Nobelcenter – ett av många projekt utan respekt för platsen

Nobelhuset_Garden-loggia-1024x683

Samband, skala och respekt för historiska byggnader är något som verkar höra 1900-talet till i Stockholm. Genomförda projekt och de som ligger på plan är alltmer ofta motsatsen. Rivningar av arkitektur före 1930 har blivit allt mer vanlig och de ersättande byggnaderna uttryck saknar ofta samspel med övrig bebyggelse. Kristina Berglund har tittat närmre på vad som händer med fokus på Nobel Center.

Det ena hisnande byggprojektet efter det andra aktualiseras i Stockholm, projekt utan hänsyn till platsens arkitektoniska anvisningar. Ju högre skyskrapor och ju mer spektakulär arkitektur desto bättre. Stadens sedan sekler hävdvunna skala sätts på undantag och äldre hus som ligger i vägen rivs i utvecklingens namn.

Ett aktuellt exempel är planerna på ett Nobelcenter intill Nationalmuseum i Stockholms hjärta. En arkitekttävling har genomförts och nu återstår tre förslag till finalen – alla lådliknande byggnader i förvuxen för att inte säga grotesk skala för platsen. Formspråket är kraftigt avvikande från omgivande stadsmiljö med alla dess symbolbyggnader från olika tidsskeden. Platsen ligger öppet, vilket betyder att byggnaden kommer att synas vida omkring och sticka ut ur inramningen av vattenrummet. Dessutom innebär alla tre förslagen att det kulturhistoriskt värdefulla tullhuset ska rivas, uppfört 1876 och ritat av arkitekt Axel Fredrik Nyström som skapat ett flertal byggnader av hög kvalitet. Således försvinner ännu en markör av stadens tidigare årsringar.

Nobelhuset David Chipperfield Architects Berlin

Nobelhuset, David Chipperfield Architects Berlin

Tyvärr finns det många andra exempel på den aningslösa framfarten. Östermalmstorgs stadsrum domineras nu av det nya glashuset som bryter sönder den tidigare måttfulla skalan. Waterfronts volym försvagar otillbörligt stadshusets dominans i stadsbilden, troligen den viktigaste symbolbyggnaden i Sverige. Slussenprojektet genomdrivs med kraft och utan lyhördhet för kunniga argument från experter och andra medborgare; detta trots att flera intressanta alternativ presenterats som visar mycket större hänsyn till stadsbilden och till platsens historia och som dessutom kan genomföras snabbare och till lägre kostnad. I kvarteret Plankan ska det byggas trots oacceptabla olägenheter i form av kraftigt försämrade sikt- och ljusförhållanden för de boende och utarmning av barnens utemiljö. Den lilla välbehövliga gröna lungan i den hårda trafikmiljön på Birger Jarlsgatan, Karl Staaffs park, får inte heller vara ifred för förtätningsambitioner in i minsta skrymsle. Klocktornet på den gamla stationsbyggnaden i Hagastaden revs nyligen i strid med kommunens beslut om bevarande.

Åhlens_Östermalmstorg Holger Ellgaard

Åhlens Östermalmstorg Foto: Holger Ellgaard

Många frågar sig vad som händer med vår vackra huvudstad. Är de styrande döva för all den kritik som framförs av engagerade stockholmare som älskar sin stad? Projekten behandlas ett och ett i taget. Var finns helhetsperspektivet på stadens utveckling och var finns analysen av de långsiktiga effekterna av dessa förändringar steg-för-steg av Stockholms stadsbild?

Klockhuset

Klockhuset revs i februari. Klocktornet skulle sparas och flyttas – men så blev det inte.

Förr präglades varje epok av sin byggnadsstil, given av beprövade byggmetoder, lokala material och viss samsyn om det arkitektoniska uttrycket. Kvartersstrukturen i många av våra stadskärnor drogs upp redan på 1600-talet. Enligt 1874 års byggnadsstadga krävdes en plan för staden. Gator skulle ha en viss bredd, husen skulle högst ha fem våningar, gårdar skulle ha en viss storlek i förhållande till hushöjden och det skulle finnas parker och planteringar. Planeringen skulle således ske med tanke på att utveckla staden utifrån en helhetssyn. Det är tänkvärt att många av dessa kvartersstadsdelar, planerade med enkel rutnätsstruktur, måttlig skala och sammanhållen arkitektur, idag hör till våra allra mest uppskattade stadsmiljöer. Bostadspriserna är ett talande bevis för detta.

innerstaden/stockholmskyline.se

Den äldre stenstadens arkitektur, mått och rumsverkan är populär. Man betalar höga priser för att nyttja den.

Idag står alla möjligheter till buds och en gemensam bas för utformningen saknas i hög grad. Valfriheten är stor vad gäller material och konstruktion. Arkitekturinfluenser kommer från hela världen. Det finns således ingen tydligt definierad stil som ger ramar för skala och arkitektoniskt uttryck och därmed finns inte som förr en garanti för en viss samordning. Stadens ledning verkar för övrigt inte heller ha uppfattningen att ett gott samspel med omgivningen överhuvudtaget är eftersträvansvärt. Ambitionen tycks tvärtom ofta vara att arkitekturen ska sticka ut och vara sig själv nog, ungefär som ett konstverk på en utställning.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Stockholm City.

Harmoniska stadsrum skapas dock inte utan ett gott arkitektoniskt samspel. När man går i en stad är det främst rummen man uppfattar, inte de enskilda husen. En stad är således framförallt RUM – gaturum, torgrum, parkrum och gårdsrum. För en god rumsgestaltning krävs det en gemensam nämnare som skapar sammanhang samtidigt som det finns en livgivande variation. Framförallt är det väsentligt med en god anpassning i skala.

Klarabergsgatan/Jernhusen

Orgelpipan.

”Det handlar inte om att skrika högt utan om att kommunicera väl” (Erika Treijs, artikel 2010-05-19, SvD). Tävlingsförslagen för ett Nobelcenter visar projekt som försöker att skrika så högt det går, några av förslagen gallskriker. I stället borde man i stadsbilden sträva efter en symfoni där de olika stämmorna berikar och förstärker varandra; d.v.s. där en modern och nyskapande arkitektur samverkar med äldre bebyggelse i skala och gestaltning i stället för att slå knockout på omgivningen. Man frågar sig hur tävlingsprogrammet såg ut med tanke på denna genomgående bristande anpassning till den känsliga stadsmiljön. Och tydligen angavs det inte som en förutsättning att tullhuset borde bevaras. Det rev man i tanken redan på förhand utan att ens undersöka möjligheten till ett bevarande.

THE-NOBEL-SNOWFLAKE_10TH-DECEMBER

The Nobel Snowflake av Wingårdh Arkitektkontor

Den stora valfrihet som råder idag vad gäller arkitektoniskt uttryck ställer höga krav på kunniga beställare som förstår stadens historia och platsens anvisningar och som på denna grundval tydligt kan ange förutsättningar och riktlinjer vid programskrivning för nya projekt. Det gäller att inse att helheten är mer än summan av delarna d.v.s. att det krävs en helhetssyn på stadens utveckling samt att det krävs kunskap och varsamhet för att förvalta det kulturarv som Stockholm utgör, en av världens vackraste huvudstäder.

Kristina Berglund

Arkitekt SAR/MSA

Före detta stadsarkitekt 

Kommentarsregler: 

För att hålla kommentarspåret öppet så kommer enbart kommentarer med riktigt  för- och efternamn visas. För att detta skall kunna garanteras vill vi att du skriver ett registrerat och sökbart telefonnummer i din text. Telefonnumret  publiceras inte.

5 kommentarer

  1. Michael Diamant den 9 december 2014

    Bra skrivet!

  2. Linda G Nameth den 5 april 2014

    Tråkigt att Kristina Berglund inte längre är stadsarkitekt!
    Sans, måtta, respekt, kunskap, estetisk känslighet är bristvaror i dagens arkitektstockholm!
    Linda G Nameth

  3. Ragnar Lind den 20 mars 2014

    Mycket bra skrivet. Det är bara att hålla med.

  4. Peter Bergström den 17 mars 2014

    Frågan från Nobel var 20 000 kvadratmeter. Inte undra på att de vill riva. Frågan bör ställas vad ska de med 20 000 kvadratmeter till?

  5. Christina Andersson den 17 mars 2014

    Ekonomiska sanktioner är säkert lika effektiva mot såväl små som stora maktmissbrukare.
    Det har säkert ingen större betydelse i vilket land eller stad man missbrukar sin makt i.
    Eller om man gör det mot människorna i en demokrati eller i en diktatur.
    – Blotta tanken på att få stå till svars – att få betala av egna pengar, hamna i fängelse eller att få sina konton frysta – får ju den mest förhärdade diktator att dämpa sina självsvåldiga fasoner.

    – Det skall inte vara möjligt, att som i Sverige, komma undan genom att skylla ifrån sig på sina tjänstemän, på missförstånd eller att det gjorts ett ”Formellt fel” – som med Klocktornet.
    För någons eller någras intressen, har ju sett till att det blivit fel. – Av slarv eller avsiktligt.
    Vad orsakerna än är måste de redovisas öppet och ansvar måste utkrävas.

    I en debattartikel i Dalatidningen skriver
    Helena Sundén som Generalsekreterare Institutet Mot Mutor angående korruptionsmålet mot byggföretaget PEAB och kommuntjänstemän i Falu kommun.:
    ”…Men vad skulle konsekvensen bli om varje projektledare som plockar in en släkting eller kompis i ett projekt, även om de inte var det bästa alternativet för verksamheten, faktiskt åker dit så det sjunger om det? Om varje chef som sitter på dubbla stolar inte bara döms ut i media men också döms för brott? Om varje person som har handen djupt nedstucken i syltburken får en smäll över fingrarna, så de blånar, också från rättsväsendet?…”

    Till våra folkvalda:
    Sluta kväva oss och stänga in oss!
    Våra gemensamma pengar skall användas öppet och ansvarsfullt till allas bästa och med respekt för vårt gemensamma kulturarv.
    Vi betalar er höga löner för att ni skall sköta detta förtroende och orka med att vara hederliga, o-mutbara
    och o-korrupta.
    Sviker ni – skall ni ställas till svars – inte bara genom våra demokratiska val vart fjärde år utan också personligen med ansvar för era handlingar. Precis som alla vi andra.
    – Så jag frågar mig precis som Lars-Göran Engfeldt i DN-artikeln Publicerad 2012-02-08:
    ”Vad hindrar politikerna att ta itu med bristerna i insyn?”