Om skönhet

Vackert? Stadsfronten mot Klara sjö i City. Fylld med ”samtidsarkitektur”.

Något som aldrig lämnar stasbyggnadsdebatten är diskussionen om skönhet. Den river upp sår, avvisar och gång efter annan för smakpoliser  den till ett fjärran Olympen. Smakpoliser på båda sidor, för det finns knappt någon mellandiskussion.

Man kan hävda att den europeiska kulturen och dess uppfattning om vad som är skönt går tillbaka på det antika Grekland där skönhet och handla rätt gick hand i hand.  ”Det rätta är det skönaste” stod det inristat i templet i Delfi. Arkitekturen hade tydliga regler som i sin tur beskrev byggnadens element och historia. Kort skulle man kunna säga att det finns i tradition om en uppfattning om just skönhet som ett mera komplext begrepp än den ytliga.

Kanske är det därför den moderna tidens fysiska manifestationer om mänskligheten som arkitektur ger rasande känslor som uppgivenhet eller eufori när man lyckats besegra traditionen? Men någon känsla av harmoni uppstår sällan.

Harmoniskt? Det är här du skall bli frisk. Foto: Holger Ellgaard

För att göra diskussionen än mer infekterad blandar man gärna ihop begreppet skönhet med attraktion mellan människor. Där finns helt andra regler som styr det slutgiltiga valet av partner som för det mesta inte ser ut som en väl retuscherad, 19 årig supermodell. Det är andra kvalitéer som styr människans jakt på DNA. För det finns inget så olikt en människa som en dött material en byggnad är gjord av. Arkitektur är en förlängning av en tanke kombinerad med inlärd kunskap om ingenjörsskap. Något man kanske kan beundra för dess skönhet men inte kyssa, än mindre skaffa barn med. Så här kan man faktiskt diskutera fult eller fint.

Hur länge känns huset spännande innan det blir en parantes under ”effektsökande arkitektur”? Foto: Arild Vågen

Man måste dessutom lyfta in det i sitt sammanhang och inte stadigt analysera stadsbebyggelse utseendemässiga kvalitéer som om den befann sig i ett öde landskap. Dock kan man experimentera med tanken på att Stockholms slott skulle med all säkerhet göra sig mycket bättre på Lindhagens gata istället för Ica Maxi, men Ica Maxi skulle se tämligen groteskt ut på Stockholms slotts plats. Samma med Åhlens City, Kulturhuset, Orgelpipan eller Stockholm Waterfront.

Ett Stockholms slott till hade gjort sig bättre än detta.

Samtiden, ännu en ”skönhet”?

Det västerländska arvet på uppfattning  inom arkitektur om vad som är skönt torde därför grunda sig på klassicismen då den odlades i över 2000 år. Är det därför vi reagerar så kraftfullt när något är dess motsats? Det gyllene snittet är välkänt, erkänt och mystifierat. Halva 1980 och 90-talet upptogs av hur man hittade det i allt som ansågs skönt och behagligt. Ändå blev arkitekturen pastischartad och själlös. Pyntade 60-talslådor. Man brände sig på tassen och drog den för evigt tillbaka. Trots denna flertusenåriga kunskap som fanns att tillgå. Var den för instinktiv, för mänsklig?

Estetik har för det mesta en sort obehaglig symbios med övermänniskan. Att man vet mer och förstår vad andra egentligen menar och behöver. Det skapar en klass för sig. Allt är inte av ondo, det finns många färger i spektrat, men kärnan är kall.

Stockholms slott känns piggare än de flesta 300 år yngre tillskotten.

Man kan skola sig i denna estetik. Jag själv genomgick en ordentlig tvagning på universitetet där man lärde ut linjär stilutveckling. 1+2+3+4+5… till slut stod jag inte ut i rum med mönstrade tapeter eller med målade golv. Äkta skulle det vara! Betong, trä och glas. De var först vid en kurs i idéhistoria som jag insåg att allt som fanns runt om kring mig ingick i samtiden. Inte den tänkta framtiden som det linjära innebar där man kunde ana att stilen blev än mer minimal, det grå lite svartare, väggen transparentare och snart skulle bara alla dessa sladdar utgöra irriterande men dekorativa inslag i miljön.

Det var en ”heurekaupplevelse” där Stockholms slotts fasad var lika samtida som Kulturhuset, Michelangelo som Fernström. De existerade samtidigt och kan därför ses som tämligen moderna byggnader, bara byggda på olika sätt. Konst målade på lite olika sätt, men ändå samexisterande. Tyvärr stör en sådan tanke ordningen och marschen framåt. Smakpolisen tycker inte om sådant. Man får på tassen direkt. Omtenta på det i estetskolan. Konst och arkitektur var visst ett samspel mellan olika aktörer på ett skapat fält. Inte känsla.

Brunkeberg. Någon kom på att vi skulle gilla sådant, och så fortsatte et på det snöret. På ritningen är det vackert, i verkligheten snarast groteskt. Trots detta läste jag mera om detta på universitet än 500 år av klassicism.

I Sverige har vi fått en ordentlig omskolning i vad vi skall tycka är vackert inom ämnet under 1900-talet, och den som avviker från den nya normen av smak bestraffas hårt, och gärna offentligt. Man märker det tydligt på bestörta svar från smakpolisen som snabbt vill tillrättavisa. Oftast talas i domedagstermer om man för ett ögonblick skulle tänka sig något annat än,  låt säga, en slät fasad som i fallet i Växjö.

”1800-talshuset” i Växjö väckte arga känslor hos arkitekter. Det liksom passade inte in i det linjära tänkandet.

Wingårdh själv siade i Dagens Industri om att man skulle behöva gå tillbaka till det som var dåligt på 1800-talet om man byggde så. Ändå verkar folk stormtrivas med sina moderna liv i just 1800-talsbyggnader. Ändå tyckte han om Växjöhuset. Det hela är mycket underhållande. För det finns nästan inget så skojigt som en sårad estet som gör allt för att rasera nedärvda smakföreställningar. För det är ju så….modernt och tufft?

Men kanske är det inte bara nedärvda smakföreställningar som gör att vi reagerar på olika sätt inför arkitektur. De som forskar på beteenden för hur vi på mest fridfulla sätt tar till oss information på exempelvis på ögonrörelser finner att det är detaljer och inte avsaknaden av dem som gör att vi finner harmoni.

Vi blir lugna av att låta blicken vandra från detaljer till andra istället för att snabbt låta dem svepa över en yta utan speciellt mycket information, som en slät fasad. Vi blir glada av varierad miljö, gärna äldre arkitektur och lessna av den slentrianmässiga moderna. För esten i mig kan älska en betongvägg med en liten mässingsdetalj på sig, medan vardagspersonen lyser upp när han ser strykjärnshuset på Stureplan, hur pyntat och pjorligt det än kan vara i dagens slika och slimmade era av glashus.

Och faktiskt känns Stockholms slott mera modernt än Orgelpipans sega fasad och buffliga volym. Ändå skiljer mer än 300 år. Har vi skapat en elitistisk estetik för att övertyga oss själva om att vi står över naturen och naturen i oss? Människan överträffar ständigt sig själv? Möjligt. Det är svårt att inse att man är produkten av långa led och inte alls så originell som man hade hoppats. Det kanske bara är att gilla läget i vissa fall?

Se filmen ovan som är en enkel men träffsäker förklaring till begreppet skönhet.  Drygt sju minuters utbildning i ämnet. Mer behöver du inte. Eventuellt har vi närmre till Olympen än vad vi tror?

Matti Shevchenko Sandin  – som gillar pluralis, inte singularis


Kommentarsregler:

För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Du ansvar själv för din kommentar.Telefonnumret publiceras eller sparas  inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.