Nobelcenter – i andan av en enögd stadsbyggnadspolitik

Nobelhuset_Garden-loggia-1024x683

Det går undan i Stockholm. Beslut tas och hus rivs, nya planeras. Görs dessa beslut över stockholmarnas huvuden och vad gör de med ett av våra starkaste varumärken – vår kulturmiljö? Caroline Silfverstolpe i nätverket ”Bevara Blasieholmen” har engagerat sig i frågan:

Så gjorde (m) till slut troligtvis världens dyraste pudel och det omdiskuterade Zettervallska klocktornet vid Norra Station som så brutalt revs ned ska återuppföras. Att teglet redan sålts ut på Blocket och nu måste köpas åter av staden och sedan återuppföras för dyra pengar, med ett resultat som sannolikt blir en blek kopia av originalet, är inte svårt att uppröras över.

klockhuset

Att några av tegelbitarna till slut kommer att hitta hem får anses desto mer välkommet. Förhoppningsvis har vi lärt oss något av denna historia. Att platser, byggnader och historia har ett större värde i människors liv än vad det byggindustriella komplexet kanske förmår, men inte riktigt vill, inse. Byggnader och platser berättar en historia. Äldre arkitektur skapar trivsel. I en kraftigt accelererad expansion och förtätning av staden blir dessa kulturhistoriska markörer viktigare än någonsin.

-Stockholm,_Gamla_stan_och_Riddarholmen

En stad rik på kulturhistoriska värden” står det på Stockholms stads hemsida. Promenadstaden talar om förvaltandet av Stockholms kulturhistoriska värden som en ”central del i planeringen för stadens utveckling”. På en annan plats understryks ”de kulturhistoriska värdena som utgångspunkt när staden växer”. På pappret allt rätt. Trots detta gör staden precis tvärtom – gamla byggnader i innerstaden raseras med en hiskelig fart. Medan europeiska städer ännu kämpar med att återställa stadsbilden efter världskrigens härjningar, ser Stockholm till att göra det omvända. Det sägs att vi ska ”sätta staden på kartan” – som om den inte redan fanns där.

waterfront wiev:stockholmskyline

Kongresscentret Stockholm Waterfront med hotell skulle utgöra en ny dynamisk epok i Stockholm. Det blev inte så.

Stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius har en egen filosofi: ”Bygg staden med större hänsyn till framtiden än till det förflutna”. När vi istället borde bygga idag, med hänsyn till både framtiden och till det förflutna. Varför skapa ett motsatsförhållande som inte finns? När kraften läggs på att förnya den gamla stenstaden påverkas inte bara de kvaliteter som gör att vi vill vistas i den – vi snuvar också närorten på framtida potential att skapa nya välkomnande och karaktärsskapande stadskärnor. Det handlar om en enögd statsbyggnadspolitik med en haltande logik för stadens utveckling.

Holger Ellgaard Sätra

Med dagens innerstadsfixerade stadsbyggnadspolitik snuvas närorterna på intressanta och identitetsskapande tillägg. Bilden visar Sätra. Foto: Holger Ellgaard

Kultur- och historielösheten tycks dessvärre genomsyra även de mest nobla av institutioner. När Nobelstiftelsen nyligen presenterade arkitektförslagen för ett Nobel Center att uppföras på en av Stockholms mest iögonfallande platser, Blasieholmen bakom Nationalmuseum, låg en känsla av förtvivlan nära till hands, ja den bokstavligen omslöt en. Stora futuristiska lådor och udda upplysta formationer avtecknades som likt rymdskepp angjort staden från ovan. Hade de verkligen kommit rätt? Förväntades verkligen frackklädda dignitärer från hela världen komma ned för kommandobryggan?

Nobelhuset_View-from-Skeppsholmen

Det vinnande förslaget av Chippenfield.

En gallring följd av det vinnande förslaget av Chippenfield som presenterats gjorde inte saken bättre. Fortfarande planeras för en gigantisk koloss – ett de facto kongresscenter på den medeltida kajkanten – som liksom skövlar allt i sin väg. På den ”obebyggda tomten” står idag ett vackert tullhus från 1876 ritat av Axel Fredrik Nyström (arkitekt vid Drottningholms slott) och stadens enda kvarvarande hamnmagasin från förra sekelskiftet som än idag används flitigt av sjöfarten. Vad gör väl det?

tullhuset

Tullhuset från 1876 ritat av Axel Fredrik Nyström. Rivas, flyttas vara kvar? Inget svar från Nordin.

Det är att slå knockout på omgivningen och samtidigt amputera den. Att sätta kaninöron på ett Nationalmuseum som rimligtvis borde få fortsätta vara ensamt paradnummer på platsen och ges möjlighet till framtida expansion. Det är att återigen glömma bort att man verkar i ett sammanhang, i både tid och rum.

foto Jeppe Wikström

”En stad rik på kulturhistoriska värden” står det på stadens hemsida. Blasieholmen är ett av dem. I högsta grad Tullhuset med magasin och fortfarande levande sjöfart.

Nobels varumärke står för utveckling, innovation, långsiktighet och förvaltande – samma värden som torde prägla stadsutvecklingen enligt stadens hemsida. Eller för den delen projektfinansiärernas värdefulla arbete (Knut och Alice Wallenbergs stiftelse och familjen Erling-Perssons stiftelse). Men än en gång känns allt detta hopplöst bortblåst. I svår konkurrens med någon av stadens nybyggda sportarenor är det svårt att föreställa sig ett mer ofestligt och andefattigt locus för de högtidliga Nobelfestligheterna än det som just nu planeras. Det är dags att öppna båda ögonen och tänka om.

Caroline Silfverstolpe

Nätverket ‘Bevara Blasieholmen’

Facebook: Bevara Tullhuset från 1876 och hamnmagasinen på Blasieholmen här

SVT-ABC nyheterna (ca 3 min in i programmet) här

Läs Nobelstiftelsen förstör sitt varumärke här  

Läs fler artiklar om Blasieholmen här

Läs DN: Ola Andersson: En ny rivningsvåg rullar in över Stockholm här

Läs DN: Dan Wolgers – Handlingskraft är som dynamit i politikens händer här

Läs Allt om Stockholm: Edvard Blom ryter till om Nobel Center här

Kommentarsregler: 

Vi ser gärna att du kommenterar, men för att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt  för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver under din text med ett registrerat och sökbart telefonnummer. Telefonnumret  publiceras inte. Väl mött!

12 kommentarer

  1. Christina Andersson den 10 december 2014

    Kära folk-valda – Värderade f-ö-r-t-r-o-e-n-d-e valda.
    Ni har bara mandat för att syssla med ansvarsfull förvaltning. – Vad det än gäller.
    – Det är våra pengar och våra kulturvärlden ni skall förvalta ansvarsfullt. – Ni har ingen rätt att slösa bort och slå sönder varken det ena eller det andra. – Sätt er ner, tag tre djupa andetag och fundera över vilka ni är och av vem/vilka ni fått låna – den makt ni nu anförtrotts – för en mycket kort tid.
    – Tack Richard Murray för att du så enkelt och klart belyser bristen på omsorg, ansvar och respekt för vår gemensamma kultur, för våra gemensamma pengar och för våra vardags-liv på gator och torg till lands och till sjös. Vi är ju så många fler än dem som slår sönder och förstör – så vi måste kunna göra något åt detta tillsammans.

    Christina Andersson

  2. Richard Murray den 8 december 2014

    De pengar som Wallenberg-stiftelsen och H&M-siftelsen varit beredda att satsa på Nebelcentret – för att stärka Nobelpriset som varumärke – skulle göra mera nytta som bidrag till Nobelstiftelsen, för att få upp Nobelpriset till 10 miljoner igen – efter sänkningen till 8 miljoner kr. Min uppmaning till Wallenbergare och Persöner: satsa pengarna på att stärka Nobelpriset! Istället för att fläcka det med ett misslyckat Waterfront-projekt!

    Richard Murray

  3. Pingback: Skärgårdsbåtens dag 11 juni | Stockholm Skyline

  4. Kerstin Dahlbäck den 14 april 2014

    Linda G Nameth har i ett fjärde kommenterat förslag till hus på Blasieholmen givit uttryck för vad många stockholmare känner: sorg över att en historiskt viktig del av centrala Stockholm skövlas. Som en David står hon modigt upp mot en fyrhövdad Goliat: politiker, sponsorer, arkitekter och Nobelstiftelse. Arkitekttävlingens vinnare har nu korats och många kastar sig med hjälp av oblygt smickrande omdömen upp på triumfvagnen. Men vi överkörda låter oss varken övertygas eller tystas. Nobelstiftelsen bär och kommer allt framgent att bära det tyngsta ansvaret. Originellt nog vill den kvalitetssäkra sitt goda rykte med ett pretentiöst skrytbygge, som urholkar dess värde. Lika väl som stiftelsen vid förra årets utdelning av nobelpriset i Konserthuset hade den dåliga smaken att tigga pengar till sitt pompösa äreminne, lika väl har den nu – utan den ödmjukhet, kritiska förmåga och det goda omdöme, som kännetecknar den seriösa forskning som den företräder – premierat ett förslag, som kanske skulle imponera på rätt plats men som blir ett monster där det planeras ligga.
    Kerstin Dahlbäck

  5. lis hellstrom den 12 april 2014

    Alliansen driver sin politic som om dom agde sverige som ett foretag

  6. Bo Lagerqvist den 12 april 2014
  7. Peter Bergström den 12 april 2014

    Moderaterna är så klåfingriga. Jag tror de vill väl och verkar göra allt som näringslivet pekar på, men är inte hållbart.? Närlingsliv och dagsfärska småundersökningar med skakig grund är inget att förlita sig på när det kommer till avgörande stadsplanering som ex. att bygga igen en av de få öppna platserna i Sthlm. Det borde vara att peka ut var staden skall expandera och hur. Inte stå med mössan i hand och tacka på champagnekalas.

  8. Birger Björnerstedt den 12 april 2014

    Det är inte bara Tullhuset och magasinen som hotas utan även en grön oas av äldre träd, som är nog så viktiga att bevara. Dimensionerna på det här skrytbygget ser också helt malplacerade ut i den här miljön. Tänk om!

  9. Anna Gustin den 12 april 2014

    Mycket bra skrivet av Caroline Silfverstolpe!

    Ändå är det vi människor som bor här som får skylla oss själva för att vi överlåter åt partipolitiker att göra vad de vill med vår stad. Och förstörelsen är ju något som har pågått sedan 1960-talet. Vi har styrts in i, troligen för de flesta en icke önskvärd tillvaro, där vi alla har så bråttom i våra egna liv och där vi knappt hinner med mer än arbete och familj, knappt ens vänner…så hur skulle vi också hinna med att hålla koll på vad politikerna och deras tjänstemän gör? De flesta av oss förväntar sig nog, genom att vi betalar deras löner, att de ska sköta om vår stad…alltså kontinuerligt underhålla, avsätta pengar på lång sikt för stora renoveringar (av exempelvis vattenledningar och liknande). Med all rätt!

    Alla vet också att om man kontinuerligt underhåller så skjuter man på onödig renovering. Men det verkar de ansvariga ha slutat med helt….hela vår stad är i förfall. Många platser är rent sunkiga…jag vill bara gråta när jag ser behoven. Men fenomenet, att vi alla springer fortare och fortare har öppnat möjligheter för kapitalägarna att sakta äta sig in i det politiska systemet, de har pengar att betala utredningar, betala arkitekter, åstadkomma att förslag föreläggs politikerna så att man idag nästan kan uppleva att vi medborgare inte längre har några företrädare i stadshuset – för de arbetar ihop med diffusa kapitalägare.

    David Korten en ekonom från andra sidan Atlanten som besökt Stockholm ett flertal tillfällen skrev boken ”När företagen styr världen” (When Corporations Rule te World), rekommenderas varmt. Vi vanliga medborgare som springer i våra egna ekorrehjul hinner inte med att se allt som pågår, hans bok ger en bra bild av verkligheten. Att Regina Kevius fick tjänsten som Stadsbyggnadsborgarråd är inte alls konstigt…man kan nästan tro att hon är ditplacerad i Stadshuset av byggbranchens lobbyister. (https://www.youtube.com/watch?v=4oxXlFq1kqI#t=297)

    För många år sedan hade DN en artikel om en känd ”stjärnarkitekt” som stod i sitt hotellrum på Grand och blickade ut över Stockholm och sa (fritt memorerat): ”Fantastiskt – en helt obruten ”skyline”.
    I Asien härjar byggbolagen fritt i var och varannan storstad…människorna som levt och verkat på platserna där de vill bygga skyfflas undan – de har ingen talan. Så ser det ut i väldigt många länder där medborgarna har lika lite eller mindre möjlighet att säga ifrån, än vad vi har. Man kan faktiskt börja kalla partipolitikerna för kulturförstörare och kapitalförstörare.Idag undrar man om deras största uppdrag är att Riva & Rasera för att banker och byggbolag ska hållas igång – för i så fall kan de inte längre ses som medborgarnas företrädare.

    I London skrev en journalist nyligen att det var försent att ta kontroll över ”the skyline” i denna vackra gamla stad, den är redan förstörd, (där föreslogs 236 nya skyskrapor i innerstaden)….MEN hos oss är det ännu inte försent.

  10. Tomas Lewan den 12 april 2014

    Jag instämmer i ifrågasättandet av planstrategin – som missar att utveckla mer perifera lägen. Kanske är ett problem inriktningen på förtätning med bostäder. Tidigare har en tydligare ambition funnits att utveckla nya centra. Telefonplan som avsetts bli ett kluster för design – skulle den idén kommit på bordet i dagsläget? Troligtvis inte. För politikerna räcker det att det finns en rejäl bulk med bostäder med i en områdesplan numera. Det är inte bra.
    Om Nobelcentret kan man tycka olika, men det är inte bra att planerna för innerstaden inte tydligt vägleder i frågan om den sorts extensiva miljö som finns på platsen i dag är något vi ska utveckla och förvalta alternativt om det är något vi klarar oss utan? Det är en brist i planen.
    Jag tycker som Silfverstolpe att Nobelcentret kunde placerats mer perifert. Men det bör sägas även om Nationalmuseums expansion – den behöver inte ske på Blasieholmen heller utan kan användas för att skapa en intressant riktning i ett mer perifert läge.

  11. Christina Andersson den 12 april 2014

    Instämmer. Lägg ner!
    ”Men inte blev väll ni sönderbombade under andra världskriget”. Utbrast min lärare från Warszawa då vi kryssade fram i ruinerna av det som en gång varit Stockholms innerstad. – Nej – i Sverige behövs ingen yttre fiende för att slå sönder det som människor byggt upp under århundraden. Det behövs bara en handfull människor som tar sig friheten att göra det. Kan inte samma krafter som räddade Stadsbiblioteket också rädda Blasieholmen?

  12. Pär Rittsel den 11 april 2014

    Vi minns väl alla arkitekttävlingen om utbyggnaden av Asplunds stadsbibliotek. En utställning med hundratals förslag, varav några var djärva och spännande. sedan en urvalsprocess som stannade för ett de mest utslätade; en lite mönstrad glaslåda som inte skulle störa någon.
    Den här gången tänkte sig juryn något i stil med operahusen i Sidney och Oslo eller KB i Köpenhamn – en märkesbyggnad som skulle ”sätta Stockholm på kartan”.
    Dessutom med samma brist på ekonomisk realism som redan givit huvudstaden ett par ekonomiska svarta hål i form av gigantiska arenor.
    Lägg ner!