Dags att välja stad

Det finns alltid en sorts nyliberalism inom stadsbyggnad som tenderar att hylla projekt som isolerade öar utan kontext.  I Stockholm brukar politisk tilltro till exempelvis höghus eller Nobelcenter gå över i religiösa tonlägen, utan dem så finns bara förfall. Stockholm är inte unikt, London, en stad som härjades av krig och stora ekonomiska kriser har stötvis fått sin beskärda del av den trosinriktningen. Men det har börjat vända. 

Att attraktiva storstäder, kända för kultur och individualistiskt leverne  drar till sig turister, finans och höga priser är inget konstigt. Ett tydligt fenomen är hur utländska företag investerar stora summor i dessa städer. I Stockholm har vi Sturegallerian som ägs av ett saudiarabiskt företag. Men mera tydligt är att svenska företag försöker ta efter ett redan dåligt recept genom att bygga på och bygga om våra redan attraktiva stadskärnor. Lösningar med enorma betong- och glaslådor och asymmetriska glashus har presenterats i religiösa ordalag och politikerna sjunger med. Rädda för att hela regionen skall hamna i förfall, aldrig synas mera och helt glömmas bort.

Norra Smedjegatan 1968 under rivning. Foto: SSM

Ett knep för att få igenom är att ersätta något gräsligt med något som anses lite bättre. Som Gallerian på hamngatan. Den nya byggnaden är vackrare, men hur svårt var det? Dock är den enorm. Mycket större än den förra och får området att se övervuxet och klumpigt ut. Ytan innehöll Norra Smedjegatan vars byggnader var från 16o0-talet och framöver. Sen rev man den och byggde Gallerian över. Fyrtiofem bebyggda tomter blev en, kvarteret Gallerian som öppnade 1976 och 1977. Nu river man den senaste och bygger en ny.  Den nya omfattar 130 000 m2, fem hus, fyra gator och ett torg. Första jättekomplexet fick 42 år, hur gammal blir nästa, 21 år?

Ersättningsbyggnaderna för Smedjegatans Norra mynning. Dessa är idag i princip nedrivna.

Så här blir det sen. Det kalls ”Urban escape” i reklamen. Bild: www.urbanescape.se

Det hela ser ut som det mesta runt om i världen. Man saknar identitet, hur än mycket mässing, gråa och svarta plattor man än sätter upp. Internationalism är inget nytt fenomen. Tvärtom. Vi har alltid inspirerats av arkitektur som ofta leder tillbaka till grekerna via Rom och Paris och de reaktioner mot den, eller med den som kom längs vägen. Men det fanns en viss segdragenhet som skapade anpassningar och egen identitet. I perioder av ekonomin uppgång ser man en likriktning i metropolstäder och de som vill inspireras. Det sena 1800-talet har stora likheter över hela västvärlden, med egen touch. Nystilarna tog sig svulstigare uttryck i Centraleuropa, Svalare i Frankrike och nyktrare i Norden. Likadant med art noveau och tidig modernism. Sen är det som att dra ett likamedtecken världen över.

Ofta präglas områden från denna tid av samma problem och de före modernismen med samma förutsättningar. Bortförklaringarna är många, lösningarna få. Kan det vara så enkelt att om det är vackert runt omkring oss så skapar vi ett bättre liv för oss själva och andra? ”Vackert” är ett farligt ord eftersom man genast, oftast från den som har inget svar, får mothugget ”det är en definitionsfråga”. Jag törs påstå att det faktiskt finns en grundstruktur över skönhet som folk i allmänhet uppfattar som just vackert. Och det är, med få undantag, platser som domineras av klassisk arkitektur.

Vad väljer du? Pampig stenstad med blandfunktion eller…

…prisad samtidsarkitektur med enfunktion?

Att man har fallerat fullständigt med våra betongförorter från 1960-70-talen är idag inget politiskt korrekt hysch-hysch. De tillhörde också en sorts religiös rörelse där alla helt plötsligt skulle bo i demokratiska bostäder i parker. Fyrtio år senare vet vi att det inte blev så bra. Trots denna övertygelse. Det är rena katastrofen för människor som bara vill leva sitt liv i lugn och ro. Ungdomar dras in i våldsamma nätverk lätt, de finns runt knuten och erbjuder snabba cash istället för trista skolböcker. Allt för många har fått sätta livet till.

Är det arkitekturens fel? Nej, men den hjälper till att känna sig extra betydelselös i en avskuren del av Sveriges rikaste stad, 20 minuter från ostronbarer, lyxbutiker och våningar om 100 000 m2. Den ”repetitiva skönheten” i betong säger bara att du inte betyder något. Samma sak i City. Glas som inte sparar några minnen, dörrar som öppnas utan att man rör vid dem och släta fasader utan uttryck, endast storleken får reaktion. För ingenstans har man väl sett hur att Stockholm marknadsförs med en bild från Sergel torg, Regerings- eller Malmskillnadsgatan?

Arkitekturskolan vid Östermalmsgatan.

Det folk gillar är fortfarande vad de gillade för 100 år sedan. Nätverk av gator, trevliga platser att slå sig ned på, vacker och omväxlande samt gedigen arkitektur. Det spelar ingen roll i vilket sta man än kommer till så är det så, sekelskifte eller villa. Så varför envisas man med att loopa modernismen? Antagligen för att det är det enda som lärs ut på större skolor. Som argument mot klassicism används gräsliga noveau classic villor från amerikanska förorter där man i hopp om att skapa något personligt och vackert totat ihop en rad klassiska element utan den matematik som krävs däremellan. Man missar att visa upp de stora och mycket populära stadsdelarna från klassicismens höjdpunkter. Det smärtar antagligen, och de fånigaste exempel måste därför lyftas. Gör man tvärtom, det vill säga lyfter moderna exempel som positiva är det tvärtom svårt att hitta sådant som inte är halvdant. Det vimlar av klumpedunsar utan identitet och kvalitet. Likaledes dör stadsdelar av med stora kontors- och galleriakomplex som inte lever om kvällen och natten. Hade det inte varit smartare med bostäder mitt i City? Hade Sergels torg kunnat bli en piazza med barer och dans?

Visionsbild för Sergels torg. Drömmen är en piazza i Italien. Vill du sitta här?

Idag vimlar det av debatt för en vackrare stad och mot det postmoderna sättet att se på skönhet som isolerade egenskaper i en byggnad. Kontexten behövs idag, 00-tlaets ”fuck the kontext” är gammalt. Alain de Botton är en schweizisk författare och tv-producent, som skrev The Architecture of Happiness,  som behandlar arkitekturens skönhet i relation till vårt välbefinnande. Små detaljer och former som ökar den generella belåtenheten. Han beskrev hur den faktiskt påverkar oss utan att vi märker det. I stort en helt nödvändig bok för politiker, arkitekter och byggbolag som uppenbarligen inte läses av dem. Även Gösta Alfvéns Ohälsosam arkitektur för fram goda argument för att tänka om inom arkitektur och stadsplanering. Bland annat så förs fram att moderinsmen fungerade mycket väl som provocerande inom konsten, men fungerade tvärtom inom arkitekturen. Jane Jacobs ska naturligtvis läsas. Bland annat ansåg hon att fem våningar var max då man behöver utan större problem gå upp i en byggnad. Idag borde det föras in som miljökrav.

Picasso fungerade fint som reaktion på rådande ideal. Han utvecklades hela sitt konstnärskap. Mot slutet av sin levnad återgick han delvis till det klassiska.

Arkitekturen ville också skapa nytt och exemplen finns än i dag. Men utan att reagera mot sin egen ism.

Hur blir det då när Stockholm ska växa med rekordfart igen. Jo, lite bättre. Stora delar av Hornsberg blev stiligt, inte allt, de yngsta delarna ser förskräckliga ut. Man har dock börjat inse att Järvafältet behöver bli en egen kärna. Bygga till och ihop. Tyvärr är planerna lika trista som vanligt och dess identitet förblir lika trist som i dagsläget. Det räcker inte.

Rinkebyterrassen. Ser det ut att ha en egen identitet eller är det samma gamla soppa i ny burk?

Samtidigt är det valår. Man kan välja bort de som blint tror på att fortsätta trots det digra arkivet av misslyckanden. Är de värda din röst?

Dags att välja bort detta forntida monstrum. Bildmontage: Tomorrow AB

Matti Shevchenko Sandin – som inte alls tycker illa om allt nytt. Dock föredrar han kvalitet framför kvantitet. Gör inte alla kreativa det?

Råd till politiker här

Kommentarsregler: 

För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt  för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret  publiceras inte och raderas direkt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.