Apple i Kungsträdgården – ett uttryck för kortsiktig och visionslös stadsbyggnadspolitik

”Ta fram en ny detaljplan utan Apple med för Kungsträdgården värdig entré mot Hamngatan. Låt avslaget till Apple i Kungsträdgården bli startpunkten för ny framtidsinriktad strategi för stadsbyggnadspolitiken för staden som helhet” skriver Kerstin Westerlund Bjurström.

Tillvägagångssättet när det gäller byggande i känsliga lägen i Stockholm börjar bli klassiskt. Exploatör uttrycker intresse för en eller flera tomter. Ledande politiker kommer, förhoppningsvis efter viss beredning av frågan internt, med ett handslag överens med exploatören. Kallt räknar man med att vilka motargument som än framförs från remissinstanser och allmänhet under den ofrånkomliga samrådsprocessen, så ska det gå att baxa igenom projektet.

Exemplen är många – förutom Apple bl. a. Nobel Center, Gallerian, Liljeholmskajen. Det har hittills inte spelat någon roll vilken majoritet som varit styrande. Under många år nu så har S och M påhejat av C över blockgränsen varit garanter för att sådana handslag gäller. Det ska gå att lita på staden heter det. Att runda det fösta steget i denna, programsamrådet om läge och volym, har dessutom blivit allt vanligare.

En överenskommelse om att det globala IT- företaget Apple ska få bygga en så kallad flaggskeppsbutik i Kungsträdgårdens norra del mot Hamngatan är på väg att bli ett sådant fall. Apple har köpt tomträtten av tidigare ägare, Stockholms handelskammare.  I skrivande stund är förslaget till detaljplan för bygget utställt för samråd. Den befintliga resturangen TGI Fridays avses att rivas och ersättas av en betydligt större och högre byggnad som kommer att uppta en rektangulär yta hela sträckan mellan parkens alléer.

Det är för mig obegripligt hur man som politiker ens kunnat tänka sig att låta en kommersiell aktör permanent få ta del av begränsad parkyta i Stockholm citys tätt bebyggda stadsmiljö för att exponera och sälja sina egna produkter. Att där idag ligger en byggnad är inte ett hållbart argument. Inte heller att den av en del upplevs som för enkel  och utan elegans. Den gör betydligt mindre intrång än Apples butik och till skillnad från denna är restaurangverksamhet en naturlig del av livet i en park.

För de mängder av affärsfolk, tjänstemän, shoppare, flanörer, turister och besökare till områdets många besöksmål, som rör sig i och runt parken, är trängseln redan idag alltför stor. Med Stockholm snabba befolkningstillväxt lär den inte bli mindre. När vi t.ex. lyckats med integrationen kommer en större del än i nuläget av befolkningen i dagens utanförskapsområden att uppleva att stadens museer och andra besöksmål också är till för dem.

Ett välbehövligt komplement till Kungsträdgården redan nu är den plats som staden fortfarande hoppas ska användas för Nobel Center. Sambandet med museiparken, skärgårdstrafiken, de för fritidsändamål och service lämpliga sjöfartsbyggnaderna och läget nära vattnet gör den idealisk som andningshål och mötesplats med olika aktiviteter.  Ett överhettat city behöver större yta för möten, rekreation och förlustelse inte mindre. 

 

Att Kungsträdgården inte är vilken park som helst borde fått politikerna att avstå från att tillmötesgå Apples invit. Det öppna rum som parken utgör i stadslandskapet från Hamngatan mot vattnet, mot Söders höjder och mot Gamla Stan är en viktig del i upplevelsen av Stockholms speciella karaktär av medvetet formad stenstad i skärgårdslandskap.

Dess sjuhundraåriga historia först som kunglig trädgård, senare som allmän park och alltmer som plats för såväl lokala som nationella evenemang borde tillsammans ha med detta kraftfullt magnifika stadsrum vara argument nog mot varje intrång och i stället mana till en ordentlig uppgradering.  Platsen med statyn av Karl XII liknar med dess konstgräs mest ett uppförstorat sterilt biljardbord. Mot platsen med Mohlins fontän tränger sig scenens tråkiga baksida och diverse tält på. Måste scenen verkligen vara så stor? Skulle Sergels torg kunna användas mer? Behöver Stockholm kanske en ny evenemangsplats?

Tyvärr går det inte att se Appleprojektet och andra liknande som isolerade övertramp. Det är snarare ett uttryck för kortsiktig, räddhågad, och visionslös stadsbyggnadspolitik efter gamla förebilder utan insikt om dagens strömningar och utan nya grepp som kan fungera för lång tid framåt. Det verkar saknas kunskap om vad en stads struktur och gestaltning i stort såväl som smått betyder för att den ska förbli attraktiv och en långsiktigt bra plats att bo och verka i.

Att stadens parker öppnar sig mot gaturummen har varit ett framgångsrikt koncept i planeringen av Stockholms innerstad liksom i flertalet europeiska storstäder.  Det tillför gaturummen grönska, ljus och luft och gör parkerna tryggare. Det är också ett tydligt uttryck för att parken tillhör alla värdigt ett demokratiskt samhälle. Att som förslaget till detaljplan göra tvärt om är obetänkt.

Om man ser till hela Stockholms utveckling så verkar det vara konsensus mellan samtliga politiska partier att Innerstaden måste ”stärkas” i relation till ytterstadens centra. Det framgår tydligt av översiktsplanen med dess alla förtätningsförslag.  Apple i Kungsträdgården ser jag som ett tydligt uttryck för denna inställning. Vid Samfundet S:t Eriks, Byggnadsvårdsföreningens och Naturskyddsföreningens möte i Kungsträdgården strax före valet uttryckte samtliga partier stark oro för att andra liknande etableringar som Apples var på väg i ytterstadscentra i stället för i innerstaden när jag tycker att de borde applådera.

Tänker sig då tillskyndarna av Apple i Kungsträdgården att nästavärldsledande företag eller organisation som vill etablera sig i Stockholm ska placeras på Nybroplan eller Norrmalmstorg? Så länge som Stockholms politiker ser lokalisering av viktig prestige-verksamhet till centra i förorten som ett hot i stället för som ett steg i rätt riktning så kommer vi aldrig att få bukt med segregation och ojämlikhet eller klimat och ekologi. Att grotta in sig i det befintliga är inte en långsiktig lösning.

Alla vet innerst inne att om bostadssegregationen och alla de problem som den för med sig, ska minska så är det nödvändigt att medel- och överklassmänniskor, som hittills till nästan varje pris som helst klamrat sig fast i innerstad och liknande miljöer, i stället väljer att flytta till ytterstans stadskärnor . Motsatsen är dömd att misslyckas p.g.a. de mycket högre mark-, etablerings-och byggkostnaderna i innerstan. Det som behövs vad gäller byggandet är:

– väl marknadsförda politiska visioner för hur de i regionplanen utpekade regionala stadskärnorna inom Stockholmmed närområde ska utvecklas till fullvärdig stad,

-att ikoniska och betydelsefulla företag och institutioner etablerar sig på dessa platser,

-att arkitekter, exploatörer, beslutsfattare m.fl. skaffar sig kunskap om hur stadsplanering och gestaltning av stadsmiljön påverkar människor och att denna kunskap används målmedvetet för att uppnå ett socialt hållbart samhälle,

-att politikerna satsar konsekvent och helhjärtat på ytterstaden och i stort sett begränsar åtgärderna i innerstan till att göra upp med gamla misstag.

 

Dagens politiska vision om den allt tätare innerstan med komplicerade påbyggnader, rivning av historiska miljöer, överstora hus i känsliga lägen och byggen som förtar Stockholms karaktär som stad byggd på öar som planerna för spårområdet inklusive Centralstationen är oförenliga med långsiktig hållbarhet såväl för jordens överlevnad som socialt och ekonomiskt. De höga byggkostnaderna kräver stora investeringar vilka i innerstans trängsel ger litet utbyte i bostads och arbetsytor och onödigt höga hyror.

Rivning och sanering ger hög energiåtgång och stora ekologiska avtryck. Livsmiljön blir sämre p.g.a. mörkare gatu- bostads och arbetsmiljöer. Hela stadens attraktivitet försämras i takt med att kulturmiljö generellt, historiska platser och byggnader förvanskas och det så karakteristiska skärgårdlandskapet blir allt svårare att uppfatta.  Och som sagt blir det hart när omöjligt att någonsin ens lite utjämna skillnaden mellan innerstad och ytterstad.

Jag undrar vad eftervärlden skulle säga om vi missar den möjlighet till förändring som dagens bostasbrist i kombination med högkonjunkturen gav oss för att vi oroade oss för innerstaden. Visst kommer det kanske att finnas plats i någon överbliven Hennes & Mauritslokal för nya etableringar av något storföretag. Men bättre och mer framgångsrikt för Stockholm är att ett mindre överhettat city gör det möjligt för kreativa start-upföretag att flytta in.

Ta fram en ny detaljplan för Kungsträdgården utan Applebutik med värdig entré mot Hamngatan. Låt avslaget till Apple i Kungsträdgården bli startpunkten för ny framtidsinriktad strategi för stadsbyggnadspolitiken. Släpp ide’n att innerstan måste förtätas. Ta vara på befintliga värden Våga språnget till stad med flera nya fullvärdiga stadskäror som bygger på skärgårdslandskapets förutsättningar, som i samspel med innerstaden bidrar till att lösa samhällsproblemen och vars struktur ska kunna hålla många hundra år.  Tänk klivet över Norrström.

Kerstin Westerlund Bjurström

Arkitekt SAR/MSA

Foto om inget annat anges är av Kerstin Westerlund Bjurström

”Kerstin reflekterar” är en serie artiklar av Kerstin Westerlund Bjurström som delar med sig om sina tankar om Stockholms utveckling. Kerstin är arkitekt och flitig medarbetare på Skyline, har suttit som ordförande i Svenska Arkitekters Riksförbund SAR, Samfundet S:t Erik och ICOMOS Sweden.

Fler artiklar ur serien här

---

Kommentarsregler:

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarsspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret publiceras inte. Du ansvar själv för din kommentar som naturligtvis är respektfull. Väl mött!