Miljonprogramsmedicin 2.0 – nej tack!

Kista, fantastiska möjligheter. Det man främst gjort är spektakulärbyggen. Resultatet har inte varit det man önskat.

80 000 nya bostäder   nya städer, nu skynda på! Lite så står det i politiska förslag för att mota bostadsbristen i grind med en snabbt ökande befolkning. Förslagen ekar dock trist 70-tal med miljonprogramslösningar i något uppsminkad version pryder omslagen till prospekten. Har vi verkligen tänkt om före eller är det återigen smärtstillande för obotliga sjukdomar?

Sverige behöver bygga nya städer. Av någon anledning så kan man inte bygga till befintliga utan man tittar från regeringshåll ut nya platser för dessa. Sist det var kris i bostadsfrågan i mitten av förra seklet, tog man ordentliga tag. Man  frigjorde s.k ”jungfrulig mark”  dvs oftats åkermark i närheten av trafikpunkter i kombination med tunnelbanedragningar. Här skulle alla få det i princip lika bra och massor med frisk luft och grönområden. Ja, vi kan det mesta om miljonprogramsideologin och vi vet också resultatet av hur funktionsseparerad stadsplanering och elitistiskt utformad arkitektur (alltså sånt som bara en vältränad estet finner outsägligt vackert).

Om man studerar hur städer uppkommer finner man många gemensamma nämnare dem emellan. Det är oftast en hamn, en plats mellan landsändar som lämpar sig väl för handel, en säker plats på en platå eller en vallfärdsplats som uppfattas religiös. Sammantaget är att man dragit nytta av platsen under längre tid och att den sakta växt fram. Egentligen spelar det mindre roll hur den ser ut från tid till annan, även om de mest framgångsrika tenderar att ha spår från de flesta tider.

Tensta 1971. Tiden då alla skulle bo i stan fast på landet eller tvärtom. Foto: Holger Ellgaard

Just miljonprogrammet är lätt att förstå om man studerar den efterkrigstid den växte fram ur. Man ville enbart frammåt under några decennier. Krigets fasor och stora sår var tvunget att glömmas och läkas, även på platser där det inte härjat. Sociala orättvisor skulle bort och det visade sig vara ekonomiskt bäst om alla hade en minsta gemensamma standard. Demokratiseringsprocesser och möjliggörande för mer flytande socialgrupper var ett fokus. I Sverige fungerade det väl på sikt där man kunde födas in i en ekonomisk och utbildningsmässigt utsatt familj för att en dag kunna bli statsminister. Det är ett arv man skall värna om. Slagsidan av detta enorma folkhemsbygge med bortrationaliseringar av människor på institutioner, sjukdomstämplar för ”avvikande beteenden” statsfinansierade medier med politiskt budskap är något vi helst glömmer(obs ej kosher att påstå….). De fysiska bevisen, manifestationerna av bygget, finns dock kvar. De problem folkhemmet skulle sanera har växt sig fast i miljonprogrammets betongförorter där väggarna är kallt gråa av betong.

Jag betvivlar inte att det finns massor med kraft och positiva sidor av dessa numer utpekade problemområden, men problemen tenderar att vara större. Hur kan det då bli så ur stadsbyggnadssynpunkt?

Rinkeby. Fantastiska möjligheter om man bara fimpade det trista 70-talet.  Foto: Johan Fredriksson

Det hela är ganska enkelt. Jämför valfri betongort med en innerstadsstadsdel. Vad saknas? På pappret finns allt där; gator, torg, kommunala funktioner, kommunikationer, bostäder etc. Tittar man mer noggrant på det man punktat upp så inser man att det är större funktioner och färre i orten, medan tvärtom i innerstadens stadsdel. Det finns helt enkelt fler valmöjligheter, större blandning av intressen och utbud av livsstilar i stan. I en mer isolerad stadsdel, omgiven av trafikleder och stora fält är man hänvisad till den som tar täten. Funktionerna blir stelare, attityden hårdare.

Exempelvis bodde jag en tid i Rågsved som byggdes årtiondet innan miljonprogrammet. Rågsved myllrar av välritade folkhemsarkitektur och mycket riktigt var lägenheten både fin och praktisk. Det fanns dock få samhällsfunktioner. Någon mataffär, någon pizzeria och kiosk. Polisen var lika vanlig som postbilen.

Rågsved, riktigt fint på bilden, men tråkigt. Foto: Holger Ellgaard

Jag vill inte påstå att jag mådde illa av att bo där men när jag sedan lyckades få en andrahandslägenhet i stan var det plötsligt som om världen fick färg, maten smak och natten ljus. Där hade jag allt inom räckhåll. Byggnaderna såg olika ut, gatorna olika bredd och torgen annorlunda. Jag kunde ta mig på några minuter från Stadsbiblioteket till Kulturhusets bibliotek för att sedan släntra ned på Zita för det sista av studiedagen. Även om man stundom virrade bort sig i stan så kändes det inte bortkastad. Man fick se annat än likadana hus och taggbuskage som förra boendet. Variation och möjlighet till utbud var knepet. Och det har man vetat i årtusenden, men modernismen ville glömma detta och i utbyte mot bekvämlighet få kontroll.

Södermalm. ett bra recept man sällan tar till.

Så varför leta platser nya städer? Förorterna, trots sitt tråkiga rykte har alla de förutsättningar som finns för ett lyckat stadskoncept, om man nu tillåter rivningar, tillbyggnader och nya stadsplaner. Inte minst det sociala. För det finns mycket få vinster med att bevara funktionsseparerade områden. Man gör tillägg i Rinkeby för att förtäta och göra platsen säkrare och trevligare. Tyvärr gör det i samma tradiga 70-talsstil som resten är byggt i. Här finns sällan ord som ”spektakulärt” och ”världsklass”. Varför inte? Innerstaden som anses som fantastiskt vacker (förutom Sergelstorgsområdet…) har fått sin beskärda del av spektakularisering de senaste 15 åren. Flera av dessa byggen hittar inte ens köpare längre då man inte får pytt för kvadratmeterpriserna.

Norsborgs ombyggnadsplaner.

Norsborg skall få de stadskvalitéer det saknar. Det låter sig höras. Om man ändå lade ned lite tid på att inte inspireras av skräparkitekturen från senare delen av 1900-talet. För vem vill ha den? Som vanligt läser man det vanliga rabblet om kvartersstad och en märkesbyggnad i form av en skyskrapa som ska sätta Norsborgs på kartan, jo, ni läste rätt. Ännu ett trivialt hus där höjden skall markera dess arkitektoniska egenskaper. Argumenten är att skapa säkrare stadsmiljö. Området är såpass osäkert att man måste göra stora infrastrukturinvesteringar. Om man nu kunde satsa på ett mer personligt uttryck så kanske man slapp göra om det om 40 år igen? Många delar av innerstaden revs för att man ville sanera socialt förfall och osäker miljö. Resultatet var Sergels torg, vilket knappast betraktas som säkert, inte nu, inte då.

Om man ger platsen samma omsorg som de galet dyra innerstadsområden kommer man man känna stolthet över kvarteret man bor i. Följden blir att man inte accepterar att kriminella tar över, för är innerstan lika farligt? Möjligen vid Sergelstorg. Men så inbjuder det till trist verksamhet. Kanske är det naivt att tro, men jag håller behårt på att om människor av olika bakgrund och ekonomiska möjligheter bor i närheten av varandra så uppstår mindre problem och större social rörlighet. Jag tror lika hårt på att vacker miljö är mätbart och gör livet trevligare och därmed folk snällare och gladare. Än så länge har ingen bevisat motsatsen.

Florens. Foto: Longino

Följ innerstadens recept på induvidualism i det arkitektoniska uttrycket, lek med form, ta in klassisk arkitektur. Strunta i den arkitektur, i kvarter eller inte, som ingen verkar uppskatta – de var och förblir verkningslös medicin på sjukdomar vi inte kommer bli av med -igen.

Matti Shevchenko Sandin


Kommentarsregler:

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Du ansvar själv för din kommentar som naturligtvis är respektfull. Väl mött!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *