Angående Stockholms Skyline

rietz

I ett brev till Stockholm Skyline skriver fotografen, författaren och byggnadsvårdaren Magnus Rietz sina tankar om stadens siluett  som han i åratal haft som motiv  i sitt skapande. Läs hans brev:

Det finns mycket att säga om denna sak. Liksom att det finns mycket att säga om diverse annan utveckling. Jag delbor ju också på Gotland. Där håller man också på med en liknande debatt. Mest handlar det om att externa byggfirmor vill bygga höghus över öns klintkant. Den som tveklöst är en av Gotlands allra finaste särdrag.

Och fullständigt absurt att ge sig på. Men problemet finns nog att söka på ett annat plan. Jag tror det handlar dels om detta vidhållande vid den s.k. utvecklingen, dels en märklig inställning till det som är kvalitet och riktig verkshöjd. Vi har i Sverige en bedrövligt dålig respekt för vedertagna kvaliteter. Vem som helst kan rätt som det är dyka upp med egna, inte sällan helt dumma, idéer och alster om än det ena och än det andra och få gehör för dem. Alltför ofta med stöd av att upphovsmannen är ung.Därmed är det nästan fritt fram. Banne den som kritiserar den som är ung. Då kan den unge stackar´n rent av bli kränkt. Och det är som du vet bland det värsta som kan hända i det här landet.

Alltså får ofta nya idéer, hur knäppa de än är, snabbt alldeles för stor initialfart i vårt land. Sedan är det hela mer eller mindre igång. Idéer som egentligen självklart borde dödförklaras med detsamma lever vidare och anammas inte sällan som något slags konsensus. Att kritisera och såga av jämns med fotknölarna gör man inte i Sverige. Sådant gör man bara i andra länder.

Vem utnyttjar nu detta? Jo, den stora byggmaffian som naturligtvis ser varje nytt knäppt projekt som en härlig chans att räkna på och lobba för. Sen struntar man högaktningsfullt i resten.

Helhet och harmoni får någon annan hålla på med. Allt medan samtidens arkitekter jamsar med, vilket de ser sig tvungna till om de ska något att göra i framtiden.

Stockholms skyline har jag fotograferat och hävdat i över ett kvartssekel. Jag har ofta internationellt arbetat med synnerligen kompetenta och i sammanhanget väl förankrade personer som alltid hävdat Stockholms unika framtoning, genom just dess unika skylines grafiska förtjänster liksom det genomsläpp av ljus och djup denna uppvisar. Allt vid sidan av en rad från varandra särskiljande byggnadsprofiler och skuggande fält och linjespel. Stadsbilden blir då väldigt dynamisk liksom att den blir behaglig att vistas i.

Detta till skillnad mot just skyskrapeurbanisationer där den kompakta massan av byggnadsstrukturer medför raka motsatsen. Sådana storstäder finns det drygt 2000 av runt världen. Städer likt Stockholm blott en handfull. Vilket är då mest unikt? Vad kommer att attrahera människor från övriga världen?

Varför denna klåfingrighet? Och kanske främst av allt, öppna för guds skull ögonen. Låt inte hemmablindheten få överhand och leda till oåterkalleliga beslut.

New York är New York, Shanghai är Shanghai, Dubai är förfärligt men Stockholm är underbart. Och låt det så förbli.

För ”if it works, don´t fix it”.

Bästa hälsningar

Magnus Rietz

1 kommentar

  1. Fredrik Lindqvist den 11 september 2010

    Skönt att en konstnär berättar sin syn på saken. Oftast är det enbart elitister, politiker eller arkitekter som för talan. Inte sedan Pär Wästberg har jag hört ett ord om ljus- och skuggspel i stadens siluett. Tack!