Nu är det ok med fasadrekonstruktioner

Grand Hôtels omgestaltning. Bild: Grand Hôtel

Från Big NO NO till helt ok och välkommet är attityden till fasadrekonstruktioner. Grand Hotell har bytt fasad tre gånger och vill nu gå tillbaka till sin ursprungliga fasad. Har attityden mot klassisk arkitektur vänt?

Grand Hôtel stod färdigt 1874 i tysk nyrenässansstil  skall (nästan) få tillbaka sin 1870-talsskrud ritad av  Axel Kumlien. Redan 1899 var det utökat och omgestaltat av Ludvig Peterson och Ture Stenberg. innan det moderniserades av Ivar Tengbom 1926 till dagens utseende.

Grand Hôtel 1893. Foto: SSM

Grand Hôtel 1901. 1899 fick det denna än mera festliga fasad. Foto SSM

För några år sedan var detta högst kontroversiellt att föreslå inom byggnadsantikvariaska kretsar, tro mig, jag ägnade stor del av min utbildning till att lobba för detta. Svaret var alltjämt en hänvisning till Sturegallerians fasad som återställdes i slutet av 1980-talet. Sant i det fallet var att man i sin iver att återställa en totalrakad fasad till ett inbjudande köppalats begicks en rad fel. Bland annat kan man se det i balkongsättningar.

Sturegallerian rekonstruktion.

Antagligen var man helt obekant med nyrenässansens formspråk eftersom all relation till det formspråket raderades under funktionalismen. Möjligen var det postmodernismens dekortörst som  tog över det rent akademiska arbetet med återställandet. Resultatet var visserligen fint men inte korrekt. Hur som så framhölls detta som anledning till varför man skulle strunta i rekonstruktioner.

Nationalmuseum är urtypen för tyskt nyrenässans i äkta material i Stockholm. Med åren blev den frejdigare och inriktad på stuck. Grand Hôtel fasad skulle signalera ett festpalats och ljusa färger hämtades från Nationalmuseum. Dekoren blev mer generös med bland annat med joniska kapitäl som signalerar nöje.

En annan renlärligt pekfinger var att man skulle lära sig att uppskatta alla tider som en byggnad genomlevt (eller genomlidigt), om det nu inte kom till en 1700-talsbyggnad.  Bland annat fredades byggnader som hade fått en kraftig modernisering som just exempel på denna epok. Märkligt nog är Stockholm en av de mest fasadrakade städerna i Norden så brist på ”funktionalismisering” av äldre hus är det inte.

Penn Station i New York är en av stadens tristaste och sämst fungerade offentliga miljöer. Innan låg här en smått fantastisk byggnad i klassisk stil som man nu vill återuppföra. Good News! Här visar den doriska kolonnkapitälet på byggnadens viktiga roll. Alltså lätt avläst vad man kan förvänta sig inuti byggnaden. Kan man det av en regelrätt glas och betongbyggnad? Bild: Jeff Stikeman for Rebuild Penn Station

Bångska huset vid Stureplans föreslagna rekonstruktion. Den är mera schematisk än Grands men svarar bättre mot det exklusiva innehållet.

Bångska husets med sin senaste fasad, långt från den ursprungliga som var en av stadens mest dekorerade. Idag begriper man inte alls vad det innehåller. Kanske försäkringsbolag eller tandklinik?

Denna kavata idé var en bekväm omskrivning för att dölja att man faktiskt inte behärskade det sena 1800-talets komplicerade arkitekturspråk särdeles väl. Flera gånger i undervisningen om denna epok så återkom ord som ”slentrianmässigt”, ”dekorlusta” och ”katalogstuck”. Få pratade om ”Architecture parlante”, något man närmast är besatt av att förklara när det kommer till modernistisk arkitektur.

Husen till höger med äldre fasader är egentligen en enda byggnad från citysaneringen. Området ansågs alltför kallt och trist och Stadsmuseum uppförde tre nedtagna fasader, en jugendfasad i glas, metall och sten och två i puts i den för Stockholm ovanliga franska nyrenässansstilen.

Det som saknats är generellt helt enkelt kunskap om äldre arkitekturs formspråk och respekt för dessa. För att få igenom detta tar man stöd i det föråldrade Venedigdokumentet angående tillägg. Att dokumentet tillåter välgjorda rekonstruktioner brukar  inte lyftas i onödan.

Typiskt stockholmsfenomen idag där man struntar i ursprungsbyggnaden, men säger att man spar dem genom en ad hoc-låda på taket. En modern version av fasadrakning, man kan kalla det identitetsrakning.

Detta kan lätt utläsas i alla de påbyggnadsförslag som drabbar stora delar av innerstadsbebyggelsen med jämna mellanrum. Man har ingen respekt för ursprungsarkitektur. Inte minst ser man detta  i byggnader från den modernistiska tiden var arkitektoniska identitet förminskas och vattnas ur med märkliga och ofta klumpiga påbyggnader på taken.

Grand Hôtels nuvarande fasad. Tornet verkar bli kvar i omgestaltningen. Foto: Holger Ellgaard

Men nu verkar det vända. Kanske är Grand Hôtel en byggnad som faktiskt fick en elegant fasad av Tengbom och inte alls var särdeles förstört. Tvärtom så är det en byggnad som bytt fasad ungefär vart 25:e år, då varje haft hög kvalité och gott genomförande, även om det nu inte gör ont att se den i en mer krispig gestaltning.  Men det är i grunden en kommersiell byggnad som haft näsa för vad folk upplever som vackert och motsvarar priset på slutnotan.  Klassisk arkitektur lever helt enkelt upp till folks smak och behov av stämningsskapande miljöer. Så Grand Hôtels analys av marknadsläget är briljant. Vi har tröttnat på oengagerad ”samtidsarkitektur”, oavsett hur många japanska badtunnor än ett spa innehåller.

Byggnaden till höger är skyddad eftersom den är ett sånt bra exempel på fasadrakning. Den till vänster är ett ännu bättre exempel på nyrenässansens poetiska och dramatiskt stämningsskapande arkitektur.

Mest intressant är att se hur intresset och attityden generellt har ändrats i positiv riktning mot klassisk arkitektur. Det är ingen omdömeslös och konservativ inriktning som minner om koloniernas och turberkolosens stora dagar.Det är ett sällsamt intrikat och harmonsikt arkitektursystem som de flesta finner vacker och behagligt. Varför gör inte arkitektkåren det generellt? Saknas kunskap? Är det en fråga om smakelitism? Säkert en kombo.

Tullhuset bredvid Nationalmuseum är ett hett nyrenässanshus i stockholmsdebatten. Tyvärr har Grand Hotell ett finger med i dess öde då GH:s ägare donerar pengar till Nobelcenter som kräver rivning för ett genomförande. Varför inte som ett exklusivt annex till Grand istället?

I StockholmDirekt kan man läsa arkitektens kommentar till projektet:

– Det är få klassiska byggnader i Stockholm som ändrat utseende på samma radikala sätt som Grand Hôtel har gjort. Med en återställd och förnyad fasad är det inte bara Grand Hôtel som tydliggör sin historia, det ger även ett mervärde för Stockholms stadsbild och omkringliggande byggnader, säger arkitekten Per Kallstenius som är involverad i arbetet.

Ja, Stockholm har haft flera ”Från-värden” än mervärden på sistone. Så vi får se detta som årets julklapp.

Matti Shevchenko Sandin

Läs mera om Penn Station-projektet här: https://www.architecturaldigest.com/story/new-penn-station

Som exempel på det svenska intresset för klassisk arkitektur och kollonordningar kan man jämföra wikipedias svenska text om ämnet och den engelska:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Kolonnordning

https://en.wikipedia.org/wiki/Classical_order

 


 

Kommentarsregler:

För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret publiceras inte. Du ansvarar själv för din kommentar.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.