Hemligheten med Manhattan

New York, China Town. Stadsmyllret befinner sig i den lägre bebyggelsen där olika företag har etablerat sig vägg i vägg. Foto: Peter Elmlund

New York, China Town. Det är inte skyskrapan som skapar levande stadsliv på Manhattan. Det är de små kvarteren och de många huskropparna per kvarter, det vi kallar finmaskighet. Foto: Peter Elmlund

Under efterkrigstiden styrdes svensk stadsplanering av en järnhård modernistisk ideologi som förhindrade byggandet av attraktiva städer. Det var en ideologi som hämtade kraft ur stordriften. Nästan allt som byggdes var funktionsseparerad förort som förvisso kunde erbjuda goda bostäder, men sällan spännande platser.

Någon gång efter sekelskiftet, i takt med att den sista ideologibärande generationen stadsbyggare började lämna arbetslivet, kom äntligen motreaktionen i stor skala. Plötsligt började det talas om att bygga stad igen; funktionsblandad, levande stad, istället för tysta bostadsområden. Och nu tio år senare har vi ett totalt genombrott. Det går knappast att hitta något organiserat motstånd mot tanken på att återgå till blandstaden.

Vy från Bredängs tunnelbanestation. Ett exempel på hur tydlig finmaskigheten blir i sin frånvaro. Foto: Wikipedia

Vy från Bredängs tunnelbanestation. Ett exempel på hur tydlig finmaskigheten blir i sin frånvaro. Foto: Wikipedia

I stadsfrågor är det alltså 1989 och muren har fallit. Det råder vild entusiasm på alla sidor om den tidigare gränslinjen. Hur framtiden ska se ut är ännu oklart, det finns inte längre några tydliga makt- och kunskapsstrukturer, och just denna oklarhet frigör en fantastisk energi. Opportunister i alla läger ser en möjlighet att ta sig fram genom att göra sin egen personliga tolkning av den goda framtiden. Vi har de gröna visionärerna som drömmer om staden utformad som ett växthus, vi har de glada civilingenjörerna som drömmer om hus som levererar energi och så har vi centerns svar på Don Quijote, Per Ankersjö, som drömmer om skyskrapestaden.

Denna utveckling är ur sociologisk synvinkel förståelig men icke desto mindre problematisk. Stadsplanering, om vi nu bortser från planering av förortsstrukturer, är en komplicerad historia. Den goda staden går inte att frambringa med glada tillrop om tätare, högre eller grönare stad. Dessa begrepp leder inte per automatik till de resultat de politiska debattörerna hoppas på. De är för abstrakta.

New York kallades New Amsterdam vilket är tydligt när man ser de smala husen sida vid sida. Dessa hus bildar i sig små social världar där verksamheter pågår på de nedre planen och boende på de övre. Gatubilden får även en behaglig mosaik av olika utryck. Foto: Peter Elmlund

New York kallades New Amsterdam vilket är tydligt när man ser de smala husen sida vid sida. Dessa hus bildar i sig små sociala enheter där verksamheter pågår på de nedre planen och boende på de övre. Gatubilden får även en behaglig mosaik av olika uttryck. Foto: Peter Elmlund

Hur ska vi tolka ”täthet”? Är det gatubredden, kvarterens längd eller husens höjd? Är det antalet byggda kvadratmeter i huset eller antalet byggda kvadratmeter i stadsdelen eller rent av i hela staden? Manhattan är tätt men jämför vi hela kommunen New York med kommunen Stockholm så är Stockholm tätare.

”Funktionsblandning” är ett annat populärt ord. Problemet är bara att graden av funktionsblandning varierar med avståndet. Sett från flygplanshöjd är all bebyggelse funktionsblandad. Begreppet är meningslöst om vi inte samtidigt specificerar hur finmaskig funktionsblandningen är. Hur många olika funktioner det finns inom 400 meter är förvisso ett intressant mått, men det är inte tillräckligt för att avgöra om det är en bra funktionsblandning. Vi måste mäta detta ifrån varje adress i stadsdelen innan vi vet om vi kan bedöma saken ur till exempel transportsynpunkt.

Ett av de mer bisarra inslagen i debatten är dessa ständiga referenser till Manhattan. Typiska resonemang från Per Ankersjö med vänner är att det måste hända något i Stockholm, att det behövs mer storstadsliv, mer liv på gatorna, mer blandstad. Se på Manhattan!

Men det är inte skyskraporna som är nyckeln till Manhattans levande gator, det är finmaskigheten. Faktum är att Manhattan är mer finmaskigt än Stockholm, som på gatunivå är en ganska grovt tillyxad stad. New York kallades ursprungligen New Amsterdam och detta namn säger något om denna stads struktur. Här finner vi många små kvarter med många fastigheter.

Olika hantverks och grossistkvarter finns fortfarande och väl fungerande. I ett kvarter hittas siden, i ett annat, som bilden visar, begagnad restaurangutrustning. I Stockholm fanns även detta i centrala staden, men försvann i Norrmalmsregleringen. Foto: Peter Elmlund

Olika hantverks- och grossistkvarter finns fortfarande och väl fungerande. I ett kvarter hittas lampor, i ett annat, som bilden visar, begagnad restaurangutrustning. I Stockholm fanns även detta i centrala staden, men försvann i Norrmalmsregleringen. Foto: Peter Elmlund

Ett typiskt kvarter i stora delar av Manhattan kan ha hus som inte mäter mer än sex meter efter gatan, ibland mindre, ibland mer. Finmaskigheten av bostadshus och kontorshus med lokaler i bottenplan har möjliggjort ett fantastiskt småföretagarliv. På Manhattan finns en mycket rik mylla av småföretag som lever i en fruktbar symbios med de stora företagen. De delar stadsrum.

Tätheten av lokaler har möjliggjort en organisk utveckling av tematiska distrikt. Ett par kvarter på Bowery Street innehåller nästan bara företag som sysslar med begagnad restaurangutrustning, därefter kommer ett lampdistrikt och därefter ett med juveler och därefter kommer China Town.

Möjlighet till mindre affärsverksamhet skapar kreativitet och konkurrens som här med fyra hårsalonger på rad i China Town, New York. Foto: Peter Elmlund

Möjlighet till mindre affärsverksamhet skapar kreativitet och konkurrens som här med fyra hårsalonger på rad i China Town, New York. Foto: Peter Elmlund

I China Town hittade jag senast ett kvarter med fyra hårsalonger vägg i vägg. Sådana kluster är oerhört viktiga för småföretag. Tillsammans attraherar de fler kunder än de skulle gjort ensamma.

I Stockholm finns inte denna sorts finmaskighet, om vi bortser från Gamla Stan.

Skyskrapor är parasiter. De bidrar inte själva till finmaskighet och de levererar heller inte mer människor på gatorna. Levande gator skapas av attraktivitet i stadsrummen, inte av befolkningsunderlaget i det enskilda kvarteret. Visst kan vi bygga skyskrapor om vi vill, om vi tycker det ser ballt ut. Men skyskraporna har inget att göra med stadslivets vara eller icke vara.

Peter Elmlund – Projektledare Urban City Research/Ax:son Johnsonstiftelsen

11 kommentarer

  1. Pingback: Om täthet | Stockholm Skyline

  2. Karl den 3 april 2011

    Vari finns det en billig poäng med att Jacob´s nämns som en av dem som var med och räddade låghusbebyggelsen på Manhattan när hon var en av huvudfigurerna? För att Gardebring tycker om henne? Märkligt. bevarandet av låghusbebyggelsen gjorde att en stark kulturell kraft kunde växa fram, något som inte var möjligt i de dyra skyskrapeklustren.

    Jane Jacobs tycker inte om modernismen och det verkar som hon inte är särdeles förtjust i skyskrapor heller med tanke på att det just var sådana som skulle byggas i b la Soho. Jacobs är i o f i första hand ute efter ett finmaskighet, en närhetstänkande vilket inte utesluter skyskrapor, men man får inte glömma bort att skyskrapan är främst en tidig modernistisk produkt och lösning. Där fins visserligen en närhet, men då får man nog anlägga torg på vissa våningsplan för att få just denna närhet till butiker och dylikt.

    Exemplet med Manhattan är bra eftersom livet inte är så myllrande vid skyskraporna utan i lågbebyggelsen, så därav torde det vara bevisat. Skyskraporna står ganska tomma medan låghusområden har liv 24 timmar om dygnet. Skyskraporna har dessutom den effekten att det är svårt att ha utomhuskaféer i närheten eftersom kastvindarna är jobbiga.

    New York skulle definitivt vara N.Y. om man tog bort skyskraporna, N.Y är en mentalitet, ett sätt att se på livet som uppkommit genom en mångkulturell smältdegel samt att det är en (ur amerikanskt perspektivt) gammal stad som New Oleans och San Fransisco. Däremot om man ersätter allt med skyskrapor så försvinner nog hela skapelsen in i en Le Corbusierdröm. Däremot håller jag med dig om centralpark eftersom det snarare är det som man skapat en kultur runt än skyskraporna. Har aldrig hört talas om att man tar en dag bland skyskraporna, däremot en dag i parken.

    När det kommer till skyskrapor i Stockholm får man alltjämt påpeka att de exempelstäder som N.Y. och Tokyo har tropiskt klimat – inte Stockholm.

  3. Anders Gardebring den 3 april 2011

    @Karl:
    Jag tycker att du gör dig en billig poäng genom att ta in Jacobs – som jag starkt beundrar – i samband med kampen mot rivningar. Man behöver inte riva befintlig bebyggelse mer när man bygger höga än när man bygger låga hus. (Potentiellt snarare tvärtom då mer ryms i en högre byggnad). Jag har för övrigt aldrig upplevt Jacobs som motståndare mot höga hus. Jag upplever henne som motståndare mot modernism, rivningar av välfungerande kvarter och motorvägar rakt genom stadskärnorna.

    Själv ser jag ”det berömda New York-livet” just som ett resultat av de kontraster som finns i staden. En blandning av gammalt och nytt, lågt och högt (men numera tyvärr sällan av billigt och dyrt). New York skulle inte vara New York om man tog bort skyskraporna – lika lite som New York skulle vara New York om man tog bort stadsvillorna eller central park.

    Din erfarenhet av jobb i skyskrapa relaterar för övrigt mer till det amerikanska arbetslivet än till diskussionen om stadsbyggnad. Jag har som sagt också jobbat i skyskrapa, men för ett svenskt företag, och då ser det ju annorlunda ut.

    Jag tycker att stadsbyggnadsdiskussionen blir fattig om dess främsta ståndpunkt ska vara att motarbeta höjd. Kan vi inte prata mer om livet på gatan istället? Hur höga husen runtomkring är upplever jag som en klart mindre viktig fråga.

    Jag vidhåller min ståndpunkt som jag inte tycker att någon i denna tråd har kunnat argumentera mot – nämligen den att höjden på husen inte automatiskt vare sig bidrar till eller förhindrar stadsliv.

  4. Karl den 29 mars 2011

    @anders

    När jag bodde i N.Y. så var det arbetsplatser främst i de höga husen i klustret på Central park east side och Wall street(södra), resterande var låghusbebyggelse som räddas, b la av Jane Jacobs, på 60-talet då man ville anlägga fler skyskrapor där. Det är där det berömda N.Y-livet sker, inte uppe i kontorshusen eller ”pensionärsskraporna” som vi kallade de bakom 5th avenue där tanter med lite(inte så mycket som att bo på 5th) pengar satt och hukade på 35 våningen. Visserligen har Manhattan spelat ut sin rol som ett kreativt center då de flesta flytt staden till småstäder i New York State, men en viss charm i det kreativa sällskapslivet finns i de lägre kvarteren, som för övrigt vimlar av restauranger av varierande kvalité.

    Jag tror denna restaurang nedanför arbetsplatsen finns ändå, och min erfarenhet av jobb i skyskrapa är att det är mer än vanligt att man köper smörgås från catering eller automat. Amerikanska luncher är inte särdeles långa.
    Nej, höga hus bidrar inte till stadslivet, så varför ha dem om man nu inte felplanerat från början, som Manhattan.

  5. Anders Gardebring den 29 mars 2011

    Karl:
    Stadslivet pågår *framförallt* i gatunivå, men måste inte göra det. Det skyskraporna framförallt gör är att de erbjuder ett underlag för ett rikt stadsliv att växa fram. Men det förutsätter också att både höga såväl som låga hus har blandade funktioner. Inte rena bostads- eller kontorsområden. Jag har jobbat i skyskrapa och vid lunch tar man ju hissen ner. Men skulle lunchen på restaurangerna därnere vara lika bra om det inte vore för alla som jobbade i området? Nej, det är ju inte troligt. I Japan är man för övrigt duktig på att utnyttja koncentrationer av människor. Där pågår gatulivet i flera plan, och man kan köpa Takoyaki i ett gatustånd såväl som få ta hissen upp till Okonomiyaki-restaurangen på våning 10 eller Sushi-stället på våning 12.

    Höga hus ger inte automatiskt stadsliv. Men de förhindrar det inte heller. Det är en sanning som det vore hederligt att erkänna.

  6. Niklas den 29 mars 2011

    @Karl:
    Då är det ungefär som i Stockholm. City är ju i stor sett dränerat på stadsliv då affärerna stänger. Detta är en följd av själva zoneringen/kontorisering. I Stockholm råkar detta gälla att låghusområde (dvs city). På Manhattan råkar det gälla ett höghusområde.

  7. Karl den 29 mars 2011

    De som aldrig bott i N. Y. tycker att staden är likställt med skyskraporna, vi som bottt där vet att man sällan är i klustret av höghusen, livet pågår i de lägre delarna. Festerna pågår i de lägre delarna och vad pågår i höghusen – nja, mest trista kontor och fruktansvärt mycket aircondition.

  8. Jonas den 19 mars 2011

    Det stämmer. New York handlar om människorna, inte husen. Dessutom ligger det under Rom på breddgraden och har nytta av höga hus. Vi ligger inte så långt ned precis. Och visst är det skönt att olika städer har olika karaktär. Att man får komma någonstans, eller skall hela världen vara ett Globalt Skansen av representanter från hela världen?

  9. Anders Gardebring den 6 november 2010

    En på vissa sätt bra artikel som på just ett bra sätt belyser vad som i hög grad skapar levande gator, stadsliv och funktionsblandning.

    Att bygga skyskrapor innebär ju inte automatiskt att man får stadsliv. Men samtidigt är det ju inte heller så att skyskrapor automatiskt förstör stadsliv. Det handlar om gestaltning och planering.

    Problemet du gör är att du ställer stadsliv i motsatsförhållande till hög bebyggelse, samtidigt som du ju själv i samma artikel pekar på att det är just gaturummet som är det viktiga. Du implicerar alltså dels att husens höjd är sekundärt för stadslivet samtidigt som du menar att höga hus dödar stadslivet. Ett resonemang som naturligtvis inte håller.

    För mig är Manhattan varken Soho, Wall Street, Central Park eller Saint Patrick’s Cathedral. Det är mixen av högt och lågt, stort och litet, just blandningen, som gör New York (eller snarare Manhattan) till en så otroligt speciell plats. Det ena kan inte existera utan det andra.

    Att skyskrapor inte skulle leverera människor till gaturummet är förstås en ren och skär osanning eftersom det är en fysisk nödvändighet att den som ska till byggnaden frekventerar gaturummet för att förflytta sig till den.

  10. Pawel Flato den 1 november 2010

    Utan att argumentera mot själva resonemanget om finmaskighetens betydelse och utan att drömma om någon skyskrapestad så känns din syn på skyskrapor som väldigt märklig, t.o.m föraktfull.

    ”Men det är inte skyskraporna som är nyckeln till Manhattans levande gator, det är finmaskigheten. ”

    ”Skyskrapor är parasiter. De bidrar inte själva till finmaskighet och de levererar heller inte mer människor på gatorna.”

    ”Visst kan vi bygga skyskrapor om vi vill, om vi tycker det ser ballt ut. Men skyskraporna har inget att göra med stadslivets vara eller icke vara.”

    Menar du att New York är den världsmetropol, kanske t.o.m världshuvudstad, den är TROTS sina skyskrapor?

    Att något ser ”ballt ut” i staden, saknar det betydelse för hur mycket folk som söker sig dit?

  11. Bilbao den 29 oktober 2010

    skönt att någon äntligen utreder skillnaden Manhattan/Stockholm, visserligen är jag för en förtätning och utbyggnad av staden och kanske t o m ett högre byggnadsbestånd, men det som Ankersjö pratar om är enbart hus och lite grönt. Manhattan, och inte direkt New York, sjuder av liv eftersom vartenda möjlighet till boende och handel utnyttjas. Så är inte fallet med Stockholm. Hela nedre Norrmalm är dött. Dag som natt, och borde man inte koncentrera sig på att få fart på den delen innan man ivrar iväg med nya områden? Bygg bostäder och handelslokaler i City och flytta ut kontoren till Bredäng så det blir lite liv i den där betonghagen, hur mycket Per Olgarsson nu än vill sätta ostkupa över eländet(växte upp där..)

    http://www.dn.se/sthlm/tusentals-kakar-i-fororten-skyddas-1.1196984