uttryck, skala och bebyggelsetyp påverkar våra sinnen talar ett tydligt språk. Gatumiljöer med varma färger, mjuka material, vackra detaljer, rytm och variation i mänsklig skala inom en arkitektoniskt sammanhållen helhetskaraktär ger t.ex. enkelt uttryckt generellt betydligt mer positiva känslor än det mondänt perfektionistiskt blanka eller spretiga, vit/ grå/ svarta med ibland häftigt sneda vinklar. Sen må vara att folk är olika och karaktären hos olika stadsdelar må variera. Mycket återstår också att utforska. Men faktum kvarstår att gestaltningen är en viktig pusselbit när det gäller att påverka allt från trygghet, socialt samspel och fritidsaktiviteter till vår gemensammasamhällsekonomi.

Väl bearbetade inbjudande detaljer uppfattas däremot som positiva signaler av de flesta som dessa från 2000-ialets Gustaf III s Boulevard.

Rörstrandsgatans ornament ger samma signal om omsorg.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Trots goda ambitioner tycks dock det formideal som sedan länge besjälat stora delar av arkitektkåren och deras beställare vara i otakt med såväl husdrömmen hos det stora flertalet medborgare som med resultatet av den forskning som finns tillgänglig.

”Gestaltningens möjligheter att påverka hur vi känner oss till mods, uppfattar oss själva och vår plats i samhället och därmed våra val, handlingar och hur vi interagerar med andra måste tas till vara fullt ut” 

Jag kan förstå att ett konstnärligt yrke som arkitektens lockar till att använda teknikens ultimata möjligheter för att skapa nya konstnärliga uttryck. Men borde det inte vara en ännu större utmaning idag att utifrån ett humanistiskt förhållningssätt och dokumenterad kunskap om hur människor påverkas lyckas skapa miljöer som verkligen gör positiv skillnad? Att traska på i mentala hjulspår sedan 1960-talet eller sedan 1930-talet känns för mig mindre modernt.

Studio 1, Örgryte, Årets vinnare av Kasper Sahlinpriset. Foto: Per Hallén

Årets vinnare av Kasper Sahlinpriset, Johannes Norlander, visade stor insikt när han kommenterade att han samtidigt fått Sveriges finaste arkitekturpris och bloggen Arkitekturupprorets ”fulpris” för samma objekt med att se det som uppfordrande och intressant. Allt för många av hans kolleger skulle chockerande nog ha beskyllt de upproriska för okunskap eller nostalgi vilket jag upplever som högst respektlöst. En rimligare och betydligt mer kreativ attityd är väl att se detta engagemang från oliktänkande som betydligt mer hoppingivande än den uppgivna attityd som jag så ofta möter från en allmänhet som tror att det av olika skäl måste bli som det blir.

1.

2.

 

 

 

 

 

 

 

Bild 1:Varför blir det idag så här när miljonprogramsmiljön intill det finstämda Sollentuna centrum ska uppgraderas. Rätt att försöka anknyta till 70-talskaraktären, men varför så okänsligt mondänt.

Bild 2: Hur upplevs dessa minimalistiska entrédetaljer från trendiga byggnader i Norra Djurgårdsstaden? 

Att människor hänvisar till en byggnadsstil, framhåller en viss äldre stadsmiljö som förebildlig eller ser vissa formelement som eftersträvansvärda ser jag som ett fullt legitimt sätt för lekmannen att ge uttryck för en önskan eller ett behov.

Man kan undra varför ledande folkvalda politiker sällat sig till den grupp medborgare, som ändå finns, som tycks trivas i det idag gängse mondänt blanka, kalla och storskaliga. År det kanske så att de genom sin position har mindre behov av det trygga, trevliga och omslutande än folkmajoriteten och dessutom på ett mer eller mindre medvetet plan solidariserar sig med ekonomiskt oberoende grupper närmare det internationella kapitalet och dess ideal?

Men så här som i Råcksta där Wellingby Brf med hjälp av sörgårdsmiljö försöker skapa ett behagligare möte med de nya bostäderna i Vattenfalls gamla mastodontkontor som nog ingen helst vill ha.

Byggandet omsätter miljarder och ändå ägnas minimal uppmärksamhet åt hur dess gestaltning påverkar samhällsklimatet. Vi måste kräva av dem som skapar, medverkar i och beslutar om våra stadsmiljöer att ta del av dokumenterad kunskap också om hur de offentliga rummens gestaltning och alldeles särskilt hur det arkitektoniska uttrycket påverkar attraktiviteten hos en stadsdel och dess sociala liv. Det är lika mycket är en fråga för att komma till rätta med segregationen i våra större städer som att göra dem långsiktigt ekonomiskt, socialt och ekologiskt hållbara.

Kerstin Westerlund Bjurström

Arkitekt SAR/MSA

”Kerstin reflekterar” är en serie artiklar av Kerstin Westerlund Bjurström som delar med sig om sina tankar om Stockholms utveckling. Kerstin är arkitekt och flitig medarbetare på Stockholm Skyline, har suttit som ordförande i Svenska Arkitekters Riksförbund SAR, Samfundet S:t Erik och ICOMOS Sweden.

Bilder, om inget annat anges, är tagna av Kerstin Westerlund Bjurström.

Fler artiklar ur serien här


Kommentarsregler:

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Väl mött!

 

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *