”Nya” Nationalmuseum gnistrar

Äntligen har Nationalmuseum återinvigts. Inte en dag för sent. Nu behövs denna juvel mer än någonsin då den formmässiga nöden är stor. Och Nationalmuseum håller inte tillbaka, färg, konst och form är åter i fokus.

Nationalmuseums nyinvigning var en av höstens stora event. I tre dagar strömmade folk dit för att äntligen få se ett av stadens främsta hus med en av Skandinaviens största konstskatter. I fem år har man renoverat för 1,2 miljarder där  Wingårdh och Wikerståls har varit ansvariga arkitekter och AIX Arkitekter har varit antikvariskt expertis.

Den trötta men ståtliga byggnadens tekniska system hade nått sin ände och 2013 inledes det stora arbetet med att väcka byggnaden till liv under lager av gråblaskig färgsättning från mitten av 1900-talet.

Nya hisschaktet och glastaket möter ursprungsbyggnaden på ett ypperligt sätt.

Resultatet är bländande. Rummen glöder av färgsättningar i gult, blått, rött, violett, grönt m.m. Konstverken, en gång gjorda för att placeras mot liknande väggar, fullkomligen gnistrar. Tesen att konsthallar bara kan vara vita eller möjligen grå för att ge konsten sin rätta inramning motbevisas i sal efter sal. Det är ljuvligt.  Även innertaken har till stor del återfått sitt spröda måleri och sofistikerade färgskalor.

Även det nya, imponerande, hisschaktet ger en poetisk kontrast till ljusgårdens strama klassicism och övriga nytillägg är känsligt utförda i linje med den dominerande arkitekturen.

Under de fem år som museet hållit stängt har främst Thielska, Waldermarsudde, kulturhistoriska och etnografiska museer gett kontrast till Moderna museets konstbild. Vad gör det med synen på arkitektur och konst? Moderna är ett fantastiskt museum med en likaledes spännande samling, men den är egentligen ganska likriktad om när det kommer till formspråk. Den avskalade miljön med sina måttfulla materialval ger en konsensus runt hur rum skall se ut. Vitt, ek och glas. Det kan var snyggt, se intellektuellt ut och ge ägaren en ”smart” inramning som viskar om ”god smak”, ”samtida” och ”intellektuell”. Motsatsen blir grotesk och folklig. Det kan också ge en sjukhuslik eftersmak. Vita rum med stora glaspartier tenderar att inte rymma några minnen.

Sekelskiftets  och 1900-talets formvärld har alltså stått oemotsagd. Vad gör det med vår uppfattning om just form och färg? Har inte vår upplevelse av ”samtida” arkitektur har mer eller mindre sett ut som en ordinär konsthall, och likaledes form inom design? Ändlösa massor av uttryckslös arkitektur med lika trista insidor har växt som svampar ur jorden. Måhända har inte arkitekter och inredare haft några bra alternativ till inspiration som gett mod att gå emot strömmen?

Det violetta rummet bör upplevas – flera gånger.

Källarplanet är ett av de få misstagen. Här har man tyvärr vänt sig till 1990-taltes restaureringsfilosofi. det kunde ha lyfts mera.

När man nu vandrar genom Nationalmuseums nyrenoverade hus och får uppleva både det samtida form och ett krispigt 1800-tal. Det mests vänds på ända av konventionellt formtänk om ”rätt stil”. Faktiskt får studenter och formarbetare ett nytt vattenhål att hämta inspiration ur den extraordinärt näringsrika källan Nationalmuseum nu ger.

Vitt och svart känns plötsligt dassig medan färger, guldramar, renässansmotiv, barock, 1700-tal, 1800-tal utgör en underbar symfoni som höjer konstupplevelserna och lockar till täta besök. För de som fortfarande tycker att måttligt är bäst finns designavdelningen som speglar vardagens varuhus. Lite beiget, väl redovisat och ögat söker efter prislappar. Kanske är det en touch av samtidsironi med tanke på färgfesten en trappa upp? Orkar inte den moderna formen med konkurrensen av färg?

Designavdelningen är grå. Väntat grå.

Takets restaurering möjliggjordes av donation.

Skärpan i detaljer  gör byggnaden till ett underbart juvelskrin. Tider vävs samman, tankar och längtan föds efter mera av allt. Inte glas/snobbigt svart/mässingskrok/60-talskopia (receptet för framgångsrik arkitektur och inredning). Överkänsligheten, det övertänkta och känslokalla känns så 2017. Svulst, motiv, must och briljanta färgskalor har aldrig kännas mer relevant.  Nytt och gammalt kan samsas och samspela om man bara anstränger sig en aning. Det skall bli spännande att se vilken effekt detta har på arkitekter, formgivare och konstnärer. Inte om, hur.

Matti Shevchenko Sandin


Kommentarsregler:

För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Du ansvar själv för din kommentar.Telefonnumret publiceras eller sparas  inte.

2 kommentarer

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *