Alltid aktuellt: Hur man ska förstå täthet i stadsbyggnadssammanhang

Första visionen på Södra Värta hamnen med höghusförslag. Bild Dynagraph

Peter Elmlund beskriver i denna artikel  frågan om täthet inom stadsbyggnad. Begreppet täthet är lätt att missförstå om man inte studerar de bakomliggande faktorerna noggrant. Frågan är alltid aktuell i Stockholm då  förslag om storskalighet ständigt marknadsförs som enda lösningen för Nordens största stad. Artikeln publicerades första gången 30 mars 2012.

DN:s skyskrapefantast Anders Sundström har nu följt upp sin artikel om brist på höghus i Södra Värtahamnen. Denna gång är det Skönhetsrådets kritik av den föreslagna kvartersbebyggelsen om 6-8 våningar som uppmärksammas. Tydligen ingår en höghuskampanj i rikstidningen DN:s nya stockholmsstrategi. Men för all del, att skönhetsrådet av stilistiska skäl förespråkar höga, utmanande byggnader, kan jag smälta. Smaken är som bekant delad.

Det jag reagerar mot är alla pseudoargument för höghus som florerar i debatten, inte minst från den oblygt röstfiskande Per Ankersjö som lovar att höghusen ska ge oss många nya bostäder i City.

Jag påpekade i ett tidigare inlägg att det inte råder några tydliga samband mellan höga hus och täthet i en stadsdel. Av kommentarerna att döma är detta för stadsforskare välkända förhållande svårt att ta till sig. Det är förståeligt eftersom de flesta nog intuitivt skulle hävda att det är självklart att höga hus ger högre täthet (mätt i antalet människor eller bebyggd yta) än låga hus.

Helt galet är det inte att tänka så. Om vi bara mäter den bit mark som huset står på så stämmer det till punkt och pricka. Men det är inte så man mäter sammanhängande täthet. Varje huskropp måste försörjas med gator, öppna platser, service och annat och därtill dagsljus ner till bottenvåningarna samt till eventuella gårdar.

Vi måste därför också räkna med mellanrummen.Olika stadsbyggnadstyper utnyttjar dessa mellanrum på olika sätt, som vi kan se på denna principskiss där samma täthet realiseras på tre olika sätt:

När vi fogar kvarter till varandra uppstår nya rumsliga fenomen. Bygger vi med låga hus, som i Gamla Stan, kan vi uppnå hög täthet genom att anlägga smala gator. Bygger vi högre måste vi bredda gatorna, inte bara på grund av behovet av ljus utan också på grund av att höga hus drar till sig mycket rörelser av människor, varor och bilar.

Ett annat fenomen vi måste ta med i beräkningen är den mörka kärnan som uppstår i höga hus, alltså maskineri för hissar, luftkonditionering, etc. Den växer i takt med hushöjden och äter därför upp en del av tätheten.

Låt oss börja med ett lokalt exempel. Nedanstående bilder av Hammarby Sjöstad och Arken Arkitekters skiss för Loudden visar två helt olika stadsbyggandstyper med samma täthet (enligt Arken).

Hammarby Sjöstad överst har med sina 6-7 våningar har samma täthet som Arkens skiss över Loudden i Värtahamnen där husen har 3 våningar.

Sådana här jämförande studier har gjorts på många håll i världen och slutsatsen är att man kan nå likadan sammanhängande täthet med i stort sett vilken stadsbyggnadstyp som helst. Det finns små områden i såväl Hong Kong (Mong Kok), Paris (delar av 11:e distriktet), Macau och Cairo som har mer än 100 000 invånare per kvadratkilometer. I Hong Kong skapas tätheten med skyskrapor, i Paris med 8-9 våningar och i Macau och Cairo med låga hus som står tätt. Detta kan man lätt se själv med hjälp av Google Earth.

Denna lilla jämförelse säger dock ingenting om hur trångt människorna bor. Ska vi säga något meningsfullt om täthet i stadsbyggnadssammanhang måste vi titta på fler parametrar, som t ex antalet byggda kvadratmeter, antalet parkeringsplatser, antalet arbetsplatser, genomflödet och antalet besökare (ja, besökare måste också ha plats i stadens mellanrum ).

En mycket kvalificerad studie kring frågan om täthet och hushöjd har gjorts av stadsbyggnadskontoret i Melbourne (som är ett mycket ansett kontor). Rapporten finns att ladda ned här.

Kontoret har studerat hushöjder och tätheter i representativa utsnitt om 1 hektar i tio stora städer runt om i världen och resultatet blev följande:

 

Distriktet Eixample Barcelona levererar således högre täthet i antalet boende, antalet lägenheter och antalet arbetsplatser än vad området Mid Levels gör i Hong Kong. Än mer förvånande kan vara att den låga och täta stadsdelen Borneo Sporenburg kommer så högt med sina stadsradhus.

Barcelona                                                                                               Hong Kong
Det mellanhöga området Eixample i Barcelona (8-9 våningar) är tätare än höghustäta Mid Levels i Hong Kong, enligt en studie av Melbournes stadsplanekontor.

Två viktiga slutsatser i rapporten är att hushöjd inte alltid leder till ökad täthet och att mycket höga hus minskar kvaliteten i stadsrummen. Det senare kan man konstatera i följande jämförelse mellan en gata i Barcelona och en gata i Mid Levels, Hong Kong:

Överst: Hong Kong. Underst: Barcelona 

Eftersom ökad täthet inte är ett hållbart argument för skyskrapor i Stockholms innerstad så får väl anhängarna av sådana precisera vad de är ute efter. De enda rimliga skälen jag kan finna är de som återfinns inom det som Lars Marcus kallar för det representativa fältet, alltså byggnader som symboler eller som kulturella uttryck. För min egen del är jag mer intresserad av levande stadsrum än av symboler. Till detta ämne kommer jag att återkomma.

Peter Elmlund

 

Länk till artikeln i DN 27/3- 12 här

Kommentarsregler: 

För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt  för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret  publiceras inte.

6 kommentarer

  1. Peter Bergström den 10 september 2013

    alltså svårare att få igen priset. Däremot att bygga på ett par våningar är billigare och detta stöds av att man drar upp skalan, höghuset är alltså en anledning att få upp våningsantalet och därmed vinsten på övriga fastigheter.

    Att alla älskar Gamla stan är en klyscha. Den soligaste dagen är det alltjämt mörker i gamla stan. Att man gilllar den är för att den har andra kvalitéer som vacker och välbyggd arkitektur, historia och stämningar. Naturligtvis kan detta tillföras nya områden, men nu görs det inte så. Tänk t ex hur hemskt det måste vara att ha öppen ridå för allmänheten i dessa nya, trånga, byggmaxade och dyra kvarter med jättefönster. Man tar alltså de sämsta kvalitéerna från gamla stan och det som kallas ”modern” arkitektur kopplar ihop dem och får tråkiga resultat som konsumenten och framtiden får stå ut med.

    Om det nu vore så att det hängde på en trång mörk gata så hade vi nog byggt vidare på dem redan på 1600-talet när staden byggdes ut. Lindhagen hade med all säkerhet tagit fasta på det om det funnits så fantastiskt.

    Höga accenter? Ja, en eller två våningar i ett hörn med ett vackert takfall. Inte 22 våningar med landningsbana på taket.

  2. Peter Bergström den 1 september 2013

    Det där är ju precis vad byggbolagen vill – pengarna ligger där i de övre våningarna, smalare gator. Höghusen tjänar de inte på men det är för att dra upp skalan. Lindhagen hade ju rätt med de mått som brukades och de områdena är fortfarande populärast.

    • Niklas Öhrström den 3 september 2013

      Lindhagensstadsdelarna byggde på en takfotshöjd som var något högre än gatans bredd. Dessa är, som du skriver, idag väldigt populära stadsdelar. Ser vi tillbaka till tidigare stadsdelar (Gamla Stan och Flemings rutnätsplaner) är proportionerna mellan husets höjd och gatans bredd annorlunda, oftast med smalare gator. Skillnaden i gatubredd är tydlig på Kungsgatan mellan Norrlandsgatan och Stureplan.

      Även dessa stadsdelar/gator är idag populära om än lite mörka.

      Jag tror inte att byggbolagen tjänar på de högre våningarna eftersom marken kostar mer för varje våning som byggs. Byggbolagen tjänar istället främst på att vi har bostadsbrist och att de överallt kan smälla upp modulhus modell 1A på 4-5 våningar och med soprum/tvättstuga mot trottoar (med obligatorisk förgårdsmark). Det är säljarens marknad tyvärr.

  3. Peter Bergström den 15 augusti 2013

    Oftast i Stockholmsdebatten så jämförs vår stad med New York och Hong kong, just för att de är skyskrapestäder. Så nog tycker jag att alla jämförelser över täthet i artikeln är goda nog. Hong kong är f ö en mardröm för byggare då staden släpper pyttebitar av mark för byggnation och då blir det högt. Resten är mycket grönt och en satellitstad – väldigt modernistiskt och supergentrifierat. Otroligt trist att dt hyllas som föredöme.

    • Niklas Öhrström den 19 augusti 2013

      Fast just här görs ju en jämförelse där just Hong Kong ingår. Att det är supergentrifierat (vilket inte stämmer för alla stadsdelar) hör egentligen inte hit. Det har heller inte något särdeles modernistisk stadsplan (bortsett från några förortsområden).

      Skyskrapekluster likt de man kan skåda på Hong Kong island eller Mongkok är givetvis inte aktuella för Stockholm. Marken är inte tillräckligt dyr. Däremot är det intressant om det går att få en större täthet genom bygga högre inom de ramar markvärdet sätter (och då talar vi troligen om höjder på kanske max 200-250 meter).

      Vill man effektivt uppnå en större täthet tror jag det är enklare att höja kvarteren generellt från dagens 5-8 våningar till 8-12 våningar än att skapa höga accenter här och var (därmed inte sagt att det är fel att bygga högre accenter).

      Sedan kan man fråga sig hur tätt man vill bygga. Dagens kvartersstad är redan idag relativt tät. Med den som mall skulle tätheten utanför det som idag definierar innerstaden kunna öka väldigt effektivt (vilket skulle vara bra ur väldigt många aspekter).

  4. Niklas Öhrström den 16 juli 2013

    Tror ni tidigare haft med denna jämförande studie. Tyvärr säger den inte allt. Givetvis är det så att man knappast uppnår någon större täthet bara för att man bygger höga hus. Det krävs dessutom att man utnyttjar markytan effektivt. Det finns ju inget som säger att marken måste nyttjas mindre effektivt för att husen är högre.

    Det blir därmed konstigt att man jämför Barcelona med Mid Levels när det finns stadsdelar i Hongkong som är betydligt tätare bebodda.

    Författaren nämner att små områden kan nå upp till en hög täthet och nämner här Mongkok (inte så litet) och delar av Paris 11:e distrikt (litet).

    Men varför jämför man inte L’Eixample med Kwung Tong-distriktet i Hong Kong? Det är till ytan större än L’Eixample. L’Eixample saknar, med några få undantag, parker (i stort sett bara kvarter och gator), medan Kwung Tong, förutom parker, innehåller rena naturområden och hamnområden. Trots detta är Kwung Tong nästan 50% tätare bebott. Hade man kunnat åstadkomma samma täthet om man bara byggt i samma höjd som i L’Eixample?