Berlins slott -ett sätt att läka sår?

Berlins slott äldsta delar var daterade till 1443. Slottet byggdes ut i takt med att Berlin gick från liten handelsplats till maktcentrum under de nästkommande århundraden. Inte förrän vid 1850 stod den enorma byggnaden i italiensk barock i princip klar. 100 år senare sprängdes resterna av DDR och Palats der Republik uppfördes 1973-76. 26 år senare befann sig denna byggnad i ett magasin och ett intensivt lobbyarbete hade lett fram till en av regeringen klubbad rekonstruktion av det rivna slottet.

 Historik

Vid slutet av 1600-talet hade de olika regenterna i Europa börjat utveckla sina slott för att visa sin makt kulturellt och militärt. Tyskarna ville inte vara sämre.  Fredrik I föredrog den fyrkantiga formen som ansågs imperial. Han letade efter  en huvudarkitekt och hade långtgående planer på svensken Nicodemus Tessin d.y. som hade framlagt ett förslag på en fyrkantig byggnad i stil med hans stockholmsprojekt. Valet av Tessin som kandidat har sin grund i att han inte bara var en av tidens högt skattade arkitekter utan även att hans nationalitet klingade bra eftersom Sverige då tillhörde det absoluta maktcentrat i Europa. Dock gick uppdraget till Andreas Schlüter år 1699, som också stod för flertalet av de överdådiga inredningarna.

För att få ett begrepp på dess storlek så kan sägas att under den rymdes ett slottskapell med plats för 600 personer. Perioden fram till år 1918 präglades av intensivt arbete för färdigställande. Man hade då byggt på borgen i 475 år. Fasaden närmast i bild kommer inte att rekonstrueras då den var den äldsta delen som var eklektisk. Denna sida kommer att få en helt modern fasad.

Den första planen var med nästintill en kvadratisk gård som sedan slopades eftersom Fredrik III ville ha en större byggnad. De långa sidofasader som uppkom avbröts av ståtliga portalrisaliter. Till detta kom en förgård med en tvåvånings arkadhall. Resultatet blev Tysklands mest storslagna barockbyggnad. Borggården mätte ca 192 x 116 meter, för den tiden en enorm byggnad. Totala ytan uppgick till 23 800 kvadratmeter och huserade 1210 rum.  Slottet ansågs då vara den mäktigaste och modernaste byggnaden i Tyskland som väl speglade kejsardömets makt.

Schlüter fick lämna sitt arbete år 1705 och svenske Johann Eosander von Göthe tog vid. Under dennes tid dubblerades slottet på västsidan där huvudpartiet bestod av Eosanders port med en över 100 meter hög kupol. När Fredrik III dör år 1713 var staten i princip bankrutt och bygget avstannar tvärt. Under de följande hundra åren fortsätter man att bygga klart i den mån finanser finns. Flera förändringar sker inuti slottet men exteriören lämnas eller avslutas efter Schlüters och Eosanders idéer. Ritningar försvann med Schlüter antagligen till St: Petersburg vid hans avsked så man fick hålla sig till andrahandsinformation. Den väldiga kupol Eosander ritat stod klar först år 1850. Inspiration skall ha kommit från Palazzo Madama i Rom likväl som Stockholm slott.

Stockholm slott väckte avund i Europa och Tessin d.y. lade fram planer för Berlins slott. Dock valde man en Andreas Schlüter att förverkliga palatset i Berlin.

År 1918 sker den socialistiska revolutionen i Tyskland och kejsaren abdikerar. Med detta avstannar de ivriga arbetena på slottet. Man slutade att använda huset i statliga ärenden och bland annat flyttar flertalet museum in tillsammans med vetenskapliga institutioner, forsknings- och kulturverksamhet. Även ett kafé för studenterna inrättas. De öppna lustgårdarna blir ofta värd för kommunistiska demonstrationer. Hitler undviker att använda det anläggningen mer än som fond till sina parader.

Den tredje februari år 1945 träffas det ännu relativt intakta slottet av allierades eld och brinner i tre dagar. Berlinarna hade ingen chans att släcka någon eld under den våldsamma och planerade förstörelsen av Berlin. Slottet brändes ut, men murarna stod kvar relativt intakta. Charlottenburgs slott, som ligger i anslutning och tillika planlagt ihop med Berlins slott, skadades långt mer. Idag är det helt rekonstruerat utan krigsmärken.

Srängningen år 1950. Fram till dess hade planerna för en rekonstruktion satts i verket.

Kort efter krigsslutet drogs stora planer på att återställa slottet. År 1948 delas Berlin i öst och väst och planerna skrinlades. Efter långa debatter beslutar man sig för att spränga det ruinerade slottet. Orsaken till destruktionen var att man ville anlägga ett nytt land utan onödiga minnen av borgerlighet och royal glans. Den sjunde september 1950 påbörjas rivningen vilket gav plats åt en enorm plan där man mestadels marscherade.

Palatz der Republik och Wilhem von Boddien

År 1976 stod det nya Palats der Republik DDR klart på den plats slottet en gång legat.Byggnaden var en modernistisk skapelse som över ett gigantiskt stålskellet var beklädd med brandsäker asbest och ytskicken var i vit betong och bronsfärgat glas. Återigen hade blickarna vänts mot b. la. Stockholm och riksdagshuset (idag Kulturthuset) fungerade delvis som inspirationskälla. Verksamhetsmässigt var det en parlamentsbyggnad men som även innehöll rekreation i form av restauranger och en bowlingbana för allmänt bruk.  Ambitionen med huset var att förena staten och folket, vilket också gjordes genom att ha rådskammare uppblandat med kaféer och andra förströelser i huset, ett gigantiskt folkets hus byggd på politisk symboltyngd mark. Huset var helt handikappanpassat och lättillgängligt med sin öppna modernistiska interiör.

Efter sammanslagningen av Öst- och Västtyskland 1989, tappade huset sin betydelse och var bara då efter ett drygt decennium i behov av renovering och rivning föreslogs. Frågan om vad som skulle bli istället rested och ett enormt lobbyarbete fån affärsmannen Wilhelm von Boddien började  år 1991 och har bland annat innefattat en installation år 1993 i naturlig storlek av det gamla slottets fasad. Denna var målad av  konstnärer på plastväv och upphängd på aktuell plats för att ge folk en uppfattning om hur slottet hade tagit sig ut i stadsrummet. År 2002 klubbades hans förslag om en rekonstruktion av barockslottets tre fasader samt volym igenom i riksdagen. Det delvis rekonstruerade slottet skulle då  stå klart år 2013, 570 år efter dess byggstart, p g a bland annat den ekonomiska kris som präglat senaste decenniet har man flyttat fram invigningen till år 2018 med förbehållet att visa fasaddelar eventuellt inte är klara.

Platsen i väntan på bebyggelse.

Boddien stötte på det största bekymret ganska snart, ekonomin. En ungerfärlig siffra på är cirka 5 miljarder svenska kronor.  En summa som inte finns att få i stadsbudgeten. Boddien har löst det med att starta stora privata insamlingar samt försäljning av fasadsten och tegel till privatpersoner. En tegelsten gå på cirka 450 svenska kronor och donatorn får sitt namn registrerat samt att donationen är avdragsgill. För större byggnadsdetaljer finns också möjlighet till köp, dock får man då betala upp till flera miljoner. I november 2007 hade ca 70 miljoner kronor inkommit på detta sätt.

Vid sammanslagningen år 1989 fanns pengar avsatta för restaureringar, dessa hade skapats redan 1985 av professor Kiesow som var landskonservator i Hessen och tv-kanalen TV ZDF. Under parollen ”Damit Vergangenheit Zukunft hat” (För att ge historien en framtid), grundade man stiftelsen Deutsche Stiftung Denkmalschutz(DSD).  Pengar samlas in genom lotterier i TV och ungefärligen en tredjedel från privatpersoner och näringsliv. Även här fanns möjlighet till skattereduktion.

Berlinprojekt eller ”Slottskomissionen”, har engagerat sjutton konsthistoriker med specialkompetens inom bevarande och historisk arkitektur. Ett stort arbete från deras sida läggs ned på att förklara varför man bygger upp det preussiska slottet. Montage: Eldaco Rostock

Åsikter

En stor del av berlinarna var positiva till rivning av det gamla Palats der Republik som ansågs vulgärt, men kanske främst som en symbol för DDR. Med tiden hade folk börjat försona sig med tanken på ett bevarade och protester utbröt då rivningsbeslut kom år 2002. Motståndarna menade att man med en rivning och ett återuppförande av Berlins slott så skulle man automatiskt förneka DDR. Minnesplatser av nazismen finns och med en sådan utgångspunkt skulle man även kunna bevara DDR-tidens minnen.  Andra röster har höjts om varför man inte bygger något helt nytt som ingen annan stad i Europa har.Det som finns menar kritikerna är ett överflöd av monument av preussisk militarism och ännu ett som dessutom kostar enorma summor är helt vansinnigt. Palats der Republik var i sig en kritik på föregående eror. Dessutom har krångliga regler gjort att arkitekter som uppmanades tävla om hur det nya slottet skulle utformas uteslutits p g a deras erfarenhet etc.

Gdansk blev hårt åtgåneget av andra världskriget och rekonstruerades. En del menar att man rekonstruerade väl bra då en del byggnader återgick till utsendet de hade vid uppförandet och ingen hänsyn togs till de viktiga årsringar som berättade byggnadens historia. Venedigdokumentet var post dessa och upprättades för att förhindra sådana historiska förvanskningar.

Venedigdokumentet (år 1964) ger inget stöd till en rekonstruktion. Dokumentet skapades för att bromsa den rekonstruktionsiver som rådde på olika platser vid denna tid. Dokumentet poängterar dock bevarandet av även oansenliga byggnader är av stor vikt för helheten. Gamla byggnader skall bevaras med årsringarna intakta och moderna tillägg bör ske i samtidens material och form. Restriktioner om bevarandet av historiska städer där det är viktigt att se till att den historiska autenticiteten sätt främst, rekonstruktioner kan ske där det förhåller sig historiskt autentiskt i förhållande till staden.

Inte helt otippat använde sig den akademiska kritiken av lämplig retorik som att man borde lära sig av historien och inte tillgripa så primitiva metoder som att tillintetgöra den förlorande sidan.  De hävdade att den enbart är inbillade egenvärden att vi upplever platser efter dess olika representanter för olika epoker och regimer.

Till den mer praktiska kritiken har varit att det är vansinne att återuppföra något som sedan så länge varit borta samt att man inte ger arkitekter en möjlighet att bidra till det nya Berlins symboliska platser. År 1999 klassades den intilliggande Museiön, Museumsinsel, av FN som del av världskulturarvet. Med detta menade försidan att bygga upp det ger en vacker anpassning till den aktuella delen samt att det är en handling av respekt till förfäderna.Kritikerna har inte bara mött motstånd av Wilhelm von Boddien och hans lobbyverksamhet utan även av ett stort intresse för byggnadsvård och bevarandet av det som återstår av det gamla Tyskland.

Unter den Linden, den sargade paradgatan

Unter den Linden utvecklades tidigt till paradgata, men fick sin totala utveckling år 1815 då K F Schinkel utsågs till ytterst ansvarig av Wilhelm III. Hans bakgrund fanns i stafflimåleriet vilket kan skönjas i hans måleriska sätt att placera ut byggnader. Hans första byggnad blev Neue Wache år 1816, en mindre fondbyggnad för vaktavlösning. Efter detta kom Schauspielhaus år 1818-1821 och 1823-1830 uppfördes Altes Museum samt fler byggnader av mindre betydelse. Byggnaderna hade ett klart samspel med varandra, något som var känt under denna tid, dock höll han sig sann sin tid och lät exteriören spegla interiören. Det nyklassiska schemat återknöt dock strikt till slottet som tornade upp sig i fonden.  De som har varit för en rekonstruktion menar att man med en sådan kan återuppliva den barocka karaktär Berlins centrum hade innan kriget. De befintliga byggnaderna från ensemblen Schinkel skapade i samklang med slottet skulle få ett helhetsintryck och harmoni jämfört med motsatsen.

Firandet av Tysklands enande vid Brandenburger Tor som alltjämt fungerat som en symbolisk plats i Berlin. Vid dess sidor ser man de rekonstruerade, om än förenklade, byggnaderna Hitler rev. BrandenBurger Tor har haft många betydelser och detta har lyfts fram som en anledning vid att inte någon maktadministration behöver ske i slottet. Foto: U2

Den äldsta nuvarande byggnaden är Brandenburger Tor, den andra fondbyggnaden i området uppfört 1788-1791 ritat av Carl Gotthard Langhals. Byggnaden är en triumfport i stram klassicism som skulle minna om patriotiska värden. Under 1800-talet fick portalen två palats på var sin sida i nyrenässans vilka kom att rivas av nazisterna eftersom de ansågs vara i vägen.

Pariser Platz år 2005 med en installlattion som visar platsen år 1945.

Efter andra världskriget var det bara ett sargat Brandenburger Tor som återstod av Pariser Platz. Den restaurerades och kom snart att utgöra den hetaste skiljelinjen i Europa mellan öst och väst. Vid östblockets upplösande år 1989 fick portalen återigen en ny betydelse, nu som fredsmonument och sju år senare återuppfördes de av Hitler rivna husen, om än i förenklat skick, för att manifestera de arkitektoniska värdena samt som eftergift till staden. Den nu försvagade laddningen mellan Brandenburger Tor och platsen där slottet låg ger mest intrycket av ingenting. Visserligen skulle en byggnad i samtidsarkitektur ge en spänning, men lika lätt inte den harmoni man förespråkat.

Hela området var skapat som ett kultur- och maktcentrum för Tyskland med museum, monument och administrativa byggnader som främst uppfördes på 1800-talet. Här skulle kulturstaten manifesteras och byggnaderna inordnades mellan slottet och Brandenburger Tor och fick utföranden som anslöt till dessa. Flera byggnader finns kvar och flertalet började restaureras från 1950-talet och framåt.

 

Vad är kvar?

Vid rivningen av Palats der Republik 2002 fann man att stora delar av det rivna slottets källarutrymmen fanns kvar i välbevarat skick. En balkong hade sparats p.g.a. att den socialistiska revolutionen utropades därifrån 1918 och placerades i en närbelägen park som ett monument över händelsen. Ytterligare välbevarade fragment är ca sjuttio procent av figurativ skulptur, en gång placerat på fasaden, bevarade.

En mängd material samlades in från slottsruinen innan rivningen och dessa förvarades in på 1960-talet hos VEB civilingenjörsfirma. Detta skedde i samband med att den tyska regeringen försökte dämpa protesterna mot rivningen av slottet. Detta skulle nämligen byggas upp på en ny plats så snart ekonomin var bättre. Som eftergift satte man upp portalen i det nya stadsfullmäktiges hus, och därmed var uppförandet av slottet skrinlagt. Detta hus är idag European School of Manegment and Technologi, och har med det förlorat sin symboliska position.

Källaren var kvar och bilden illustrerar de påbörjade arbetena på en trappa. I övrigt var det mest dekorationer och skulpturer av bättre kvalité som sparades. Enklare dekor som lister skyflades ned med sprängmassorna i en ravin. Foto: www.berliner-schloss.de

Efter sprängningen av slottsruinen samlades stora delar av det kvarvarande materialet ihop och blev till utfyllnadsmassa för ett närliggande industrilokalbygge, Der Friedrichshain Bunker. Fyllandsmassan ligger cirka femton centimeter under ytskiktet och hade legat still sedan det hamnade där. År 1992 pågick förstärkningsarbeten på den uppförda industrilokalen och ett kapitäl till en av de kolonner tillhörande ett av de rundade fönstren på paradvåningen kunde räddas. Det mesta av löpande dekor såsom kornischer, fönsteromfattningar och kolonner etc. försvann. Vissa fragment återfinns på olika statliga institutioner. Vidare utgrävningar görs för att hitta intressant material till rekonstruktionen.

 Diskussion

Materialen hålls enligt planen så traditionellt som möjligt i de historiska delarna samt införlivning av autentiskt material i den mån de finns och deras kondition tillåter. Hela bygget kommer att bli en öppen byggnadshytta där man kan studera traditionellt hantverk och äldre tekniker. Rekonstruktionsplanerna har väckt många känslor och dragit teorier till sin spets. Montage: Eldaco Rostock

Det är lätt att se på rekonstruktioner med ett barns ögon. Att bara acceptera att det man ser är sant för att man vill det, att det passar ens idé om världen. Berlinprojektet kan inte ens att komma ifråga om att filtreras genom vältänkta och erkända dokument för restaurering och rekonstruktion. Det blir snarare ett tillägg i för framtida rekonstruktioner. Efter kriget i forna Jugoslavien har man dock tänkt om angående totalrekonstruktioner som inte kan förhålla sig korrekt i de fall som det saknas ritningar eller fullständig dokumentation vilket är fallet i Berlin. Byggnader har då återuppförts för att läka samman. Minnet har blivit viktigare än den faktiska materian som den av krig förlorade byggnaden var uppförd i.

Det är svårt att relatera till Stockholm med det som sker i Tyskland. Sverige bombades inte och våra stora stadsomvandlingar under modernismen var trots allt demokratiska beslut. Katarina kyrka brann år 1990 och man beslöt snabbt efter en viss debatt att återuppföra kyrkan eftersom den hade fler funktioner än som gudtjänstrum. Den är en viktig del av stadsbilden. I Berlin har slottet ”fallit ur” stadsbilden sedan 1950 men man har lyckats återfå det i folk medvetande efter massivt informationsarbete.

Berlin var en av de mest bombade och förstörda städerna under andra världskriget. Rekonstruktionerna av kulturbyggnader är många och i en del fall lika genomgående som den tilltänkta. I Berlins slotts fall så verkar det som om man i det längsta skall försöka använda sig av material i samstämmighet med originalet och tekniker, något som inte alls var speciellt vanligt vid uppbyggnaden av liknande projekt. Genom att återuppföra detta barockslott skulle man samtidigt knyta samman de byggnadskroppar från 17-, 18-, och 1900-talen som har underordnat sig slottets arkitektur och bildat en harmoni.

Ett utbombat Berlin 1945. Staden har fortfarande inte läkt samman då flera platser saknar bebyggelse och stadsdelar har svaga samband. Är slottsprojektet en del av lösningen?

Behovet var stort och förklarligt vid enandet av Väst- och Östtyskland. Man sökte en samhörighet och oavsett vilken del man hade bott i hade man påverkats av kommunismen. Det låg som en våt filt över staden. Dessutom var hatet mot modernismen som starkast då och man hade inte på allvar börjat utreda de estetiska värden som sedan visade sig intressanta. Den befintliga byggnanden var dessutom  en tydlig symbolbyggnad för just den avgående regimen och dessutom fylld med asbest och i behov av en dyrbar sanering, ja rent av rekonstruktion. Men har behovet vattnats ur nu när en tid har gått och de som har levande minnen till slottet blir allt färre.

De mastodonhus i stål och glas som byggs idag, är kraftigt inspirerade av 1920- och 1950-talets modernism. Så vad är original och vad är stil i en en ihoppusslad stad som Berlin?

De grandiosa inredningarna kommer inte att i överskådlig framtid att rekonstrueras. Man förklarar detta med att det tog över 500 år att bygga slottet och interiörerna kom gradvis. Ett gott argument och tillika lämnar det plats åt kanske ännu bättre rekonstruktioner och underlag för utbildning längre fram.

Eftersom projektet är klubbat i riksdagen kommer det uppföras och med fördel för Unter den Linden, det historiska Berlin och turistnäringen.  Av alla förslag till diskutabla rekonstruktioner är nog detta det som kvalar in till de mest nödvändiga och intressanta, då platsen i sig är kvar och har innehållet en symbolbyggnad sedan Berlins grundande. Byggnaderna runt gatan har blivit till viktiga fredsminnen och skulle eventuellt bli arkitektoniskt lidande av en byggnad i ”samtida stil”. Att läka såren är inte lätt,  men kanske är detta ett sätt?

Matti Shevchenko Sandin

Stockholm Skyline

Besök projektets hemsida genom att klicka här

24 kommentarer

  1. Åke den 18 september 2011

    Undrar om man kan göra nåt liknande i Stockholm?

  2. Lars den 18 september 2011

    Jag har funderat på det där, rent hypotetiskt, om kungen skulle återta all makt, göra sig till enväldig härskare, beslagta 10 miljarder av våra pensionspengar och bestämma sig för att bygga sig ett nytt slott i Stockholm – hur skulle det se ut? Vart skulle det placeras? Vilken arkitekt skulle få uppdraget?

  3. Matti Shevchenko Sandin den 18 september 2011

    Hej Lars och Åke,

    Ja, man kan undra om det platsar med ett sådant jätteprojket i Stockholm och i såfall varför? Berlin är ett stort sår och det är deras utgångspunkt, även om rekonstruktionen är markbrytande inom det fältet.

    När det kommer till Sverige får man komma ihåg att vi gick med öppna ögon in i moderismen, och speciellt det som hände efter femtiotalet. Flertalet stadskärnor revs, Stockholm var förebilden, och stora världen, inte bara byggnader utan även stadskultur, försvann till förmån för stora varuhus, banker och trafiklösningar. Inget krig som förvandlade fullt fungerande och sakta framväxta städer till damm och aska.

    Däremot har det gjorts uppdelningar av skala på de stora volymerna i städer, exempelvis i Stockholms City. Det är nog snarare där vi är när vi ser över stadskärnor. I Stockholm skulle man behöva riva slottet om man skulle rekonstruera det till stor del nedbrunna Tre Kronor, om man anammar det platsbundna i Berlin. Däremot skulle man kanske kunna införliva vackra byggnader som försvann i Cityregleringen: http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Sidenhuset_1961.jpg?uselang=sv
    i ett nytt område? I byggnaden i länken vet jag faktiskt inte om man har kvar fasaden som man t ex hade med denna som en gång stod på Regeringsgatan, revs och sedermera hamnade på Drottninggatan http://sv.wikipedia.org/wiki/Felix_Sachs_hus.

    • Jörgen Sundström den 19 september 2011

      ”Däremot har det gjorts uppdelningar av skala på de stora volymerna i städer, exempelvis i Stockholms City. Det är nog snarare där vi är när vi ser över stadskärnor.”

      Vad avser du med det?

      • Matti Shevchenko Sandin den 19 september 2011

        Jag avser att man har delat upp fasader och i vissa fall flertalet byggnader som ersätter/omgestaltar t ex parkeringshus eller Domusvaruhus från 60-talet. Det är något som pågått sedan 90-talet så egentligen borde det inte vara frågetecken kring detta, som länken om Klarahuset beskriver.

    • JF Åbom den 26 september 2011

      Idén med att införliva någon eller några rivna Klarabyggnader i ett nytt område tycker jag är mycket intressant. I den svenska kontexten skulle detta fungera som en läkande gest mot de onödiga stadsingrepp som gjordes i Cityregleringen. Symboliskt skulle ett sådant grepp hjälpa oss att lägga modernismen bakom oss och gå vidare. Det nya området skulle ju också få en eller ett par självklara profilbyggnader. Gissningsvis skulle det inte behöva vara besvärligare att hitta intressenter och finansiering till ett sådant projekt än till ett skyskrapeprojekt.

  4. Anna L den 20 september 2011

    En reflektion är att det är en parantes i Berlins historia som slottet varit borta. En viktig och händelserik parantes men när nu palatz der republik är borta varför inte bygga upp slottet och läka sår i stadsbilden. Precis som författaren skriver har ju omliggande byggnader underordnat sig slottet. Slottet byggdes ju under 500år så nog borde man kunna bygga upp det i etapper och därmed inte vara beroende av att ha allt kapital på en gång.

  5. Arkitekten den 21 september 2011

    Hela projektet är mycket märkligt. Det verkar som artikeln påstår som om själva meningen med byggnadens symbolik har försvagats. Vad ska de med den till egentligen? Hade det inte varit mer spännande med något nytt som kunde tolka båda delarnas enande. Ny arkitektur kunde också inspireras och dominera gatan på ett behagfullt sätt. Fast lite kul är det.

  6. Jörgen Sundström den 22 september 2011

    Ett spännande projekt som det blir intressant att följa. Varför måste allt nytt annars alltid vara ”samtida”? Ibland kan det vara bra att ”think outside the box”.

  7. Matti Shevchenko Sandin den 22 september 2011

    Hej Jörgen,

    ja verkligen ett intressant projekt ur flertalet synvinklar. Själv har jag följt det sedan start då euforin över bygget var minst sagt extatisk. Nu är det inte riktigt så längre efter ekonomikriser(na). Dessutom har man höjt på ögonbrynen över att det egentligen är så lite kvar att gå på när det gäller rekonstruktioner och varför. Ett mycket känt projekt är Frauenkirche i Dresden, en av de mestbombade av de europeiska kulturstäderna

    http://de.wikipedia.org/wiki/Frauenkirche_(Dresden).

    Kyrkoruinen stod kvar som monument över kriget och fanns kvar i folks medvetande, dessutom låg mycket av materialet kvar i själva ruinen. Kyrkan är återställd och i sin ursprungliga funktion, vilket kan är lösare när det kommer till slottet i Berlin. Däremot har man återuppfört flertalet borgarbyggnader i Frauenkirches närhet för att återskapa torgkänslan och minska den förfulande flerfiliga väg som bildades efter kriget.

    Dessa kanske man skall titta emot och varför de byggs. Antagligen är det delvis för sitt skönhetsvärde, historiska korrekthet i ensemblen vid kyrkan men också för att stadsbyggnadsideal har svängt. Det finns god ekonomi i dessa rekonstruktioner(åtminstone av fasaderna, men de kan ev gå djupare), och de attraherar livfullhet till kvarteren.

    Huruvida detta gäller Stockholm vet jag inte men tar gärna emot förslag för vidare diskussion.

  8. Jörgen Sundström den 23 september 2011

    @ Matti,
    Intressant att du nämner återuppbyggnaden i Dresden. Tänkte faktiskt föreslå det som ett ämne ni borde ta upp. Rekonstruktionen av Frauenkirche är imponerande men det intressantaste i Dresdens återuppbyggnad är egentligen inte Frauenkirche utan det man gör omkring den. Här handlar det om rekonstruktion av ett helt stadsparti, en återuppbyggnad i stor skala.
    http://www.neumarkt-dresden.de/

    I Stockholm ersattes för några år sedan det kvartersstora P-huset Elefanten med den kvartersstora BRF-klossen Elefanten. Innan P-huset byggdes runt 1970 bestog kvarteret av 10-15 mindre fastigheter. Tänk om man istället för BRF-klossen Elefanten hade återuppbyggt de 5 intressantaste av de tidigare 10-15 husen (endast fasaderna), resten kunde ju vara helt nya hus. Även om Sverige aldrig bombades och city-omvandlingarna beslutades på demokratisk väg borde det gå att hämta inspiration från Dresdens återuppbyggnad även här. Fler chanser efter Elefanten lär komma. Allteftersom efterkrigstidens byggnader blir äldre blir det vanligare att vissa av dem rivs:
    http://www.dn.se/sthlm/har-rivs-det-i-stockholm–och-mer-blir-det

  9. Matti Shevchenko Sandin den 25 september 2011

    Hej Jörgen. Jo, Dresden är intressant. Frågan är vad man åstadkommer med med ett liknande projekt i Stockholm. Jag har sett förslaget här bland kommentarerna förr att återuppföra ett tiotal fasader från det rivna Klaraområdet i City. Personligen så vet jag inte hur intressant det är att göra sådant. Mycket av som fanns där ansågs vara normalarkitektur som föll ur intresse och ansågs som dussinarkitektur. Du påpkekar ju själv att detta om efterkrigstidens arkitektur som nu rivs och ersätts med något. Är de fasaderna intressanta att uppföra igen? Snarare var det som fanns bakom fasaderna, en flerhundraårig historia, ett bostads och verksamhetsbestånd som mycket väl hade kunnat länkas in med det moderna.

    Jane Jacobs´idéer om att det bör finnas gamla byggnader i ett område blandat med nya går ut på att de äldre byggnaderna är billigare och erbjuder därför lägre hyror. Detta går inte att skapa med äldre fasader. Däremot har ett sådant projekt redan genomförts i Stockholm för länge sedan i hörnet Drottninggatan Klarabergsvägen där ett hus ansågs allt för ointressant och bidrog till tristess så att man satte upp och rekonstruerade tre fasader. Resultatet är ett hus med tre fasader, nytt bakom och ”gammal” fasad. Det blev kanske bra men som lösning på att få trevligare arkitektur tycker jag nog att det biter i sten.

    Dresden blev trots allt i princip utraderad och de få år man hade på sig att återuppbygga staden för att den skulle fortsätta fungera gjordes många fel. Kanske är det dem de rättar. Och hade man rivit Gamla stan, Sturegatan osv hade det varit en annan diskussion.

    På Vattu – och Herkulesgatan använde man knepet med ”tidlös” arkitektur för att återfå en lugnare gata. Husen delades in i kortare fasadavsnitt och fönster blev exempelvis spröjsade. Att balansera på mellan kopia och nu arkitektur är svårt men där lyckades man eftersom man inte sökte ett uttryck som talade med stora bokstäver utan snarare smälte in. Är det en lösning?

    • Jörgen Sundström den 26 september 2011

      ”Jane Jacobs´idéer om att det bör finnas gamla byggnader i ett område blandat med nya går ut på att de äldre byggnaderna är billigare och erbjuder därför lägre hyror. Detta går inte att skapa med äldre fasader.”
      Jag förstår inte vad detta skulle ha med saken att göra i exemplet kv. Elefanten. Det blir nog ungefär lika dyra bostadsrätter oavsett om man hade klämt in en eller annan återskapad fasad i Elefanten-projektet. Syftet med min tanke var inte att åstadkomma olika hyresnivåer inom ett helt rivet och därefter nybyggt kvarter. Syftet var att åstadkomma en större grad av arkitektonisk variation i det nya kvarteret.
      Exemplet som du nämner från Drottninggatan visar ju att det är ett realistiskt alternativ om viljan hade funnits. Jag känner till flera andra liknande exempel i Sverige, alla från sent 80-tal/tidigt 90-tal. Antikvariekåren och vissa arkitekter kanske fnyser och kallar det för ”kulisser”. Själv tycker jag att det är ett välkommet avbräck från all 50/60/70-tals modernism, postmodernism och nymodernism.

      • Rille den 27 september 2011

        Att ens svara så generellt. Som om all arkitektur från 50- talet och framåt skulle vara rakt igenom dålig. Och motsatsen att allt från tiden innan var bra p g à dekorationer? För enkelspårigt.

        • Jörgen Sundström den 27 september 2011

          ^^^
          Ingen har påstått det i den här diskussionstråden.

          • Rille den 28 september 2011

            Inte? Det verkade så.

  10. Matti Shevchenko Sandin den 26 september 2011

    Om arkitekter och antikvarier fnyser vet jag inte, det verkar som det fnyses hit och dit över det mesta, oavsett yrkesgrupp. Frågan är mer komplicerad än att det skulle vara fint. En stilfråga kort och gott. Jag vet inte vad arkitekturen vinner på att uppföra delvis rekonstruerade byggnader. Det som revs i b la Klara sågs som dussinarkitektur som var uttjänt (även om vi ser på det annorlunda idag). Det var omodernt, trist och gammalt. Ungefärligen som vi ser på moderismen samt postmoderismen idag. Jag håller med dig om att det går slentrian i utförandet av nybyggnader, det har jag skrivit om flertalet gånger. Men jag tror inte lösningen är enbart att rekonstruera vissa fasader. Det folk saknar är oftast inte byggnader i sig utan livet mellan och i dem. Återgången till human skala. Annars blir det bara fasader.

    • Jörgen Sundström den 27 september 2011

      Nej, lösningen är inte ”enbart att rekonstruera vissa fasader”. Jag tror att det behövs en mängd olika lösningar. Att rekonstruera vissa fasader kan vara en av dessa olika lösningar. Så varför vara så negativ till att just det kan användas ibland?

      Håller med om att livet mellan byggnaderna är viktigast. Men det åstadkoms med bättre stadsplanering. Är stadsplaneringen misslyckad hjälper det inte om arkitekturen är av hög klass. Frågan om rekonstruktion har med gestaltning att göra. Den har inte med stadsplanering att göra. Därmed inte sagt att gestaltning inte är så viktigt. Man borde istället lägga större vikt vid den.

      • Matti Shevchenko Sandin den 28 september 2011

        Är jag negativ? Själv har jag varken pekat ut yrkesgrupper eller stilriktningar som negativa. Jag tycker snarare att jag ställer frågan om och hur. Det är inte alls någon känslomässig resa eller för den delen fråga om stil för mig, snarare varför. Jag förstår inte varför du söker polemik. Jag tror att man måste undersöka ämnet ordentligt och ha svarsutgången öppen. Kanske är resultatet att gammalt inte är lika med nytt.

        • Jörgen Sundström den 29 september 2011

          OK, jag kanske tolkade dig lite väl negativt. Håller 100% med när du säger: ”Jag tror att man måste undersöka ämnet ordentligt och ha svarsutgången öppen”. Håller också med om att man ska fråga ”om, hur och varför”. Jag skulle även vilja lägga till: ”varför inte?”.

  11. Rille den 27 september 2011

    Kan man inte lära av misstagen och entiuasmera för god stadsbyggnad med alla ingridienser av hållbarhet?

  12. Matti Shevchenko Sandin den 1 oktober 2011

    Hej,

    ja, ”varför inte” kan läggas till. Jag tror på att man utvecklar en tradition istället för att kopiera eller rekonstruera annat än då byggnader som har symboliskt värde som projektet i artikeln. Vi har nu sedan funktionalismen arbetat med korta avbrott och några avsteg i en modernistisk stiltradition. Höjdpunkterna nåddes redan under 1950-talet enligt mig, sedan är det färre goda exempel på detta. Många anser att det är ”trist” arkitektur som byggs, volymerna är för stora etc. Traditionen har alltså blivit urvattnad och betydelselös.

    Samtida arkitektur som är intressant och vacker finns det massor med exempel på. Problemet med diskussionen runt arkitektur i Stockholm de senaste åren är att det kretsat runt märkesbyggnader, inte ”vanlig” bostad/kontorsarkitektur. Gärna skulle de vara extrema för att sätta staden på kartan etc vilket för mig är en återvändsgränd. Städer består långt mer av normala bruksbyggnader än flotta kongresshallar och hotell. Förhoppningsvis så börjar vi nu intressera oss för de nya bostadshusen och diskussionen kan kretsa runt där vi ska bo.

  13. Michael D. den 17 oktober 2011

    Jag är för total rekonstruktion för fler byggnader över hela Europa, både för det som förstörts i krig och viktiga byggnader som förstörts av ideologiska samhällsbyggare.

    Anledningen är enkel: vi ersätter inte de äldre byggnaderna med någonting bättre och att antalet historiska byggnader ändå är så försvinnande få jämfört med vad som byggts i världen de senaste 60 åren.

    Icke att förglömma så lever de flesta människor dessutom i ”nuet” och historiska byggnader är viktiga av bara den anledningen att få flertalet att förstå att världen inte kom till igår och att saker kan ses och göras på annorlunda sätt.

    • Matti Shevchenko Sandin den 18 oktober 2011

      Hej Michel D,

      intressant kommentar! Det finns de som hävdar att man faktiskt rev mer byggnader totalt efter andra världskriget än vad som förstördes under detta. Om detta var ett raseri i stil eller någon slags chockterapi för att fly det som hänt tvistas det om, jag tror på en kombination.

      Det är helt sant som du skriver att det är viktigt att ha relationen bakåt i denna ”nuetkultur” som vi har idag. Detta är inte minst aktuellt i stora delar av Asien där man kort river bort allt som ligger på mark som värderas högt. Men hur länge? Stockholm är ett bra exempel på hur man faktiskt befann sig i ett rivningsinferno då man plötsligt insåg vad man hade gjort. Planerna lades om och man började även värdera ”vanliga” hus och miljöer som intressanta för kulturhistoria och den totala miljön. Det är därför viktigt att man hittar ett sätt att bevara och tänka om och bidra utvecklingen. Vissa rekonstruktioner kanske är en lösning, att spinna vidare på tradition kanske en annan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *