Stockholm nära att bli ännu en storstadsdjungel

Det som gör Stockholm unikt är topografin med den stora mängden öar och vattnet, från djupt in i landet och ända ut till Östersjön. Vattnet både skiljer och binder ihop.

Med mitt sätt att se gör Stockholm starkast intryck på de platser där topografin kan förstås i sammanhang med stadsutvecklingen, där dessa skapar en syntes och den ena refererar till den andras existens och där syntesen har översatts till värdiga urbana och arkitektoniska element som kajer, stränder och husrader eller där de lämnats i sitt naturliga skick.

Den varierande ansamlingen av öppna vattenytor och bebodda öar skapar exceptionella vyer, några intima andra storslagna, som inte existerar någon annanstans. På så sätt skapar vattnet teaterlika perspektiv. Utmed dalgångar och viktiga gator ser man vattnet långt innifrån öarna. Vattnet skapar tillsammans med stadsstrukturen ett urbant fenomen som är mer varierat och dramatiskt än i någon annan stad

Norrmälarstrand. Foto: Christina Lagerson

Norrmälarstrand. Foto: Christina Lagerson

Stockholms innerstad karakteriseras fortfarande av jämnhöga sammanhållna bebyggelsekvarter. De flesta av stans byggnader har solida fasder med fönster som hål i mur till skillnad från glasade fasader. Denna enkla och dominerande kvalitet förenar  många hundra års byggande.

Kyrkor och andra byggnader med tydlig gemensam användning eller med stort politiskt symbolvärde träder fram ur stadsväven. Viktiga institutioner byggdes till fram mot slutet av 1900 – talet på väl synliga platser ofta utmed de bebyggda öarnas stränder. Var och ett bidrog till en demokratisk fördelning av monument i staden.

Stockholms siluett tillåter både historia och nya tillägg så länge de sker i harmoni och respekt medvarandra. Foto: Marielle Magnusson

Stockholms siluett tillåter både historia och nya tillägg så länge de sker i harmoni och respekt i förhållande till varandra. Foto: Marielle Magnusson

Samma urbana och arkitektoniska logik skulle med fördel kunna fortsätta när Stockholm nu växer. Signifikanta publika byggnader skulle allt framgent kunna lokaliseras väl synliga på höjder eller vid strandlägen på andra öar eller stadspartier i takt med att den stadsutveckling som pågått under två och ett halvt sekler kan fortsätta från innerstaden och ut i ytterstaden mot norr, väster och söder. Jag har föreslagit en syntes mellan den naturliga topografin och stadsbebyggelsen eftersom den är viktig inte främst av respekt för naturen, utan för att behålla det grundläggande unika hos platsen.

Förändring i den urbana stadsstrukturen såväl som i enstaka byggnader måste integreras med den existerande materien på ett sådant sätt att en förbättrad helhet uppstår. Utan ett sådant förhållningssätt riskerar stadsutvecklingen att leda till separata, autonoma och t o m autistiska liv. Det resulterar i en urbanism med egoistiska objekt i en ocean av dekorativt landskap.

Stockholm Waterfront i kombination med Hötorgsskraporna skapar en "tillplattad" siluett som inte förstärker den karaktäristiska skärgårdslandskapet. Foto: Christina Lagerson

Stockholm Waterfront i kombination med Hötorgsskraporna skapar en "tillplattad" siluett som inte förstärker den karaktäristiska skärgårdslandskapet. Foto: Christina Lagerson

Eller vad är konsekvensen av underutnyttjade områden i Stockholms stad och län. Konkret, vad blir resultatet för Nacka, Lidingö eller Fågelön? Vill staden och dess innevånare fortsätta med en policy som separerar bostäder, arbetsplatser och fritid med horisontell låg exploatering av förorten?

Resultatet av dagens exploatörvänliga policy, speciellt för höghus och skyskrapor  i innerstan kan beskådas i städer som London, Frankfurt am Main och Wien. Under de sista tiotal åren har skyskrapor som försöker efterlikna de stora i Nord Amerika och Asien byggts där utan någon stadsbyggnads eller infrastrukturell logik.

Atlanta. Foto: theatolite.wordpress.com_

Atlanta. Foto: theatolite.wordpress.com_

I de städer där naturen har begravts övergår i många fall människans tro på sin förmåga att bemästra naturen till hybris. Det behövs inte mycket för att förvandla Stockholm till ännu en  stadsdjungel som Shanghai, Peking eller Atlanta, städer som förlorat varje känsla av själ eftersom de ignorerat sin specifika topografi. Så gör tvärtom. I Stockholms topografi med öar och vatten vilar den största potentialen för stadens framtid.

Professor Wilfried Wang

HOIDN WANG PARTNER

Berlin

Originaltext på engelska följer nedan:

Easy to make Stockholm just another metropolitan jungle

What makes Stockholm unique is the enormous extent of the topography of islands and bodies water, from deep inland right out to the Baltic Sea. Water is the separating but also binding element.

From my point of view, Stockholms strongest and most positive impressions are made in those instances in which the underlying topography can be understood in conjunction with urban development, where the two create a synthesis and the one refers to the existence to the other, and where the synthesis has been translated using dignified urban and architectural elements such as quaysides, embankments and rows of buildings, or where they are left natural.

The varied assembly of water as open space and inhabited islands creates exceptional views, some intimate, others grand, that does not exists anywhere else. The water elements thus create vistas, theatre-like spaces. And taken together with some of the valleys and current streets, there are long views from within the islands down to the water. Together the water and artificial fabric create an urban phenomenon that is more varied and dramatic than any other city on the water.

Stockholm inner city is still characterized by perimeter block development. Most of the cities buildings have solid exteriors, what is with openings set into walls as opposed to extensively glazed facades. This apparently simple and dominant qualities unite the building production of some three hundred years.

Freestanding buildings, thus emerging from the urban fabric, in plan as well as in elevation are the churches buildings with a clear public use or of elevated political symbolism.

Exceptional institutions that were built to the end of the 20th century were sited on the edges of the central islands, therefore visible from many points. Each in their way complete the democratic equitable distribution of monuments.

As Stockholm growth continues, so could the urban and architectural logic that has been valid up to now. Significant public buildings could continue to be sited on the edges of other islands or heights, the process of densification, that has happened over the last two and a half centuries, could continue spreading across the northern, western and southern hinterlands I have suggested a synthesis between natural topography and artifice is essential not merely to pay respect to nature, but to literally retain the founding uniqueness of the place.

Overall changes in urban development and specific changes in individual buildings need to be integrated with the existing fabric in such a way as to create an improved synthesis. Without such a principle of integration, urban and architectural developments run to risk of leading separate, autonomous, even autistic lives. This results in the threat of an urbanism of egotistical objects in a see of decorative landscaping

Or what are the consequences of underused sites in Stockholms Län and Stockholm Kommun?  Or to put it in concrete terms: What are the options for, say Nacka, Lidingö or Fågelön? Does the city and its inhabitants want to continue with the policy separating residences, places of work and leisure and horizontal low expansion of the suburbs?

The results of developer-friendly policies, especially for high-rises in the inner cities can be seen in cites like London, Frankfurt am Main or Vienna. Over the last decades, high-risers that are somewhat dimunitiv, if not laughable of the great paragons of North America and Asia, have been permitted to be constructed there without any urban or infrastructural logic. Instead there has been the logic of market pressure.

In those cities where nature has been buried, mans belief in his superiority over nature and other creatures sometimes overstretches into hybris. It would be easy to make Stockholm just another metropolitan jungle like Shanghai, Beijing or Atlanta, cities that are loosing any sense of the place as they ignore their broader, specific topography. So on the contrary in Stockholm´s topography of islands and bodies of water rests the greatest potential for the city´s future

Professor Wilfried Wang

HOIDN WANG PARTNER

Berlin

27 kommentarer

  1. Lilli den 23 april 2011

    Ett stort tankefel du gör är att för ett ögonblick tro att ( och jag med för den delen) är att fästa någon som helst tilltro till dina kommentarer(och din auktoritet(?)) eftersom du är anonym. Mr Wang vinner alltså över oss båda i detta.

    P.S. du har ite en aning om vad jag jobbar med heller, men kan hinta om att jag var inblandad i några av de avstyrkta projekt som du så gärna hade velat rita till Oregelpipan.

    Ha det gott, Herbert-komma- Tingesten!

    • Herbert, Tingesten den 9 maj 2011

      Auktoritet i sig har inget värde i en diskussion om man bevisligen inte är påläst. För mig är det argument och välunderbyggda fakta som gäller och inget annat.

      Jag har heller inget behov av någon sorts personlig ära och ryktbarhet som du antyder när du för illustrationerna till min idé för Station City-bygget på tal. Förslaget hade bara ett enda syfte, att presentera en generell idé om hur man skulle kunna göra alla parter nöjda, inklusive er skylinister. Det är dock en diskussion som vi får ta i en annan tråd.

  2. Herbert, Tingesten den 21 april 2011

    Och det är inte jag, alltså har han rätt och jag fel menar du. Bortsett ifrån att du inte har en aning om vad jag jobbar med så gör du två tankefel, det ena är att du tolkar in något i hans text som han inte har sagt och det andra är att du låter auktoritet avgöra hur mycket tilltro man ska fästa vid ett rent tycke-och-smak-omdöme, vilket begreppet ”storstadsdjungel” är så länge man inte definierar det klart och tydligt.

    Eftersom du avfärdar Stadsmuseets byggnadsinventering av Kungsholmen från år 1991 med att den ligger på nätet så är det väl inte så mycket jag kan göra för dig annat än att upprepa att Fridhemsplan är hyfsat intakt, i alla fall jämfört med City (som jämförelsen gällde). Söder om Fridhemsplan tycks inte ett enda hus byggt före 1960 ha rivits. På nordsidan är det bara två hus i kv Väktaren och hörnhuset i kv Hantverkaren som ersatt hus från före 1960.

  3. lilli den 20 april 2011

    Fridhemsplan förskonat från rivningar…? Antalet byggnader efter 1960 är möjligen få jo-men de är groteskt stora. Hela den sammanhållna miljön slogs sönder med stora byggklumpar och kvar lämnades en spretig bebyggelse. Det är bara att ta en promenad där, men det är klart, är man lat kollar man nätet.

    En storstadsdjungel är när man låter vissa krafter härja vilt och kortsiktigt där allt som räknas är markyta och våningsantal, Det är vad professor Wang menar. Och han är professor trots allt.

  4. Herbert, Tingesten den 20 april 2011

    Karin, härfinns en utmärkt historik som Stadsmuseet gjort om husen på västra Kungsholmen. På sid 17 har du en karta med byggår och där kan du se att just Fridhemsplan är ganska förskonat från rivningar. Korsningen Fleminggatan/S:t Eriksgatan är som du säger värst drabbad men i övrigt är det mest enstaka hus som är byggda efter 1960.

    Att Shanghai, Beijing och Atlanta liksom alla andra miljonstäder har skyskrapor är inget anmärkningsvärt. Där är det nog snarare Stockholm som framstår som lite udda. Motorvägar är inte ett resultat av att man bygger tätt, tvärtom är det något man tvingas bygga när en stad breder ut sig på en alltför stor yta med gles bebyggelse dit man inte kan dra effektiv spårbunden kollektivtrafik och där alla boende måste ha bil. Motorvägar skulle man som du förstår klara sig utan om alla bodde inom ett litet område där det är gång- eller cykelavstånd till det mesta och tunnelbanestationerna ligger tätt. Det är inte för inte som Manhattan har det lägsta bilinnehavet per capita i hela USA.

    Storstadsdjungel som du definierar den uppstår alltså paradoxalt nog därför att man omger en stadskärna med en vidsträckt småstadsdjungel miltals i alla riktningar.

  5. karin den 18 april 2011

    Nämnda utländska städer har också skyskrapor med omkringliggande motorvägar eller sedvanliga stora ytor runt dessa som ger ytterlgare en splittrad stad. Motorvägarna i sig är vidriga i de städerna och detta blir en storstadsdjungel.

    Nej -Fridhemsplan har inte alls kvar mestadelen av sin bebyggelse. kornsingen fridhemsgatan/st eriksgatan utgörs av massiva huskroppar som inte alls var nödvändiga att ersätta befintlig stad med samt halva kvarteret vid drottningholmsvägen.

  6. Herbert, Tingesten den 18 april 2011

    Jag korrigerade bara ditt påstående (som jag möjligen kan ha missförstått) att just Fridhemsplan drabbats speciellt av rivningar för tunnelbanan. Det mesta av byggnaderna från före 1960 är kvar där, vilket man inte kan säga om City. Tråkiga byggnader blev det på båda platserna, och även som du säger vid Odenplan, även om Läkarhuset trots sin fulhet tillför lite variation i stadsbilden. Någon ”storstadsdjungel” har trots det inte uppstått på någon av platserna vad jag vet, och det tror jag som sagt helt enkelt inte är möjligt i en stad med så varierad topografi som Stockholm.

    Ingen har definierat begreppet ”storstadsdjungel” på annat sätt än att Shanghai, Atlanta och Beijing påstås utgöra sådana, men de har nästan ingenting som är gemensamt för alla tre mer än möjligen att de är ganska platta och att de till en oproportionerligt stor del utgörs av sprawl, dvs 1-2-våningsbyggnader utspridda över stora landområden som förbinds med stadskärnan via motorvägar.

  7. Karin den 4 april 2011

    Ok, du är renodlat kvar vid rivningar för tunnelbanor, ja, jag medger att jag inte skrev i att effekten av cityregleringen fick otäcka verkningar upp vid Fridehemsplan som då var en välväxt stad av sent 18oo-tal och mycket av byggnationen försvann genom tråkiga dealer med bostadsföretag och staden. Kvar är en ganska roddig del av staden som tog länge att bli attraktiv – då mest för läget. Vid Odenplan passade man också på med det trista Läkarhuset som gott exempel som ersatte ett ordinärt men trevligt 18oo-tals hus.

    Vad det handlar om Klarabranden 1751 så absolut stämmer det. Däremot fanns det en hel del kvar som inte brann ned. Av det avbrunna återanvändes källarplanen på flertalet byggnader, som man alltid har gjort, något som lätt kan studeras i Gamla stan, på den tiden man såg ekonomi i detta. Senast det användes var faktiskt Sthlm Waterfront. Modernister brukar dock vilja ha ”mint condition” alltså bästa kvalité och original rakt igenom om det skall vara något att spara, annars kan det klassas som mediokert och rivningsbart till fördel för exempelvis etapp 1+2 av City 67.

  8. Herbert, Tingesten den 3 april 2011

    Fridhemsplan-Hötorgetsträckan tror jag faktiskt inte medförde mer än en enda husrivning för tunnelbanebygget (Hotell Oden-huset, som sprack av misstag) men där byggde man också mest under breda gator. Den lyxen hade man inte på sträckan mellan Vasagatan och Kungsgatan utan där tvingades man riva det som låg ovanpå (och sedan byggde man nya breda gator ovanpå tunneln, Klarabergsvägen och Sveavägens södra del). Nästan alla nyare hus runt Fridhemsplan är byggda på 70-talet, dvs 20 år efter tunnelbanebygget, så om platsen, som du säger, tiilhör Stockholms mer misshandlade så kan man åtminstone inte skylla det på t-banan. Håller med om att de nyare husen är rätt anskrämliga.

    Norrmalm var som du nu vet ganska tätbebyggt på 1600-talet och det går inte att komma ifrån att rutnätsplanen måste ha varit ett smärtsamt ingrepp som utplånade mycket av stadens historia, procentuellt sett många gånger större än Cityomdaningen. Inte många av husen som byggdes på 1600-talet stod f ö kvar till dess utan det mesta strök med i Klarabranden 1751 eller revs under de följande två århundradena. Man rev också mycket när Kungsgatan och Sveavägens norra del drogs fram efter inspiration från Paris. Blev Stockholm en ”storstadsdjungel” av det så får jag erkänna att jag gillar att leva i en sådan.

    Befolkningsökning är ett utmärkt giltigt argument för stadsomvandlingar, det håller jag med om. Både under efterkrigsåren och nu upplever Stockholm en explosionsartad befolkningstillväxt; 1600-talets 34.000 på 80 år (som enligt dig motiverade en rivning av 1/3 av staden när det begav sig) är faktiskt bara 1,5 års tillväxt med dagens takt.

  9. Niklas den 31 mars 2011

    @Karin:
    ”Tunnelbanebygget och dess förfarande måste nog ses som modernistiskt i Stockholm.”

    Om du ser till dess helhet – att transportera männsikor mellan monofunktionella områden så ger jag dig rätt. Men hänger snarare ihop med hur t-banan är beskaffad i förorterna.

  10. Karin den 31 mars 2011

    Rosenbad är ett vackert hus och pryder sin plats. Bondeska var möjligen mer majestätisk och prydde sin plats. Helgeandsholmen var lite av den organsikt framväxta staden, lite i väntan på att ordnas, så visst, ibland kan det vara ok med vissa rivningar, även om det inte skulle ske idag.

    Angående rivningarna i Paris och Londons för tunnelbanan så revs det där det behövdes, inte som i Stockholm där man raderade lite vart som helst, som vi har konstaterat, även i andra stadsdelar strök mycket med. Fridhemsplan är ett av de mest misshandlade platserna.

    Att saker leder till andra, med arrondisemneten/ i utanför Paris vet jag inte riktigt vad jag ska svara på, de kan väl lika gärna ha lett till postmodernismen i en förlängning eller rörelsen ”god stad”?

    Men du kan inte mena att ens bilden bekräftar vad vi pratar om, Flemmings rationalisering av Norrmalm? T o m med blotta ögat ser man de mindre träkåkarna och att det är Stadsholmen som är staden. Jag kan hålla med i mycket av det du säger eftersom du är kunnig, men det där.. Nååväl, jag kan ge ett svar: de träkåkar som försvann och ersattes av rutnätsplanen och stenhus(som till större delen senare byggdes om men raserades för Cityregleringen) hade nog farit såpass illa att de raderat sig själva med åren. De pittoreska grönområden som omgav trähusen(enligt din bild) torde ha försvunnit i takt med att folk behövde ved/virke. Så jag kan inte tycka att Flemming var en sån ”marodör” som Mehr. Jag kan inte ens tycka Mehr Var en marodör, bara egensinning modernist med allt för få och mäktiga personer ikring sig, samt med noll perspektiv inom arkitekturhistorien.

    Dessutom så ökade befolkningen fem gånger om mellan 1590-talet och 1670-talet, från 9 OOO till 45 OOO på 80 år! Flemming inspirerades säkerligen av kontinenten och ville göra en vacker stad, men med tanke på denna befolkningsökning och en stad som säkerligen var ad hoc i sig krävdes en reglering, som dessutom spred sig till det sporadiskt bebyggda Södermalm.

    Konsekevent om detta kan du vara själv då dina vägmöten verkar vara viktigare än bebyggelsehistorien. 🙂

  11. Herbert, Tingesten den 31 mars 2011

    Jag personligen väljer i så fall hellre Rosenbad, som på nästan alla sätt är en intressantare byggnad än komplexet den ersatte. Helgeandsholmomdaningen hade i och för sig gått att genomföra även om Rosenbad inte byggts och jag nämnde den bara för att illustrera att det ofta kan bli bättre när man river hus och designar om platser från grunden, även om en del stadshistoria oundvikligen stryker med. Hade Norrmalmsregleringen skett runt sekelskiftet så hade vi haft samma breda gator som idag men betydligt snyggare byggnader runtomkring och betydligt mer genomtänkta stadsrum, det var min poäng.

    Och nog fasen rev man för tunnelbanan både i Paris och London. I Paris hade man fått riva ännu mer om inte Haussman redan gjort en stor del av jobbet med sina boulevardprojekt.

    Jag tycker också du rationaliserar lite mycket just när det gäller Paris, varför fanns det t ex större anledning att riva slummiga och osanitära korsvirkeshus i Paris än (relativt sett) lika slummiga och osanitära stenhus i Stockholm ett århundrade senare? Enklavtänkandet som arrondissemangen ger uttryck för blev senare en av hörnstenarna i modernismens förortsbyggen, och modernismens funktionapartheid är det som gör City öde på natten, inte att man drog huvudgator dit.

    Norrmalm var tvärtemot vad du tror ganska tätbebyggt när rutnätsplanen drogs upp runt 1640 och hela rasket utom Klara kyrka fick rivas eller flyttas. Det kan du se på t ex den här bildenfrån 1630.

    Är du konsekvent så betraktar du alltså Fleming som en lika stor skurk (och en lika stor modernist) som Mehr, och romantiserar den medeltida stadsplanen med sina säkert mycket charmiga små trähus som klättrar uppför Brunkeberg, på den tiden lika högt som Katarinaberget ända ner till Gustav Adolfs torg. Gör du det? Var 1600-talets Norrmalmsreglering och gatuframdragningarna ”groteska”, ”slapphänta och opportuna” och uttryck för en okänslig och pietetslös ”vilja att vara med de stora grabbarna ute i världen”?

  12. Karin den 30 mars 2011

    Paris revs för det fanns hot om bränder och invasioner, dessutom var det osanitärt, många av husen var av korsvirkesteknik. Marais (Träsket) var en del som sparades eftersom den var solid, även om man ville slå ned den på 60-talet. Att Haussmann ville förändra med dåtidens internationella politik kan vara förståeligt. Att man sedan såg till att de olika arrondisementen blev slutna enheter i en helhet var en annan poäng, dessutom såg man till att alla möjliga sorts bostäder kunde uppföras samt verksamhetslokaler – modernisterna spred ut det – med bilens hjälp- och vi fick öde stadskärnor där en livlig kultur förr funnits, bland annat då för att dra ihop vägar.. Paris är fortfarande komplicerad men trevligt att åka bil i, Stockholm blåser man igenom tack vare moderismen, men jag håller med dig, man borde ha gjort mindre justeringar tidigare istället för att låta de expropierade områdena förfalla, hur ordinära den än nu var. Norrmalms rutnätsplan som du nämner är intressant eftersom den lades ut där det var mycket lite byggnation, trots detta fick staden böta en el del för de flyttade gårdarna, då främst av timmer.

    Tunnelbanebygget och dess förfarande måste nog ses som modernistiskt i Stockholm. I Paris hade man mystiskt nog byggt den långt tidigare utan åverkan, detsamma i London. Kan vara berggrunden, men kan också vara lathet eller ”passapåochriva”, svenskar har alltid varit skickliga bergsingenjörer.

    Helgeandsholmen är en kul fråga du ställer. Det var inte särdeles vackert, men pittoreskt mot den stora slottsbyggnaden, hade man inte rivit byggnaderna hade man heller inte kunnat genomföra scenografin med operan, riksbanken och slottet, så den är knivig. Kan dock tillägga att jag är rätt förtjust i den nuvarande lösningen. Men Bondeska, skulle man ha räddat det? Det utgjorde en fantastisk nästintill St. Petersburgs fond.

  13. Herbert, Tingesten den 30 mars 2011

    Säg det till Georges-Eugène Haussmann då, som lät riva 1/3 av Paris för sina boulevarder och parker på 1860-talet, eller Clas Larsson Fleming som införde rutnätsplanen i Stockholm på 1600-talet som gjorde att så gott som alla hus på Norrmalm fick rivas eller flyttas.

    Storskaliga lösningar är inget modernistpåhitt, och utan nytänkande så får du inte den organiska framväxt av staden du åstundar. Bevarar man allt i formalin så skulle Norrmalm fortfarande vara bebyggt uteslutande med envånings trähus längs slingrande och backiga gränder medan den riktiga staden skulle vara förlagd någon helt annanstans.

    Jag är inte heller någon modernist och jag tycker det var extremt olyckligt att man genomförde Sveavägsnerdragningen just under brutalmodernismens höjdpunkt på 60-talet och inte t ex 40-50 år tidigare. Då hade vi fått vackra klassicerande monumentalbyggnader i stället för de fyrkantiga lådorna som nu kännetecknar City. Tänk Helgeandsholmen, där man rev en i och för sig intressant kåkstad med sneda gator och byggde Riksdagshuset och en ny bro i Drottninggatans förlängning.

    Av ren nyfikenhet förresten, tycker du att man borde ha lämnat Helgeandsholmen som den var också?

  14. Karin den 30 mars 2011

    Jag vet att man rev en del för tunnelbanan. Resterande du talar dig varm fr vet jag med, samt att det inte var direkt nödvändigt.

    En stad utgörs framförallt inte av märkesbyggnader eller fixarkitektur för sin tur utan av ”ganska outsmyckade och ointressanta hus från sent 1700-/tidigt 1800-tal” det är snarare framväxten av staden som är intressant.
    Samtidigt är det just den där ointressanta arkitekturen som gör gaturummet så intressant i tex Paris, Köpenhamn och Rom eller varför inte de toppnoterade priserna i Gamla stan, Östermalm och Vasastan, och glöm inte bort den varierade boendemiljön.

    Cityregleringen var modernism, skapade ett speciellt om kvällen ett öde stadslandskap och om dagen fyllt med bilar. Men det är helt ok Herbert om man är modernist och gammal.Personligen så växte jag upp p g a föräldrars arbete i flertalet historiska städer och det var där jag kom att intressera mig för just stadsbyggnad och samspelet mellan årsringar. Min erfarenhet är att modernister visserligen anser sig tjäna samhället och är vänliga, men alltför kortsiktiga och kan inget om andra värden än handfasta som man kan föra ned i tabeller på papper. Att offra stroa delar av en sads historia för några väglösningars skull anser jag trots allt vara allt för fattigt tänkande.

    • Niklas den 30 mars 2011

      Fast modernismen låg framförallt i följande:
      -Separering av gång- och biltrafik (ex Sergelstorg och klaratunneln + Herkulesgatan etc).
      -Monofunktion: Byggnaderna är antingen gjorda för kommers eller kontor. Inga bostäder med andra ord.
      -Arkitektur.

      Att knyta ihop Sveavägen med Klarabergsgatan eller bygge av t-banan har inget direkt med modernism att göra.

  15. Herbert, Tingesten den 29 mars 2011

    Vet inte hur gammal du är, Karin, men något förstahandsminne av Stockholm på 50-talet har du itydligen inte. För att knyta ihop Sveavägen. Hamngatan och Klarabergsvägen var man tvungen att gräva bort miljoner kubikmeter åsmaterial, för där de går idag låg tidigare södra delen av Brunkebergsåsen, fem meter över Sveavägens nuvarande nivå. En massa hus stod ivägen och dem fick man riva (precis som man rakat rent runt Slussen ett par årtionden tidigare). Sådant hör till en stads normala utveckling, Paris är väl det bästa exemplet men boulevarderna i Prag har säkerligen en liknande historia.

    Beslutet att lösa det urgamla problemet med Sveavägens förlängning med en tunnel söderut från Sergels torg skulle idag kanske ha gått att genomföra utan att man behövt riva de fyra-fem kvarter den löper under, men man hade inte den teknologin på 60-talet och byggnaderna ansågs hursomhelst uttjänta. Med få undantag (Telegrafhuset vid Brunkebergstorg t ex) nådde de upp till samma arkitektoniska kvaliteter som i Prag ändå, det mesta var ganska outsmyckade och ointressanta hus från sent 1700-/tidigt 1800-tal. Inte speciellt unika heller utan byggda i sin tids ”international style”.

    Men som sagt, även om jag hellre har kvar gatorna där de går idag (och tunnelbanan!) så håller jag med om att man rev en hel del i onödan av bara farten. Vad jag inte håller med om är påståendet att Stockholm till strukturen skulle kunna komma att likna städer som byggts på en platt prärie långt från havet och alla större vattendrag. Det finns inte en chans att det skulle kunna lyckas även om man förfogade över tusen gånger fler grävskopor än när man grävde bort Brunkebergsåsen.

  16. karin den 29 mars 2011

    Jag tror inte att man skulle ha låtit stan bara vara utan gjort en annan lösning än den som blev och låtit den historiska kärnan vara ifred. Vi kunde ha haft i princip Prag där betongen nu ligger. Det finns städer där man inte prioriterat bilismen eller mätt dess värde utifrån den.

    Nu skall inte Västra City få nån trist skrapa, tack till Sjöstedt och Edholm. Husen runt hade med byggbolagsteknik höjts, det är väl därför man vill bygga skyskrapor? För att höja den normala höjden, skraporna är ite intressanta ekonomiskt i sthlm, men 2 extravåningar är det. Där ligger miljarderna.

    • Lilli den 4 april 2011

      Just det senare påståendet stämmer, och det är det sällan någon törs debattera!

  17. Herbert, Tingesten den 29 mars 2011

    ”Vad som helst”-stad hittar du rätt mycket av i Stockholm. Det finns områden som är så ad hoc-planerade att man får känslan att man improviserade medan man byggde. Det är en myt att Stockholm skulle vara speciellt genomplanerat, och de planer som finns är ofta bara genomförda till hälften: så saknas t ex de små gatsnuttar som skulle ha förbundit stora huvudgator med varandra och de gatorna slutar ofta därför bara i en bergvägg (t ex Ringvägens båda ändar eller Klarabergsvägens västra ände som var tänkt att knytas ihop med Norr Mälarstrand). Atlanta är i jämförelse ett mönster av genomtänkt stadsplanering, åtminstone är det intrycket en titt på kartan ger.

    Västra City ska vad jag förstår bli en blandad stadsdel, både vad gäller verksamheter och byggnadshöjd. Var har du hört att det skulle bli höghuskluster och mest kontor?

    Vad gäller Cityregleringen tycker jag personligen att det var ganska bra att t ex Hamngatsbacken (lika brant som Apelbergsgatans backe) försvann och att Sveavägen inte längre slutar vid Kungsgatan utan knöts ihop med Hamngatan och Klarabergsvägen. Att man blev fartblind och rev dubbelt så mycket som egentligen behövdes (t ex Brunkebergstorgs östra sida) kanske man kan kalla groteskt men stadsplaneringen i form av gatorna man drog fram anser jag själv att Stockholm bara tjänat på. Och föreställ dig trafiken på Skeppsbron om Centralbron aldrig byggts… och om all tågtrafik genom Stockholm skulle ha fått fortsätta gå via tunnelbanebron, tillsammans med tunnelbanan.

  18. Karin den 24 mars 2011

    Nej, jag tror inte han menar bokstavligen. Det ha varnar för är för kortsiktig planering som leder till ”vad-som-helst-stad” när det finns fina värden att ta vara på. Höghus som då skulle uppföras i Västra City (den i Värtan bryr jag mig inte om) skulle faktiskt enligt min åsikt förskjuta skalor och ständigt göra sig påminda. Och ja, det blir nog inte så fasligt mycket bostäder där, mest kontor.

    I övrigt av senare delen av din kommentar är vi överens vad jag förstår? Däremot skulle man långt innan inte dragit in tung biltrafik genom staden utan valt en annan lösning, att man inte gjorde det var slapphänt och opportunt, en vilja att vara med de stora grabbarna ute i världen, något som präglar debatten idag med. Stockholm syns, men inte för bilvägar och höghus, utan för den skönhet en framvuxen stad äger. Men bygg gärna välplanerade höghuskluster där det fungerar, en bit bort, men t e x vid klara sjö anser jag det blir lätt fånigt. För övrigt fins det dem som inte anser att cityregleringen var groteskt och och önskar bygga vidare på dem med enorma nya huskroppar, de är dock få, men mycket högljudda. Jag är inte en av dem.

  19. Herbert, Tingesten den 23 mars 2011

    Karin: Jag håller med om allt professorn säger: att topografin bör samspela med arkitekturen, att områden som Nacka, Lidingö och Fågelön är underutnyttjade, att bostads- och arbetsplatsområden inte bör vara separerade, att tät bebyggelse i en utökad innerstad är att föredra framför gles och låg i avlägsna förorter, att signifikanta publika byggnader bör lokaliseras väl synliga på höjder eller vid strandlägen.

    Vad jag vänder mig emot är hans påstående ”Det behövs inte mycket för att förvandla Stockholm till ännu en stadsdjungel som Shanghai, Peking eller Atlanta”. Jo, det kräver rätt mycket ansträngning att förvandla ölandskapet men sina stundtals oländiga 30-40-metersberg och sina vidsträckta vattendrag till en platt stäpp à la Peking och Atlanta. Hyvla ner Södermalm och fylla ut Riddarfjärden? Knappast. Även om man transplanterade Atlantas alla byggnader till Stockholm skulle grundtopografin finnas kvar och göra staden vacker.

    Du säger ”de som vill bo i innerstaden vill bo i den och inte att det uppförs höga kontorshus som det var planerat.” Det finns väl inget motsatsförhållande? Bygger man högt blir det också mer plats för både arbetsplatser och bostäder och skönhetsvärden tillförs i form av fina utsikter och förhoppningsvis god arkitektur.

    När du avfärdar Hamngatan, Klarabergsvägen och Sveavägen som ”groteska” så menar du antagligen att den senares förlängning via Centralbron till Södermalm byggdes i första hand för bilarna och att det estetiska kom ganska långt ner på listan. Annars är ledens dragning ett bra exempel på just topografistyrd stadsplanering; någon annanstans var det inte möjligt att placera den, speciellt inte som man samtidigt måste bygga en parallell tågbro som delvis redan funnits på plats i hundra år. Det enda realistiska alternativet hade varit att fortsätta låta genomfartstrafiken gå genom Gamla stan, eller möjligen att lägga bron tvärs över Riddarfjärden. Men snyggare kunde man ha gjort den, det håller jag med om.

  20. Karin den 22 mars 2011

    det är sant att Peking och Atlanta har en platt topografi, men jämförelsen handlar om grotesk stadsplanering, något som faktiskt drabbade Stockholm under modernismen med brutala vägsystem genom centrala delar. Åtminstone Atlanta har skapats av enormt tryck av privata aktörer som inte haft större intresse för varaktiga skönhetsvärden, eller ens byggnader menade att stå i mer än max 50 år. Peking har fram till för några år sedan haft en aktör, sen har det exploderat. exemplet handlar nog trots allt inte om topografi, utan vad som händer om inte övergripande kontroll sker. Jag ror inte heller att Stockholm står inför en sådan enorm omvandling, men exemplet kan appliceras på Stockholm eftersom närheten till den historiska kärnan är extremt känslig. Dessutom vill de som vill bo i innerstaden bo i den och inte att det uppförs höga kontorshus som det var planerat.

  21. Herbert, Tingesten den 22 mars 2011

    Den speciella topografin i Peking och Atlanta utgörs av platt stäppland utan vattendrag, så jämförelsen med Stockholm är inte lätt att förstå. De platserna utmärks inte av någon naturskönhet direkt och vad man än bygger så blir det visuellt intressantare än ett stycke platt dammig ödemark. Skulle vi försöka efterlikna det i Stockholm så skulle vi bli tvungna att hyvla ner varenda bergknalle och fylla ut varenda vattensamling. Professorn kan nog lugna sig med att sådana drakoniska ombyggnadsprojekt knappast finns på någons karta.

    Vad som utmärker Stockholm är ett överflöd av vatten och öar och en viss begränsad variation i höjdnivå med ganska branta stup här och där. Den topografin i sig varken uppmuntrar eller utesluter höga byggnader. Jag gillar anblicken av t ex Stadshustornet, Forum Nacka, DN-huset och Danvikshem och tycker de samspelar mycket väl med topografin speciellt när de speglar sig i vattnet, men det är förstås bara min privata åsikt.

  22. Sara Knutsson den 21 mars 2011

    En god analys av Stockholm som stad och dess känslighet. Vissa anser att Stockholm har klarat av vad som helst med tanke på Cityregleringen på 60-talet, men det är inte sant. Stockholm förlorade där en stor del av dess kulturhistoria samt ett fantastisk område. Såren är fortfarande oläkta på vissa platser ned mot T-centralen, men andra har börjat uppskattas – med all rätt. Håller med Wera – bygg ut!

  23. Wera W den 19 mars 2011

    Stockholm fantastiska och unika kontrastverkan mellan det karga skärgårdslandskapets råa klippor och den intressanta men lågmälda bebyggelsen som accentueras av riktiga torn, inte stora huskolosser som lånat ordet torn, är magisk. Efter flera år utomlands återvände jag för att bo i Stockholm och slås dagligen av den märkvärdigt vackra stad jag bor i.

    Städer som inte haft samma förutsättning att långsamt växa fram, som sönderbombats tex, har oftast något ofullständigt groteskt över sig med enorma höjdglapp mellan byggnader, motorvägar och annat som exemplet Atlanta har. För mig hör dessa enorma byggnader till 1900talet eller de oppurtunistiska ekonomierna där exploatering enbart handlar om pengar, inte hållbarhet.

    Stockholm har gjort sig själv en enorm tjänst genom att vara restrektiv i höjdfrågan, däremot är det dags att bygga ut staden, inte upp.

  24. Olof Nilsson den 5 oktober 2010

    Skönt att någon utifrån säger ifrån. Oftast blir debatten enbart som en hönsgård i Stockholm med stockholmarna som har svårt att se trädet för skogen.